Jag vet att ni är många som kanske inte varit med från början och som undrar vilka de där människorna är som jag ofta skriver om eller träffar. Hur träffades vi? Hur är dom? Och så vidare. Så jag tänkte dra en liten introduktion så att ni alla hänger med.
På bilden överst har ni Nelly; min vapendragare, sidekick och piratprinsessa – den absolut bästa kvinna jag vet och den enda som nog på riktigt förstår mig. Hon är inte klok (på det bästa möjliga sätt) och har ett skratt som kan riva väggar och handrörelser så yviga att man måste blinka lite snabbare när man pratar med henne annars får man fart-tårar i ögonen. Hon älskar att ha lejonhår, bära perrelliklänningar (korta, glittriga, extravaganta och mycket schlager) och svära över hur svårt det är att hitta sig nån vettig karl att förälska sig i. Hennes försök till nätdejter slutar antingen med att hon blir tvånglad utanför stadsbussen av en rödhårig moderat eller att hon skrämmer livet ur en potentiell partner genom att ge honom krokar i form av människofingrar som han kan ha i hallen.
Vi träffade när var det nu? 2004? 2005? genom att jag anställde henne som säljare. Jag? Jag blev förälskad direkt. Hon? Hon har i efterhand berättat att jag skrämde livet ur henne och att hon bara tog jobbet för att intervjun hon hade precis före hade hålltis av en kortväxt kvinna som gastade vilt i ett öppet kontorslandskap samtidigt som hon klingade i en stor mässingsklocka. Och när man ser det så antar jag att jag var ett ganska bra alternativ till chef.
Oavsett. Hon blev min och jag blev hennes och sedan dess har hon alltid varit min närmaste, den jag älskar extra allt.
Carl-Otto då?
Åh.
Den krispigaste man jag vet; han som talar med rullande rrrrrr och är bekymrad över att han inte får bära färgglada kläder på jobbet. Emma; de sägerrrrr att jag måste ha mörrrk kostym! snäser han och smuttar på en kaffe och då vill jag bara krama honom så mycket att han inte får luft och berätta att han är bäst i världen.
Han har ett superviktigt jobb (press-sekreterare) trots att han inte är så gammal och han bär alltid pikétröja och säger saker som oh! nu är det gala! och arrangerar på spåret-lekar i sin lägenhet när han har inflyttningsfest. Honom anställde jag också runt 2005 till samma företag och jag bara visste att den här; han kommer att gå långt. Nu bor han ju i Stockholm och går i sina mörka kostymer så vi kan inte träffas lika ofta men han finns där, alltid, precis som han vet att jag finns där för honom, alltid.
De bästa vännerna är det oftast just så med.
Och så Svåra Lena, såklart!
Mitt lilla troll; hon som är bitsk och syrlig och har den svartaste humor jag vet och hon som jag är så stolt över att jag kan spricka. Hon som har tagit sig så långt på bara några år och som jag alltid, alltid kommer hålla under mina vingar – även när vi är gamla och sköra på ett annat sätt och inte längre minns vad vingar är.
Henne anställde jag också till samma företag och hon, Nelly, Carl-Otto och jag bildade nån slags udda allians som på något märkligt sätt passade så väl tillsammans även om vi utifrån säkert inte såg kloka ut, och hon är den enda kvinna jag vet som byter hårfärg till grönt utan att blinka och som omger sig med män vid namn ”marsvinsmannen” och ”svampmannen” och som kan skriva nästan alla rätt på högskoleprovet utan att plugga innan.
Hon är som en påse Gott&Blandat – det kan vara syrligt eller sött eller salt eller mittemellan och man vet aldrig riktigt vad man ska få när man stoppar ner handen – man vet bara att man förjäkla gärna vill smaka.
Dessa tre är mina äldsta, den innersta kretsen, de som känner mig utan och innan. Men till denna krets har det ju kommit till ytterligare tre kvinnor bara på det senaste året:
Fru Sederblad. Argbiggan. Hon den strama, salta som egentligen inte är så stram utan mest satirisk och varm, bara man lärt sig att tyda hennes pokerfejs.
Hon envisas med att vara så förbaskat stark jämt; hon står som en ek i storm och rubbas inte (om man inte skriver henne fina meddelanden eller pratar om kärlek – då blir hon rörd men låtsas inget om) och jag har aldrig någonsin tråkigt i hennes sällskap. Vi kan spendera timmar med att göra ingenting och det är det bästa tycker jag; den där otvungenheten hon bär med sig, naturligheten. Och så är hon slående tjusig och alldeles för rolig för sitt eget bästa.
Henne träffade jag när jag arrangerade Bloggeventet med Ranelid och halvt hysterisk skrev på bloggen att jag inte hade en aning om hur jag skulle transportera 180 x 2 goodiebags in till Malmö – och hon mailade mig för att sakligt förklara att hon minsann hade en hästbuss och mer än gärna hjälpte till.
Och på den vägen är det. Över 180 x 2 goodiebags fann vi varann och hängde kvar.
Och så Nicole. Banditen. Den mest old school-vackra jag vet och den varmaste själ som finns.
Och denna styrka! Att ha konstant ont och ändå klara av att skratta med öppen mun rakt ut åt något roligt som diskuteras; att alltid, alltid vara vänlig trots dåliga dagar. Och hon har verkligen den mest omtänksamma personlighet man kan tänka sig; hennes presenter är finurliga och hemmagjorda med kärlek och efter varje gång man träffat henne är det som att ha andats in frisk luft i timmar.
Hon är helt enkelt enastående.
Mjuk, följsam, behaglig och med en humor som liksom tar spjärn mot maggropen och tar sats.
Vi träffades en kväll när vi var ett gäng som skulle träffas på Lilla Torg för att äta och jag slängde ut frågan i bloggen om det fanns någon som vilje följa med. Och det fanns det. Några timmar senare kom (då blogglösa och bara bloggläsande) Nicole gående över kullerstenen och tog oss alla med storm. Någon dag efter hade hon startat Den Enarmade Banditen och nu är hon precis lika självklar i mitt liv som Dumlekolor eller grenhängare.
Och så Tindy. Loppan. Hon som just nu blivit lite konstnärligt hemlig men som lever i allra högsta grad. Hon som har Sveriges härligaste hår och lär mig spela roulette och som gömmer hela ansiktet i händerna och piper fiiii fan! när man berättar något snuskigt. Hon som har större garderob än någon annan, alltid doftar underbart och kan dricka sex mango berry daiquiri från TGIF utan att få brain freeze på kuppen.
Vi träffades genom att hon mailade mig när jag var gravid med Busen och skrev att hon hade något till mig. Någon dag efter kom hon springande över torget med svettpärlor i pannan, sen som hon alltid är, och med famnen full av presenter. Baby shower! gastade hon och kramade mig. Och hur kan man inte tycka om en människa som gör så första gången man träffas?
Nä. Precis.
Så. Det var en liten bakgrund till min innersta krets, och kanske en liten förklaring till varför jag är den jag är. Jag säger ju det; familjen är så mycket större än de man delar efternamnet med.
Och jag kunde inte bett om en bättre.
