Att ha tre pojkar i familjen.

 
 

AT2B3033

 
 

AT2B3036

 
 

AT2B3060

 
 

AT2B3055

 
 

AT2B3069

 
 
 

Och så har jag tre pojkar i familjen.

Alla hemma, alla lika varann. Två väldigt stolta och en något bekymrad över att vara till världen och med ett minspel som får mig att skratta rakt ut.

Idag tog vi emot BVC här hemma och kunde glädjas åt att Noah gått upp 250 gram sen vi lämnade sjukhuset och därmed hamnat 10 gram över sin födelsevikt vilket var en lättnad för mig och gör det mer okej att brösten just nu är så stumma att de behöver duschas i varmvatten med jämna mellanrum och ger mig frossa om han inte inte äter tillräckligt ofta. Det reglerar sig med tiden det där, tänker jag.

Idag låser vi in oss i sovrummet allihop med Hemmakvälls-godis, filmer och mjuka kuddar och låtsas att det är lördag fast det egentligen är i början av veckan . Inte för att veckodagarna spelar någon roll.

Vi går på bebistid hela familjen, vi.

 
 

cherry

Att ha en doft av citrus.

 
 

AT2B1655

 
 
 

Det doftar så gott av citronträd i vardagsrummet!

Hittade det där vackra på en av plantskolorna här i trakten och kunde ju inte alls låta bli eftersom jag är tokig i träd. Och det har faktiskt överlevt, tro det eller ej. Skjuter nya blad, frodas. Och som sagt; doftar gott. Dessutom gör sig bladen så himla bra mot Kalklitirväggen och det där med att ha en växt inne gör rummet lite mer ombonat och lite mindre nyinflyttat på något vis. Tids nog ska vi ta tag i resten av det som ska göras med huset -

nu har vi ju bara som bekant lite annat för oss för tillfället.

 
 
 

citrus

 
 

AT2B1658

 
 
 

Men jag är glad att vi hann så pass mycket som vi ändå gjorde på de där veckorna innan Noah dundrade in i vårt liv och satte allting annat på paus. Att försöka kombinera bebisbubbla med färghinkar, byggplast och slipdamm hade inte varit en höjdareoch jag tar alla dagar i veckan färdigmålade, halvt möblerade rum som ändå känns helt okej framför ofärdiga väggar och halvt påbörjade byggprojekt. Lite kuddar, nån pläd och ett citronträd mjukar ju till allt i vilket fall och gör det till ett hem om än inte helt hemmabonat.

Resten tar vi som sagt i egen takt lite senare. Tills dess är jag så glad över det vi hann och att vi nu har fyra rum att röra oss i här på nedervåningen som känns som vi.

 
 

cherry

Att vara en vecka gammal.

 
 

AT2B3118

 
 
 

Tänk.

Idag är han en vecka gammal, Noah.

Denna lilla, lilla skrutt med farbrorblickar och de mjukaste fotsulor som finns. En exakt kopia av sin bror som bebis; bara lite mörkare och lite mer Noah, men med samma drag och minspel och bekymrade pannrynkor. Mycket mer tillfreds med livet än vad Buse var vid den här åldern, inte lika förbannad och gråter bara när det kniper till i magen eller när blöjan ska bytas. Annars är han förvånansvärt nöjd. Lugn och nöjd och spenderar sina dygn med att äta och sova och titta på oss med de där farbrorblickarna och grymta då och då när han har nåt att säga. Är det inte märkligt det där? Hur de kommer ut som äldre farbröder? Som om de föds med Benjamin Button-syndromet och startar som åldringar och sen liksom växer in i att bli bebis innan det svänger och de börjar åldras som oss andra igen.

Men iallafall. Noah. Ett litet paket av koladoftande hudveck och ett hår som kittlar läpparna när de nuddar hans hjässa.

 
 
 

AT2B3122

 
 
 

Och allt är så annorlunda den här gången.

Ingen stress, ingen neo-avdelning, ingen bröstpump. Bara lugn och ro och en förnöjd bebis och ett par bröst som verkar ge mjölk i den utsträckning han behöver. Självklart för många kanske, men inte för mig. Med Buse var amningen redan från början så ångestladdad med barnmorskor som hängde över min axel, nakenvikter, kopp, flaska, amningsnapp, elektriska bröstpumpar och hysteri. Det kom mjölk men i så liten omfattning att det helt enkelt inte räckte för att hålla en Buse nöjd, hur mycket jag än drack amningsté och gick upp mitt i natten för att sitta vid den där förbannade elektriska pumpen för att få ut litegrann som skvalpade på bottnen av flaskorna. Det blev fel från början helt enkelt.

Nu är det mer rätt.

Kroppen gör inte ont som efter förlossningen, huvudet är med, själen är med. Och även om jag är trött på det sättet man blir av att vakna för amning var tredje timme på natten så är det fortfarande en annan trötthet än den avgrundsdjupa. Det är en naturlig trötthet, en sån som ger utrymme för en massa annat också. Som fladder och tacksamhet och njutning och allt det där andra som alltid bör få plats, egentligen.

Idag är han en vecka gammal; Noah Emanuel Jacobsson.

Och redan en liten explosion för den här familjen på det bästa av sätt.

 
 

cherry

Att visa snittet.

 
 

AT2B2933

 
 
 

För er som inte gillar bilder på ärr eller magar eller så, tänkte jag att jag börjar med en helt oskyldig bild på Mycket Söt Bebis och så kan ni titta på den lite istället och välja att blunda för resten. För här under bjussar jag på en bild av min mage. Så sluta läsa nu om ni inte vill kika, okej? Men jag lovar; det är inte särskilt blodigt.

Inte alls, skulle jag säga.

Here we go:

 
 
 

AT2B3109

 
 
 

Jamen, ser ni?

Där är det. Sex dagar efter att det blev till. Mitt kejsarsnitts-ärr.

Alltså, jag är så himla imponerad! Dag måste ha varit väldigt stadig på handen och sköterskan som sydde ihop mig måste den här gången verkligen ha gå på tillskärarakademin, för jag tycker att det ser helt otroligt ut för att bara vara sex dagar gammalt. Eller för att vara tre år gammalt också för den delen om det skulle vara så.

Jag fick bandage/plåster de första dagarna som rycktes dagen jag skulle hem, och sen skulle jag inte sätta på något mer. Så det har fått vara fritt. Men det är ju knappt missfärgat; bara lite blått runt såret såklart och lite gulnat i huden av blåmärken. Annars bara en linje som finns kvar och skvallrar om att något stort här hänt, precis där.

En liten lucka till lillebror, som jag förklarat för Buse. En dragkedja av kärlek.

Herregud vad livet är mäktigt.

 
 

cherry

Att ha luftat sig litegrann.

 
 

AT2B3094

 
 
 

Vilket väder vi har!

Igår tog vi vagnen och Buse och Noah och varandra och bestämde oss för att skaffa lite frisk luft efter att bara ha vistats inne sen länge. Jag är alltid lite skeptisk till små barn och folksamlingar, men ute i friska luften utan närkontakt med människor behövde jag inte bli så beskyddarsvettig som att försöka härja på ICA eller liknande. Ni vet ju hur det är; beskyddarspröten är ute på högsta alarm sådär i början och man scannar av omgivningen maximalt och nästan morrar åt alla som närmar sig. Men Buse behövde få hitta på något roligt och jag behövde få testa kroppen och det var en sån lättnad att kunna gå helt utan smärta! Jisses. Efter någon månad med foglossning som nu försvunnit som genom ett trollslag kunde jag nästan gråta av tacksamhet över att ha fått min kropp tillbaka.

Snittet? Det känner jag inte av alls. Till och med att nysa och skratta funkar, då känner jag att det är lite ömt men inte mer. Efter bara några dagar. Det är bannemig otroligt.

 
 
 

AT2B3102

 
 

AT2B3105

 
 
 

Vi köpte lunch på Espresso House och åt ute i solen. Buse och jag käkade räksallad (och ischai! dör så gott) och mannen mumsade hickory-bagel och jag var alldeles för varmt klädd för en stilla vårdag. Men bara att få lite sol i ansiktet och skicka in mannen på Lindex för amningsbehåar var en ynnest. Och Buse fick kika på brandbilar och en massa män med skägg och ”man-buns” som hade parkerat sig på torget i brandmansbyxor och lät barn klättra i brandbilarna.

Fint det där.

 
 
 

AT2B3107

 
 
 

Och sen var det dags att vända tillbaka igen efter knappt en timme; mätta och nöjda och med solvärme kvar i håret och hem till en trädgård som har fullkomligt exploderat den här veckan. Träden blommar och rosorna har slagit ut sina blad och häckarna börjar bli gröna i värmen, och vi ska ta tag i projekt ”ställa i ordning uteplatsen” så snart vi tycker att vi orkar. Att kunna sitta där ute på framsidan i lä under ett parasoll kommer att bli ljuvligt.

Det var vår lördag det. Vad gjorde ni?

 
 

cherry

Att föda barn med kejsarsnitt, del ett.

 
 
IMG_0218
 
 
 

Okej. Så då tänkte jag ta tag i den här förlossningsberättelsen också, innan jag glömmer bort för mycket. Det är, som sagt, en helt annan upplevelse för mig den här gången jämfört med förra – nu har jag fått uppleva både en vaginal förlossning och ett kejsarsnitt, och skillnaden är som natt och dag. För mig. Och det är ju bara min upplevelse jag kan dela med mig av. (Min första förlossningsberättelse hittar du HÄR).

Vi kom alltså in i måndags. Dom sa klockan sju, men jag ville vara där i god tid så jag tvingade mannen att köra svintidigt; för kanske var det så att först på plats först fick opereras, och jag var inte sugen på att vänta längre än nödvändigt. Man är ju nervös som det är, liksom, och vill inte dra ut på det. Så vi var inne klockan halv sju och fick sätta oss i en liten soffa innan vi blev tilldelade ett rum där våra operationskläder låg framlagda på sängen. Ni är först i tur idag sa sköterskan och jag andades ut. Vet ni vem som opererar? undrade jag för hundrade gången, men nej det visste hon inte ännu. Men jag skulle hoppa i mina kläder bestående av de schyssta strumporna, klänningen med knappar fram och nån form av rock sen invänta barnmorskan som skulle komma och prata med oss och sätta kateter.

Just kateter fick jag ju även under Buses förlossning men då var jag så vansinnigt påtänd och låg och örlade om har du hittat Nemo? till den stackars barnmorskestudenten som kämpade med det där i säkert en kvart innan den satt där den skulle, så jag mindes inte riktigt hur illa det var, men det var ju inget jag såg fram emot. En slang upp i urinröret, liksom, hur ofta är man pepp på det? Men iallafall; barnmorskan som skulle vara med på snittet kom och hämtade oss och jag tyckte så mycket om henne. Medelålders, hård-men-mjuk, bestämd, fantastiskt inkännande och så dansk att jag trodde att hon var tysk. I vanlig ordning började jag prata för mycket och skämta om precis allt (en slags försvarsmekanism jag har) och vi avhandlade de märkligaste saker under tiden jag låg på britsen och väntade på att det där röret skulle köras upp på ställen dit ingen varit sen 11 oktober 2011 och dit jag inte planerade att släppa in någon igen på mycket, mycket länge. Säg nån gång när det är dags för äldreomsorg eller så.

 
 
 

IMG_0219

 

(Det var ingen gigantisk särk man fick).

 
 
 

Och rakas ja! Jodå. Här skulle det rakas också. Med trimmer. Redan på inskrivningen hade dom sagt åt mig att jag absolut inte fick försöka raka själv, och jag undrade hur dom på fullaste allvar menade att det skulle gå till rent praktiskt då jag inte sett nånting under min navel sen typ december, men dom hävdade att det tydligen fanns suuperflexibla mammor som hade fixat den biffen själv och det ville dom helst undvika. Så jag fick helt enkelt finna mig i att bli rakad med trimmer (oklart hur mycket, dock, jag har inte kikat om vi säger så) av den tysk-danska barnmorskan, och sen åkte katetern fram och påbörjades.

Alltså. Det är ju inte skönt. Men det var fullt hanterbart. Och sen stod jag där med en påse kiss i handen och en slang hängande och skulle försöka förflytta mig på skonsammaste möjliga vis för att eliminera så mycket tjuvknipande som möjligt. Jag tar mitt kiss och går minns jag att jag sa, och  tyckte själv att jag var fasligt underhållande.

Och sen fick vi vagga tillbaka till rummet och vänta. Klockan 8 var det dags, och jag började bli nervös. Men så knackade det lätt och in kom Dag Wide-Swensson och doftade liljekonvaljer och segelbåt! Halleluja, liksom. Dag gästspelade ju lite på min förra förlossning (med Kanal 5 och allt det där) men att han skulle skära i mig fanns ju inte på kartan – han känns inte som typen som gör det där varje måndag längre. Visst hade jag hoppats på han med det häftiga namnet, men Dag är ju trots allt Dag och om det funkade för Zlatan så funkar det för mig.

Är här nån som ska bli mamma idag?! mullrade han entusiastisk och skakade min hand. Och pappa?! och så skakade han mannens hand. Och där försvann liksom en stor del av nervositeten; det stod en Dag i rummet och såg utsövd ut och doftade gott och mullrade och skakade hand.

Har du sovit gott? Det ser ut så, sa jag. Stadig på handen? 

Dag intygade att han sovit mycket gott och var stadig på handen; han hade tagit sig en lite whiskey innan och allt.

Bra bra, mumlade jag. Och du har gjort detta… eh… nyligen? 

Och det hade han minsann. Så skrattade han lite som en Venice Beach-version av jultomten och försvann ut i korridorerna, och nästa gång vi skulle se honom var i operationsrummet där vi skulle bli mamma och pappa för andra gången, men under helt andra former än första.

Det hade börjat.

 
 

cherry

Att säga hej till maj.

 
 

AT2B1549

 
 
 

Första maj, alltså. Att tiden går så fort!

Snart är vi inne i den där tiden på året då kvällarna aldrig tar slut och vi kan åka till Drömmen och sitta vid sjön och se på skräddarna som glider över vattenytan. Och allt det andra som vår och sommar för med sig; som torra gator och glass och känslan av huden som stramar lite efter en dag i solen.

Underbart om ni frågar mig.

 
 
 

AT2B1562

 
 
 

Och här ser ni två bilder av Buses rum; om man står i dörren och kikar in.

Det gamla tältet från Granit lever som bekant kvar, kistan med leksakerna hittade vi på en loppis på Västkusten en gång i tiden och färgen på väggarna är fortfarande sådär vispat mjuk och silkesmatt (mer om den har jag skrivit här). Det börjar bli ett färdigt rum där inne och har varit så ett tag. Just hans rum var liksom det som var högst prioriterat, så att han skulle känna sig som hemma så fort som möjligt när vi flyttade.

 
 
 

AT2B0955

 
 

AT2B0958

 
 
 

Det har varit så himla skönt att ha haft allting ordnat dagarna på sjukhuset; att vet att Buse hade det roligt med farmor och farfar, och att veta att flickorna var i goda händer här hemma med mamma och Sockervadds-Göran. Att inte behöva någon stress alls kring det. Alla har ju inte den möjligheten. (På bilderna är det mamma och Buse som inspekterar rummet  – han är mycket noga med att visa upp sitt rum för alla som kommer).

Men nu är vi alltså hemma igen och firar första maj och kanske ska jag drämma till med en ostbricka ikväll som för att fira ordentligt.

En får ju passa på, menar jag.

 
 

cherry

Att ha haft den lugnaste av torsdagar.

 
 

AT2B1414

 
 
 

Hej hej säger Tooka.

Här hemma har det hunnit bli kväll och vi har inte gjort ett dugg. Inte mer än att röra oss från sängen till köket, typ, och sova middag och landa oss i känslan av att ha ett nytt litet liv hemma. Flickorna? Åh, dom tar det bra. Tant och Tooka har ju varit med förr – Tant är precis som vanligt, och Tooka är ungefär som vanligt fast med lite större och fuktigare ögon och lite mer försiktiga steg i sängen. Spöket är så exalterad att hon skakar, hon kan inte för sitt liv begripa varför hon inte har fått träffa denna ljuvliga varelse förr och spenderar imponerande lång tid med att försöka ”bädda ner honom” under allehanda filtar och täcken om hon får möjlighet. Hon är ju väldigt glad för Buse så jag antog att en bebis skulle gå hem, men man kan ju aldrig veta säkert.

Japp. Bara en liten kvällsuppdatering från oss, i en Lanthandel som efter regn nu badar i kvällsljus.

Tänk; snart är det vår på riktigt också.

 
 

cherry

Att ha fått se de två finaste mötas.

 
 

AT2B2868

 
 
 

Nu är vi hemma allihop sen igår (så skönt) men i förrgår körde mannen och hämtade Buse för ett besök. Han skulle få träffa sin lillebror för första gången. Jamen ni förstår ju hur stort.

När han öppnade dörren och kom in så var det med allvarlig min och han var inte så intresserad av mig, utan det första han sa var var är lillebror? får jag se honom? och så gick han fram och kikade i sängen där lillebror låg bredvid mig. Stora ögon, fast leende såna.

Så fick han äntligen se den han kommer dela en stor del av livet med.

 
 
 

AT2B2881

 
 
 

Man fick hålla, och var så försiktig.

 
 
 

AT2B2878

 
 
 

Och titta ur alla vinklar och vrår…

 
 
 

AT2B2915

 
 
 

Och inspektera det mest spännande; navelstumpen.

Och så var första mötet. Nu när jag skriver sitter vi i sängen allihop; Noah mot bröstet och Buse vilande på andra armen – vi ser på Barbie och vaknar och ser fram emot första hela dagen hemma. Jag börjar få tillbaka hjärnan litegrann så snart är nog inläggen inte så flummiga längre, jag går på två Alvedon om dagen ungefär så smärtan har absolut släppt och känslan efter ett kejsarsnitt jämfört med en vaginal förlossning är som natt och dag för mig. Det var helt rätt beslut för oss helt enkelt, och det kan man ju inte veta förrän i efterhand.

Ett helt inlägg om snittet kommer sen så snart jag har hjärna och sinnesro att skriva det, just nu lallar jag lite i bubblan och tänkte stanna här så länge det behövs. Den här gången är det en annorlunda början, och den tar vi tillvara på.

Men det är dag tre som tvåbarnsföräldrar och känslan är fantastisk. Vi börjar vakna nu.

 
 

cherry

Att sikta på hemgång.

 
 

AT2B2859

 
 
 

Godmorgon!

Idag siktar vi på att få åka hem. Jag hoppas det, iallafall. Jag har börjat blöda så alla är nöjda och glada och Noah mår utmärkt, så förutsättningarna finns där. Och det är klart man längtar hem; till Lanthandeln och Buse och flickorna och ens egna saker och en säng utan skarv i mitten.

Buse var här igår och hälsade på och det var så himla fint att få se deras möte (mer om det sen) och varje dag får vi uppdateringar från mamma och Sockervadds-Göran om vad som hänt under dagen med flickorna (mycket rafflande rapporter, särskilt den dagen en hare tänkte att det vore en bra idé att gena genom en trädgård befolkad av två terrier och tre vinthundar) och här har vi liksom landat i vår nya bebis, hur jag ska röra mig med snittet och exakt hur intelligensbefriad man faktiskt blir av att ha ett litet knytte på armen (vi har försökt se samma serieavsnitt fyra gånger nu, ingenting gå liksom in).

Så, vi hoppas på hemgång idag inte sant?

Vi hoppas på det.

 
 

cherry