bild1: vackraste gaveln i helsingborg, bild2: gatan där min barndomsvän bodde med sin dåvarande kompis och där jag har så mycket festminnen ifrån att jag kiknar, bild3: nyckelring från icon jag gjort till väsksmycke, bild 4: föreläsningssalen.
I fredags var jag i Helsingborg och föreläste på gymnasieskolan ProCivitas.
Helsingborg. Min hemstad, i hjärtat. Inte där jag bor idag, men där jag föddes och hade mina första sju år och sen återvände till när jag var tjugo för att fortsätta leva bland kullersten, hav, hamnpaviljonger och den där mjuka doften av kanel från mormors kök.
Men lika bra som jag är på att leva har jag varit på att fly.
Under så många år hade jag det som försvarsmekanism; att bara lämna, gå vidare, stoppa undan, glömma bort. Om jag inte ser det så finns det inte tänkte jag, och allt som var svårt eller jobbigt eller förknippat med sorg blev snabbt lämnat bakom och suddades ut. Jag ägde ett hus i den där staden, ett älskat en-och-en-halv-plans-hus som jag renoverade med en man som hade det mjukaste, finaste hjärta jag (fortfarande) vet; jag hade en trädgård med äppelträd och ett sovrum med vitmålad råspont och från vårt badrum kunde man sitta i badkaret och se ut över ängarna och den där skolan där våra barn kunde gått, om vi nu nånsin skulle få några.
Men jag älskade inte.
Eller jo, jag älskade – jag älskade varmt och innerligt och ömsint – men på fel sätt. Jag älskade som man älskar sin bästa vän eller sin bror; jag älskade känslan av hans hand i min men inte resten, jag älskade tanken på det vi hade tillsammans och framförallt så älskade jag sättet han älskade mig; men jag älskade inte så som han förtjänade att älskas och därför hade jag inte hjärta att stanna kvar.
Så jag bröt upp.
Jag bröt upp från huset med vitmålade råspontsväggar och trädgården med äppelträd och den där mannen som hade randiga skjortor och cockerspanielögon och som jag älskade så förbenat innerligt och jag gjorde det bara för honom, egentligen, och bara på grund av att jag älskade honom så förbenat innerligt att jag ville att han skulle träffa den där lugnare kvinnan som älskade mer än hans hand i hennes och som ville stanna för sin egen skull, inte för hans. Jag bröt upp efter månader av våndande, efter timmar av telefonsamtal till min syster där jag frågade men det är ju trots allt kärlek och kärlek kan väl aldrig nånsin vara fel? trots att jag mycket väl visste svaret.
Jag bröt upp mitt i veckan minns jag, i badrummet, jag var tvungen att hålla mig i den där bänkskivan med två handfat han hade byggt åt mig för hand för att ens kunna hålla mig uppe, och tre dagar senare hade jag bytt stad, bytt liv, och köpt mig en lägenhet sju mil ifrån i ett område jag visste ingenting om, där jag packade upp kartonger med saker som doftade honom bara för att packa ner dom igen och köpa nya i färger han ändå inte tyckte om.
Tre dagar.
Jag gav mig aldrig tillfälle att sörja, någonsin, för valet var ju mitt och det var jag som hade gjort det, jag svalde sorgen med ett hav av pastellfärgade kuddar, kvällar på den där kubanska nattklubben utan tak och nya vänner jag träffat i staden som nu var min – och varje gång det sköljde över mig äppelträden, knarrandet från tredje trappsteget i den svängda trappan med rephandtag, hans alltid sluttande axlar framför spisen skakade jag undan, tryckte ner, tänkte bort.
Fyra, fem år senare, när jag satt i en fåtölj en dag i veckan framför en liten lurvhårig man i en ny stad jag aldrig nånsin lärde mig tycka om, i en helt annan del av Sverige och pratade och vände och vred och analyserade –
då kom sorgen.
Och då fick den ta sig plats, sprida ut sig, ta över. Då fick den de veckor och dagar och timmar och månader av uppmärksamhet som den krävde för att mattas av och hamna på plats; då tog den sig allt det utrymme som behövdes för att tanken och hjärtat tillslut skulle kunna skaka hand på att jo, du gjorde rätt och ja – det var du som tog beslutet, men du har inte mindre rätt att sörja för det och där nånstans lärde jag mig att jag kan stoppa ner, låsa in, svälja undan precis hur mycket jag vill – men det försvinner inte
försvinner aldrig
det byter bara plats och väntar.
Och nån gång, när man har så många lådor låsta att man inte längre hinner med att kontrollera dom alla, kommer man glömma bort att skjuta in någon en dag och vrida om nyckeln – och då kommer det. Och fortfarande, fortfarande, trots att jag vet allt detta, får jag kämpa med den där instinkten att trycka ner och stänga om varenda gång jag ställs inför en sorg eller något så ogreppbart svårt att hantera att jag bara inte vet vart jag ska börja – eller när jag sätter min fot på kullersten i en stad jag en gång flydde ifrån och sorgen fladdrar till i magen, och jag fortfarande instinktivt fångar den i handen och drar ut en låda och börjar trycka ner den bångstyriga, vilt fladdrande känslan i ett litet, litet utrymme med lås – innan jag hindrar mig och kommer ihåg
det är en sorg, den försvinner aldrig, aldrig nånsin, den blir bara svagare med åren och det är okej, det gör inget – för. den. får. finnas. precis som allting annat – som skratt och glädje och allt det där andra som hör till att vara människa–
och jag kan släppa fram sorgfladdret igen och känna att det gör ingenting, ingenting alls, för det är fortfarande en vacker stad och jag älskar fortfarande det livet jag har idag och jag ångrar ingenting och vad jag vill säga är väl
stäng inga lådor, tjejer, och vrid inte om några lås. Ingenting försvinner där inne trots att vi försöker så hårt att hålla det borta, ingenting.
Det byter bara plats och väntar.
