Nelly var ju den första som såg Buse.
Den som stod där med tårar i ögonen och snällt försökte kisa med huvudet på sned när jag vrålade vad har han för håååårfääääärg?! under förlossningen och trodde att jag skulle gå av på mitten. Den som sa eeeeh, det är lite svårt att avgöra och strök mig på smalbenet, den som tyckte att han var precis lika vacker som vi tyckte när han väl var ute och världen lugnat ner sig igen.
Av allt jag kan ge min son är en Nelly det absolut bästa; att han får vara så älskad av någon annan också; av en lockhårig, storskrattande kvinna som leker med honom i timmar utan att tröttna; som låter honom komma undan med praktiskt taget allt och visar naveln när han pekar med ett uppfordrande finger och säger där! Som sitter på trädgårdsbänken med honom i knäet och förklarar jo, min navel finns visst där, den syns bara inte så bra när jag sitter ner förstår du och får mig att skratta rakt ner i mineralvattnet fyra meter bort.
Familj, det är ju inte nödvändigtvis bara den man föds in i utan även den man väljer: alla dessa bitar av personligheter man plockar ut och sätter ihop i ett eget pussel och har om en mur mot allt det andra när världen ibland har vassa kanter eller när det blåser mer än man kanske rustat sig för.
Och hon är en av mina pusselbitar, den vackraste
och lika mycket familj för mannen, Busen och mig som de i vårt liv som delar vårt namn.
