AgnesAmelia (som har de ljuvligaste av varumärken och som ni känner igen här inifrån sen innan) ska flytta till större lokaler och ger därför 30% på hela sortimentet.
Koden är Flytt och gäller till och med den 9 juni klockan 24:00, och deras sida hittar ni här.
Inlägget var i samarbete med AgnesAmelia.
tunika//lindex, solglasögon//rayban
Och så har det varit nationaldag.
Något vi firade med att bara vara lediga, sitta hemma i dagbädden och vänta på mitt bagage som fastnat i Paris och titta på när Busen varit lycklig i barnpoolen. Svensk sommar är verkligen fantastisk när den visar sig från den här sidan, trots att rapsen redan hunnit blomma ut när vi varit borta och att lavendeln ännu inte spruckit fram.
klänning//sheinside
Och när kvällen kom hade vi vänner över för grillat, satt länge ute och kände doften av honungsglasyr och åt tomater med pecorino och balsamvinäger –
och det är så skönt att vara hemma igen, även om det där med att ha varit borta varit så fint det också. Jag antar att det är ytterligheterna som gör det.
Och idag är det vardag igen, fredag, och det är jobb och Buselämning och pendling – men det är iallafall en vardag med semester kvar i kroppen.
scarf//lindex, tröja med rosett//boss orange, jeans//please, skor//ldir, halsband//pipols bazaar (gåva) och väska//soulofmaia, klocka//triwa, solglasögon//lespecs
Jag har aldrig upplevt Frankrike såhär, så som jag fick göra de senaste dagarna.
Mitt enda minne av Frankrike är -94 när jag bilar genom Europa med min pappa och hans dåvarande och hennes söner – bara timmar av ändlöst åkande, baguetter och kyrkor så kalla att huden på armarna knottrade sig i skuggan. Varken jag eller min pappa är bilsemestertypen; vi kastade menande blickar till varann och svettades på överläppen och när vi hittade ett hotell med pool låg vi envetet kvar någon extra dag; läste tjocka pocketböcker och blev röda på näsan och konspirerade om att checka in nånstans där det var lugn och ro och låta de andra fortsätta med sitt förbenade bilande.
Jag var fjorton. Jag hade inte mycket till övers för kalla kyrkor och Merlot.
Den här gången var det verkligen annorlunda.
Nu fick jag vara med om det romantiserade Frankrike – alla dessa små gångar med fönster där katter låg och latade sig, alla dessa blomsterlådor med prunkande grönska – jag gick med Josefine gata upp och gata ner i den lilla byn och förundrades över hur pittoreskt det var och hur gärna jag skulle vilja hyra mig ett såntdär gathus med skeva dörrar, skriva den där boken och spendera dagarna på det lilla caféet bredvid den gula kattdörren med att äta deras fantastiska chokladtårta, lära mig dricka kaffe, vinka åt kvinnan i prickig klänning och hennes kuperade hund och kunna ropa klockrent på franska åt mannen som bär baguetter från boulangeriet.
Jag blev förförd av Frankrike, från topp till tå, och vill genast åka tillbaka.
Ni undrar kanske vad vi gör?
Vi äter. Såklart.
Äter fransk, ekologisk mat – doppar rädisor i smör och flingsalt, gestikulerar över tallrikar och sitter djupt försjunkna i samtal om knepiga skönhetsritualer och klimakteriebesvär. Nickar instämmande till varann, sippar vitt vin, känner oss franska.
Men inte bara det. Vi får också åka runt i La Gacilly; höra om Yves Rocher och om kärleken till växtriket och om hur allting hänger ihop – hela kedjan från växt till färdig produkt och vi sitter uppmärksamma och lyssnar, försöker ta in.
älskat linne//magali pascal, chinos//circle of trust
Vi går i smala trappor upp till Yves födelsehus, läser de handskrivna franska tackbreven, rynkar pannorna för att förstå guidens fransk-engelska. Vi besökte deras botaniska trädgård, lärde oss att bara här finns det 55 hektar av odlingar där växter drivs upp för att sedan skördas, torkas och utvinnas på de extrakt som används i produkterna. Är det inte fint på något sätt? Den där kärleken till naturen, omsorgen. Att det finns människor som planterar ut blommor, ser dom växa, skördar dom och sedan omvandlar det till rena produkter som de själva distribuerar ut till alla dessa länder. Att det finns en botanisk trädgård här, i La Gacilly, så vacker att hjärtat slår extra slag. Och att utav 2300 boende i den här lilla vindelbyn så är 2000 anställda på Yves Rocher. Vilket ansvar. Det är sånt jag tänker på.
Och sen tar vi lunchpromenader bland alla dessa gångarna jag ska visa er sen; äter chokladkaka och vänder ansiktet mot solen, frågar om tatueringar och vegankost och hur det är att vara ung och bo med någon så olik en själv att man tillslut tappar greppet om vem man är.
Idag åker jag hem. Med så många upplevelser rikare.
Och så var man här.
I La Gacilly i Frankrike, bara sådär, på Yves Roches spa La Grées des Landes och jag kan inte riktigt förstå att det är sant. Det gick så fort; bara hem och packa om, kyssa Buse i lockarna, skrapas av mannens skäggstubb på hakan – och sen sova fyra timmar innan jag skulle upp igen och iväg.
Men hörni. Jag är i Frankrike.
Och här är svindlande vackert det jag har sett –
här är trånga gator med stenhus; lutande knasiga sådana jag alltid får ett sug i magen av eftersom de påminner mig om att jag vill bosätta mig sådär i tre månader och skriva den där romanen; bara sitta inne i ett kyligt stenhus vid ett fönster med djupa nischer och skriva tills orden tar slut och –
ja.
Ni vet ju vid det här laget.
Och hotellet är enastående och maten… ja, det ska vi inte ens tala om. Och jag är här med en handfull bloggerskor som ni ska få lära känna lite mer sen. Prinsessan kan ni redan; hon är strålande tjusig som vanligt och bor bara dörren bredvid och lånar ut tandkräm när min ligger kvar på köksbordet där hemma och ringer receptionen när jag lyckats avmagnetisera min nyckel med mobiltelefonen, och så ler hon hela tiden och pratar om lusten att dammsuga eller klippa gräs.
Och idag ska jag få insupa den där lilla byn, få gå med kameran och säga åh! och nypa mig i armen lite då och då bara för att på riktigt fatta att jo;
det är tisdag och jag är i Frankrike med Yves Rocher.
