När vi var hemma hos pappa nu sist så bläddrade vi i fotoalbum tillsammans, pappa och jag. Vi brukar göra det, har en liten ritual, där han sitter och jag står lutad bredvid och så pekar vi och säger titta vad lik du är farfar! eller oj jag har verkligen din näsa där. Skrattar lågt, instämmer med varann, bläddrar vidare mellan blad och silkespapper.
Där hittade vi den här.
Där står farmor, farfar, jag och pappa och ler mot kameran, uppklädda inför en middag. Jag minns så väl när denna bild är tagen; strax efter nyår 1997 – jag är 17 år gammal och vi är i Västindien på en kryssning på en av de där båtarna som är stora nog för att man inte ska se varann förrän på middagarna – med oss är pappas dåvarande och hennes föräldrar och barn.
17 år. Idag har jag levt nästan exakt lika länge som på bilden, bara ett år emellan för att det ska bli precis det dubbla. Jag är sjutton år gammal och där hemma har jag ett stadigt förhållande med en halvpolsk kille som heter Peter som bor med sina föräldrar på Odengatan, bara ett stenkast från vår lägenhet. Hans mamma hatar mig intensivt, de har en fransk balkong och i deras kök brukar han göra mig kvällsmackor bestående av pepparrot och skinka och han är den smalaste pojke jag någonsin sett. Han jobbar extra på 7eleven efter skolan, röker Marlboro med mig och ska starta en reklambyrå när han blir stor; arbeta med grafisk formgivning och ha ljusa lokaler.
Jag?
Jag går media i samma skola, har långa röda halsdukar och lever enbart på instinkt, Japp och känslor. Jag vill nog också arbeta på reklambyrå när jag blir stor, men innan dess vill jag vara förälskad 100 gånger om och se världen. Jag är envis, stolt, uttråkad och en skvätt bråkig; jag tar mig igenom gymnasietiden med enbart MVG och IG – inget där emellan.
Här, när bilden är tagen, har jag blivit intensivt förälskad i Jason; en fd chippendaledansare som numera arbetar på båten som Nöjes-crew. Han är bara five ten och har hårda utstående öron, men han är vacker så jag tappar andan och när han dansar struntar jag i pepparrot och skinka och är sjutton år på alla sätt det går –
jag följer honom från ö till ö, sitter i taxibilar med svart skinnklädsel och ser palmer och turkost vatten susa förbi när han tar med mig till badplatser jag aldrig annars skulle fått se de dagar båten lägger till i en hamn och timmarna på fast mark börjar. Hans hud är gyllenbrun mot min matta, svenskbruna – hans hand i min är förvånansvärt sval trots värmen när vi går i vindlande gångar på St Martinique och letar efter någon som kan laga hans klocka, jag har klänning och blir kysst i gathörn och överallt finns bara frodiga berg och leende människor; inget annat, men trots det är det just hans svala hand jag minns starkast –
hur jag sneglar ner på den där den håller min på taxisätet mellan oss; hans naglar i mjuka ovaler med vita månhalvor längs nagelbanden; hans tumme över min handrygg. Och sen hans ansikte i profil mot taxifönstrets förbisusande skådespel, de mjuka läpparna och håret i pannan och den svaga skuggan av stubb längs haklinjen.
Och så var den resan för mig. Dagar av värkande hjärta, lycka som trängdes i bröstkorgen. Vit sand och en tumme på min handrygg och kvällar då vi träffades för middag och jag kunde sitta bredvid farfar och berätta allt; hur han plirade på mig och skrattade och sen, när han kom hem, skrev detaljerade resberättelser där han kallade min klänning ”slitsad till naveln” – berättelser som kom på posten, maskinskrivna, och fick mig att skratta så jag grät.
Men iallafall.
På bilden är jag sjutton år gammal och har luggen i två slingor bredvid ansiktet, en klänning slitsad till naveln och ett otåligt hjärta som vill att bilden ska tas fort, fort så att middagen kan avslutas och jag bli kysst längst fram på däck av en man med lockar i pannan medan vinden stjäl luften från mitt ansikte.
