linne/asos, chinos/circle of trust, halsband/soul of maia

 

Nu kommer ett inlägg med mer bilder än man säkert borde ha, men jag ser världen genom kameran här nere; kan inte släppa den för en sekund. Och jag är hänförd, förälskad, vimmelkantig. Tel Aviv är likt inget jag tidigare sett; rörigt och mjukt och böljande och så fullt av människor att det ibland suger tag i magen och man sträcker sig efter Angela men hindrar sig i luften. Man kan ju inte hålla hand när man är vuxen. Eller det kan man såklart, men ni vet. Man blir fegare med åldern, mer distanserad. Det har vi ju redan pratat om.

Men. Tel Aviv får mig att vilja hålla hand.

 

 

Vi har gått på loppmarknader och stengator, jag har tagit över åttahundra bilder utan att knappt ha andats emellan – vi har sagt titta där! och har du sett?! och på bilden ser du vår guide som heter Paul (trots att hon är kvinna) – hon är otålig och älskar arkitektur och förstår inte riktigt charmen med kaffe och cava och fattiga riddare på ett café med rangliga bord som står mitt ute i gatan och där servitörerna tror att Annika vill ha kyckling när hon ber om notan. Men det gör vi.

 

 

Så vi sitter där, länge, och pratar i munnen på varann och nuddar varann med fötterna under bordet och skrattar så vi får gömma ansiktet i händerna när Pauls svar på varje fråga är you can google it, och bakom oss sitter två tyska fotobloggare som fotograferar sitt kaffe och har blåa shorts och tvådagarsstubb och låter Paul prata med dom trots att de inte riktigt förstår vad hon säger.

 

 

Och det är grönt här, vet ni det? Träd i långa rader efter varandra, grenar tungt hängande över stenbänkar och bord med blekt lila mosaik i mönster under jordsmutsen. Bats säger Paul och pekar och vi nickar ja och kikar mot trädtropparna men ser inga. Nog lika bra det.

 

 

Och så slutar vi på marknadsgatan, Paul släpper oss lösa och säger see you later och vi går genom trånga gränder med gapande munnar; överallt människor och dofter och mat och tingeltangel och kryddor så doftande att man ibland måste ta djupa andetag, vi knuffas fram och tillbaka mot varma kroppar, pekar åt varandra som jag har aldrig varit med om nåt liknande och håller med. Det är något av det mest intensiva jag har upplevt; denna gata full av marknadsförsäljare och Tel Aviv-bor och dofter – kanske för att alla sinnen var på högvarv och harhjärtat slog med skräckblandad förtjusning i bröstet. Jag har nog aldrig förr varit så rädd för att tappa bort någon, och samtidigt så säker på att det i så fall skulle ordna sig.

Och det var där, nånstans mellan chilin och granatäppeljuicen som stod i långa rader på en disk med pärlande kondens över hela glaset, som jag sträckte mig efter Angela –

för att jag för första gången på länge hade en sån lust att hålla någon annan i min man i handen.

 

 

Det här är utsikten från hotellfönstret. Förstår ni? Så man blir mjuk i knäna litegrann. Och ljuset är vitt, vitt, vitt med en smula dis och jag kan knappt vänta tills jag får ge mig ut med kameran idag och känna lite mer på landet och staden. Särskilt som troende är det en så ofantligt häftig upplevelse att vara här. Jag vet inte ens hur jag ska förklara det.

(Jag är ju troende, inte skolad eller född i det – bara troende).

 

armband/icon

 

När vi kom fram till hotellet hastade jag och Annika ner till strandpromenaden för att få lite att äta. Det finns en överhängande risk att detta kommer bli litegrann av en matblogg de närmsta dagarna för jisses. Maten är det bästa jag ätit. Bröd, bröd, bröd. Varmt bröd. Rykande bröd. Röror att doppa i. Jamen ni hör ju.

 

 

Och sen vart det mörkt nästan sådär som att släcka en lampa och vi skulle allihop på middag med mannen jag skrivit om i förra inlägget. Såhär såg jag ut! Fast med huvud och ben och så. Hoss-klänning och armband från Lily and Rose.

Vilka som är här?

 

 

Angela (som legat däckad och migränkräkts i några dagar men nu äntligen är på benen igen), galet härliga Emily, Annika såklart och vackra Josefine.

Och så vart det middag och mer om den kan ni som sagt läsa i förra inlägget. Nu väntar guiden i lobbyn och jag har fortfarande inte lagt kameran på laddning. Hurry hurry, alltså. Ses snart igen.

 

 

Det här blir bara ett kort litet hej och godnatt, för jag är svajande trött efter en rafflande resa (inklusive poliseskorterad fånge på planet raden bakom – det plus mitt harhjärta = hysteriskt komisk situation) och två brakmåltider. Jag överdriver inte om jag säger att jag med stor sannolikhet kan ha dubblat min kroppsvikt efter ett helt bondbröd till lunch (med doppa-tillbehör) tätt följt av kycklingvingar, räkstjärtar, filé, chili/vitlökstomater, pommes frites, potatisklyftor, sås, jalapenos, sallader, ost, oliver, en foccacia i storleksordningen formfranska och så lite efterrätt på toppen.

Vi var utbjudna på middag av Turistministeriets chef och det var en mycket spännande man som lärde oss att man inte bör prata när man äter för man hade bara en strupe när man pratade och den ville man inte ha entrecote i för då kunde man kvävas. Det hade han mycket erfarenhet av. Och så talade han flytande mandarin, och var professionell dansare och målade som Rembrandt och tyckte väldigt mycket om Annika eftersom hon såg ut som kvinnan som hade kastat ut honom från ett fönster på tredje våningen när han var liten.

Om jag har skrattat? Så att jag är hes och mjukvarm och mör.

Imorgon är det mer ordning på torpet. Jag lovar.