Att gå mot bättring.

 
 
AT2B6919
 
 
 

Nämen, se!

Någon är uppe. Hjälpligt uppe iallafall. Han har varit feberfri idag och har bara en hes hals kvar och lite förkylning som envisas med att ge hosta och snor, ögonen är klara och örat gör inte ont. Så Buse är verkligen på bättringsvägen (Tooka likaså, hennes ögon är precis som de ska vara nu när hon får droppar).

Det är ju så man börjar se ljuset i tunneln.

Själv har jag *peppar peppar* inte blivit smittad med någonting och hoppas att det håller sig precis så i minst en vecka till. För på söndag åker mannen på kurs i en dryg vecka och jag blir ensam kvar, så att ligga däckad i feber just de dagarna vore inte riktigt optimalt om vi säger så. Det får gärna vänta. Det finns få saker som är så mycket misär som att ha influensa och samtidigt försöka ta hand om en mycket pigg och mycket frågvis treåring.

Men iallafall – det går framåt!

Och det är så skönt att se honom på benen.

 
 

flingan2

Att kunna göra fler gröna resor.

 
 

floating_menu

 
 
 

Det där med kollaborativ ekonomi växer, och det är ju fantastiskt bra.

Att människor som har möjlighet delar på vissa ting i livet (som lägenheter och bilresor till exempel) eftersom det oftast inte bara blir billigare och mer miljövänligt, utan även trevligare.

GoMore, som är Skandinaviens största samåkningstjänst med över 250 000 medlemmar, har tagit fasta på den principen och har nu lanserat en app som gör det enklare och mer tillgängligt att samåka. Där kan man söka skjuts eller lägga upp en förfrågan, erbjuda skjuts, se användarprofiler, ge rekommendationer, boka och betala online med mera.

Appen är gratis och går att ladda ner (till iPhobe, Android kommer) och läsa mer om HÄR.

 

Inlägget är i samarbete med GoMore.

 
 

flingan2

Att vara gravid i vecka 27.

 
 

AT2B6870

 
 
 

Vecka 27.

Och nu är jag där när jag glömmer bort vilken vecka det är, på det viset jag aldrig gjorde med första. Då visste jag precis vilken vecka och ibland även vilken dag. Nu är det annorlunda, jag läser inte om varje vecka slaviskt för att följa utvecklingen.

Nu är jag gravid, helt enkelt, och växer. Det är liksom allt jag behöver veta.

(Nu var jag ju tvungen att läsa vad som händer bara för det, och han är runt 37 cm lång där inne och väger knappa kilot. ”Du kan börja känna dig tung” står det. No shit. Ni skulle se mig när jag ligger innerst i vår säng, mot väggen, med hundar och Buse och man och ska försöka kravla mig upp. Herregud vilken parodi).

Magen kliar lite ibland, kroppen orkar inte med något högre tempo, att böja sig och plocka upp saker är spännande och när han boxar på blåsan ber jag till gud att allt ska hålla. Hittills har gud lyssnat, för övrigt. Jag mår med andra ord fortfarande fint.

 

(på bilden; sjal från malens birger, preggojeans h&m, gamla uggs, klocka jag fått från triwa och som finns här, kofta här och en fantastiskt mjuk tröja som jag skulle kunna bo i om det inte vore snuskigt, den finns här).

 
 
 

v27

 
 
 

Det är mycket som är annorlunda med andra barnet, tycker jag. Inställningen framför allt. Den större känslan av trygghet och kontroll, nu när man vet vad som kommer att hända, hur livet kommer att bli. Med första spelar det ju liksom ingen roll vad folk säger – man kan i vilket fall inte förbereda sig på sånt man själv aldrig förr upplevt. Jag minns hur illa jag tyckte om alla passa på att njuta nu, för sen när du får barn så kommer det minsann inte gå som man fick gällande i princip allt –  sömn, tid, duschar, datenights, middagar, resor, you name it. Jag ville aldrig ”passa på att njuta” – jag ville träffa mitt barn.

Och visst, sådär i efterhand – livet blev annorlunda. Och visst kan vi skratta åt då man liksom hade all tid i världen, den tiden som jag inte för mitt liv kan begripa idag ens har funnits. Men samtidigt så har ju inte tiden fullkomligt berövats mig vad det gäller sömn, duschar, datenights, middagar, resor, you name it. Den lånades bara bort en stund, framförallt i början, tills man fick nya rutiner och lärde sig hur livet såg ut. Ju äldre Buse blir, desto mer tid ges tillbaka. Och framförallt så har tiden som försvunnit ersatts med något annat, inte bara gått upp i rök.

Jag får ränta på min belånade tid, kan man väl säga. Och utdelningen blir större för varje år.

Men nej, jag är ingen spädbarnsmamma. Den tiden är inte min favorit, inte den jag längtar efter och njuter mest av. Men den här gången är den största skillnaden att jag vet att det går över. Det är inte sådär för all framtid. Och då kan jag nog njuta av det på ett helt annat sätt, nu när man vet hur fort tiden går och hur vansinnigt roligt jag tycker att det blir sen. Och nu när jag vet att jag behöver inte passa på att njuta nu för det går visst sen också. Bara på ett annat sätt än innan, kanske, och bara i en annan utsträckning. Och det är ju ingen idé att jämföra med hur det var innan man fick barn, för den tiden är ju förbi och inte längre relevant och därför totalt ointressant för mig att ha som måttstock.

Har tåget gått så har det gått, och då tar jag nästa. Istället för att bedrövat stå och se på tomma perronger och gräma mig över min missade plats och dessa oändliga hav av tid som följde med den och var i livet den skulle tagit mig. Nej, jag kommer absolut inte till samma plats, men om jag inte kliver på nästa tåg och gör det bästa av den resan så kommer jag ju ingenstans. Då är jag ju bara kvar där, bland bitterhet och frustration och en massa ”om jag bara hunnit med” som inte leder till någonting mer än slöseri med just tid på en perrong jag ändå inte vill hänga resten av mitt liv och vara arg över.

Jag har inte berövats på någonting. Jag har bara lånat ut. Och fortfarande finns det sömn, duschar, datenights, middag, resor, you name it. Livet.

Bara version 2.0 istället för första modellen.

De går inte att jämföra, nej. Men det är kanske inte meningen heller, tänker jag.

 
 

flingan2

Att tända en egen stjärnbana.

 
 

AT2B6827

 
 
 

Så ser det ut i vår trappa just nu.

En lång rad av Enjoy Candles som visar vägen upp och fladdrar hemtrevligt i vintermörkret, steg för steg.

En stjärnbana sa Buse, och jag höll med.

Vi tacklar mörkret så gott vi kan, vi.

 
 

flingan2

Att ha vårpyntat en aning.

 
 

AT2B6815

 

 

 

Vi vårpyntade lite igår, Buse och jag.

Inget avancerat; bara små saker här och där för att liksom välkomna ljuset och sätta lite guldkant på de här febriga januaridagarna som just nu känns oändliga.

I hallen fick Tine K-stolen en ny kudde från Inreda.com som jag hittade för någon vecka sen och tyckte så himla mycket om. Det där skrynkliga ihop med den dammiga färgen är alltid oemotståndligt för mig som ni vet. Och så passade den in så bra mot tapeten. Huvudet som tidigare hängde ovanför sänggaveln fick en ny plats också som ni kan se.

Ibland räcker det med att flytta om lite.

 
 
 

AT2B6823

 
 
 

#calm.

En bra påminnelse.

 
 
 

AT2B6797

 
 
 

Och så lampan!

Lampfoten har ni sett innan, det är en likadan som den som står i Drömmen (Olsson&Jensen). Men skärmen är ny, och kommer från IKEA och det får bli dagens tips. Finns som både taklampa och lampskärm i vitt, den här kitfärgade varianten och en rosa, och till ett riktigt bra pris (tror den här storleken kostade 149 kr). Lite Tine K-känsla i den veckade skärmen och släpper igenom alldeles lagom med ljus.

Men nu ska jag äta dagens andra frukost; jag har varit uppe vansinnigt tidigt för att hinna arbeta lite innan Buse vaknar och med tanke på hur varm han varit inatt räknar jag med att även den här dagen kommer att spenderas i sängen bland apelsinjuicen, Bamsetidningarna och pannstrykandet.

Lilla älskade.

 
 

flingan2

Att vara ganska så tråkig.

 
 

AT2B6610

 
 
 

Alltså, man är ju inte särskilt rolig som bloggare när det mest vabbas här hemma.

Så får det vara, liksom. Livet kommer emellan och ska komma emellan när de små är sjuka tycker jag.

Men idag var jag iallafall ute i stan och luftade mig i förmiddags för ett möte, och det var vansinnigt skönt. Och så kunde jag springa inom Espresso House och få med mig en stor chai på soya och lite annat gott att ta med hem till Buse och mig att tugga på. Och så fick jag handlat lite växter. Jag håller på att försöka vårpimpa hemmet lite, och nya växter gör ju verkligen susen med små medel.

 
 
 

AT2B6800

 
 
 

Jo. En hallonpaj med vaniljsås kan man ju leva med. Ho hooo.

Så idag har jag och Buse fortsatt med sjukstugan, och så har vi vårpimpat lite (ni ska få se sen) och tänt doftljus och bäddat sängen så alla kuddarna blev fluffiga igen. Fluffiga kuddar är ett måste när man är sjuk nämligen. Och så har jag försökt fixa med lite bilder när han sovit; suttit bredvid i sängen med ena handen intrasslad i hans och med tungan i mungipan försökt redigera så gott det går med vänstern.

 Lite så ser dagarna ut just nu.

Det går fint det också.

 
 

flingan2

Att ha sjukstuga x 2.

 
 

AT2B6615

 
 

AT2B6616

 
 

AT2B6623 copy

 
 
 

Inte bara Buse behöver omvårdnad här hemma; även Tooka är i behov av lite extra kärlek.

Jag tog ju henne till veterinären i fredags för att kolla ögonen som jag tyckte hade varit lite ”grumliga” ett tag och det visade sig att hon hade nedsatt tårflöde, stackaren. Det kan dom tydligen få ibland, hundarna, utan att det behöver vara något mer bakom. Precis som hos människor som börjar bli gamla. Så nu får hon zilk eye tre gånger om dagen för att hjälpa tårarna på traven, och så har vi tid hos ögonspecialist och runt tre veckor för att se om det har gått över eller om det finns någon annan underliggande orsak till de där torra ögonen.

(Och Tooka brukar vara en riktigt sjåpig dam när det kommer till salvor och mediciner, men de här dropparna verkar hon tycka är himla behagliga och ställer upp utan knusslande när det är droppdags).

Annars är allt precis lika spännande som alltid när det är VAB; vi ligger hemma och äter frukt och vilar och tar tempen och tröstar – febern är fortfarande här och stackaren har fått en ögoninfektion i ena ögat också som grädde på moset. Det är inte nog med elände kan man tycka. Men idag stannar mannen hemma på förmiddag när jag har ett möte i stan, så idag får Buse lite pappa-omvårdnad i några timmar och jag får lite jobb gjort på köpet.

Men i stort sett;

från sjuksängen inget nytt.

 
 

flingan2

Att kunna pynta en vägg rejält.

 
 

desenio

 
 
 

Har du också en tom vägg hemma som skulle må bra av lite vackra print? Då är detta tävlingen för dig!

För i samarbete med Desenio har nu en lycklig vinnare chansen att få ett presentkort på 2000 kr att handla posters och tavlor för! Och där inne får man en hel del snygga prins för den summan kan jag lova.

Och tävlingen är väldigt enkel!

1. Gå in på Desenio HÄR och leta upp din favoritposter. Klistra in länken till den i en kommentar här nere och berätta var du skulle hänga den om du vann.

2. Klart!

Tävlingen pågår till och med den 2 februari.

Lycka till!

 
 

flingan2

Att vandra i vinterlandskap.

 
 

AT2B6401

 
 
 

Jo, idag är jag hemma med sjuk liten Buse;

ligger under täcken i sängen och pratar om hur han mår idag, dricker apelsinjuice och ser på Bananer i Pyjamas. Men i lördags var vi ute i skogen i vintervädret och njöt så mycket att det inte är klokt. Drog Buse i pulka, hade med fika, lät hundarna springa sig lyckliga.

Och det är de bilderna jag tänkte vi kunde titta på nu. När det inte finns ett uns av snö här utanför och dimman ligger tung över åkrarna.

 
 
 

AT2B6451

 
 

AT2B6435

 
 

AT2B6442

 
 

AT2B6415

 
 
 

Buse åkte pulka på sitt vis; plogade snön framför sig med armarna och skrattade så han tjöt varje gång han trillade av. Ett tag trillade han av mest hela tiden med vilje, för det var ju det roligaste. Det blev en fin fördelning på tyngden där faktiskt; mannen drog plogbilen Buse och jag bar på lillebror plus albatrosstuttar.

Lite oklart vem av oss som hade mest mjölsyra av att pulsa i snön.

 
 
 

AT2B6414

 
 
 

Mommo och SockervaddsGöran var med såklart. Och Lisa & Tage.

 
 
 

AT2B6486

 
 

AT2B6475

 
 

AT2B6479

 
 

ute

 
 

AT2B6477

 
 
 

När vi kom fram till sjön stannade vi i vindskyddet och fikade.

Varm choklad och bulle var inte fy skam när man hade promenerat en bit och hade en så vacker utsikt.

 
 
 

AT2B6493

 
 
 

Jag var skogspimpad i termobrallor, mammas mössa och en mycket tjusig och varm rentröja (finns här).

 
 
 

AT2B6551

 
 

AT2B6559

 
 

AT2B6565

 
 

AT2B6575

 
 
 

Hundarna var i sjunde himlen som vanligt.

Jag blir själv så himla lycklig av att få se dom springa över snö och i skog. Det är liksom något annat än åkrar eller fält på nåt vis. Vinthundar måste ju få det där; möjligheten att springa tills dom inte längre orkar. Och Lisa&Tage försökte hänga med så gott dom kunde, men stackarna fick ju ta fem steg på ett av Tant&Tookas.

(Varken Tant eller Tooka hade behövt tröja på sig i lördags när det inte var så kallt, men när jag ska ut i skogen försöker jag alltid ha dom klädda i starka färger så att de syns).

 
 
 

AT2B6536

 
 

AT2B6580

 
 

AT2B6581

 
 
 

Och så pulsade vi tillbaka igen;

över snö som platsvis inte blivit rörd och genom slingrande vägar med Buse på pulka och hundarna efter oss som ett flåsande pärlband, till bilarna som väntade på parkeringen. Även om tyngden är minst sagt påtaglig (herregud jag bär ju på 17 kilo mer hittills) så är det ändå så vansinnigt skönt att få knata på i egen takt, ta in allt det där vackra och tanka sig full med så mycket skog man nu behöver för att klara sig till nästa gång.

Jo.

De bästa promenaderna är nog i skogsmark, trots allt.

 
 

flingan2

Att ta hand om en liten.

 
 
AT2B6597
 
 
 

Ja, en stackars liten är ju sjuk.

Feber och en sprucken trumhinna (alltid lika skönt när den spricker – då slutar ju smärtan iallafall) och allmän hängighet. Eller som han själv säger; jag mår illa i huvudet. Och det kan man ju förstå när en har 39 graders feber.

 
 
 

AT2B6602

 
 

AT2B6605

 
 

AT2B6607

 
 
 

Så här hemma försöker jag och mannen röja upp lite, slänga saker i tvätten, komma på vad vi ska äta ikväll, dosera Alvedon, läsa Bamse, dammsuga, pussa feberpanna och servera nyponsoppa med vaniljglass. Mest är det mannen som får röja och jag som får ligga bredvid Buse och se på tecknat och berätta att det är synd honom och känna hur lillebror boxar omkring på min blåsa med rekordkraft. (Nackdelen med att vara gravid är att jag inte orkar hålla samma tempo som jag brukar. Fördelen är att jag har en alldeles ypperlig ursäkt att ligga utsträckt med en feber-Buse bland dunkuddarna och ta det lugnt).

Tja, vi rår om sjuk Buse helt enkelt.

Mer än så gör vi inte ikväll.

 
 

flingan2