Att leta sig vidare.

Livet

 

Jag tror att det finns lika många sätt att hantera sorg som det finns människor.

Själv är jag fullkomligt värdelös på sorg och har alltid varit, det är som om min kropp inte är byggd för just sorg och intensivt arbetar för att hålla den ifrån sig. Jag avundas de som kan vila i sorgen, ta den i famn, de som kan bjuda in den med öppen dörr och låta den stanna tills den själv väljer att gå – jag har det inte i mig. Jag kan inte vila i den eller ta den i famn, jag måste glänta på dörren och släppa in den i små, små portioner och ta varje liten del i hand; som om jag hade kafferep varje dag med sorgen snarare än att hålla en enda stor fest. Även om resten står där ute och bankar och kastar sig mot dörren så det knakar så får de snällt vänta tills lokalen i mig är utrymd och nästa får släppas in. En efter en.

Så jag försöker. På mitt sätt.

Jag åkte till Barca och höll ihop, omringad av kärlek. Jag kom hem och släppte ut, eller släppte in, och visste att jag på vanligt vis måste rusta mig och göra det här på mitt sätt om det ens skulle kunna gå, om jag inte skulle svepas med fullständigt och förlora all makt. Så jag har målat.

Jag har åkt till den lokala lilla byggaffären med de snälla männen och sen stått med gråtsvullnad ögonlock och blandat fram kombination efter kombination med färg ihop med deras tålmodighet; dova, djupa, sorgdoftande, vackra färger. Jag har åkt hem och målat allt jag kommit över i en rasande, manisk fart – jag har målat ytterdörren och köksluckorna och köksbänken och ett skåp och en stol och allt annat jag med irrande blick fått syn på och kunnat blanda färg till, mannen har sagt måla du, jag tar barnen och sen ibland bara stuckit in huvudet och sagt vad fint det blir och låtit mig få vara just sådär med min sorg och mitt snörvlande och mina penslar och inte en enda gång ens andats att det kanske är onödigt att måla just det där. Jag målade trappan i ett enda svep på eftermiddagen så vi inte kunde gå upp och lägga oss på timmar, jag har fått anstränga mig å det yttersta för att inte ge mig på väggarna i vardagsrummet eftersom det är det enda jag vet att jag kan komma att ånga. Jag har målat och målat och målat och hållit mig sysselsatt på alla vis jag kan komma på.

Och det är så vi kommer att komma vidare, sorgen och jag, en och en får den långa kön komma in i mig och ta sig plats medan jag andas färg och vänder på stolar och fotograferar och gör utflykter med barnen och ignorerar blåsor på fingrarna som hållit i penslar alldeles för mycket och alldeles för länge.

Jag är värdelös på sorg, men nu är den här och den kommer inte att gå förrän den är färdig. Och på det här viset sitter den iallafall på någon yta och är vacker när den väl sagt adjö.

>

Att ha fått säga hejdå till någon älskad.

Uncategorized

 

Och så var det kanske dags att berätta varför inläggen senaste tiden möjligtvis har känts glädjelösa och krystade. Marken har öppnat sig en stund, Tooka har fått somna in.

Det gick helt enkelt inte längre. Hon var trött, det märkte jag, och det hade inte varit rätt. Lymfom hade hon, det som vi hade med oss men försökte skjuta bort, och att behandla en nio år gammal hund för att ge henne 10-12 månader till hade inte varit rättvist. Så är det bara.

Det var fint, de tände ljus i veterinärrummet och hon fick en skön plats att ligga på och jag låg där bredvid henne och trasslade i hennes öron och pratade – om hur skönt hon snart skulle få det och hur mycket vi älskade henne. Och så pratade vi om livet, Tooka och jag, det som faktiskt hände under tiden hon fanns med. Mannen, barnen, husen. Hur livet hände just under de nio år hon fanns med oss. Hon var lugn och tacksam och vacker där hon låg och när det var över kunde jag stanna hur länge jag ville, men då fanns hon ju ändå inte kvar och jag ville fortfarande ha värmen av henne som sista beröring så jag gick.

Jag visste att hon skulle vara först, jag visste att det var mitt beslut att fatta och jag visste att det var tid. Och hon finns med oss ändå, som stillbilder bakom ögonlocken, som små platser i hemmet där hennes mjukhet på nåt vis ännu finns kvar och kanske, som Leo sa, kommer hon tillbaka och hälsar på som en fjäril, mamma. 

Och det gör hon säkert.

En fladdrande, svårmodig, fransk, högst älskad liten fjäril.

Att kunna fynda extra på rean.

Uncategorized


 

Nu kan du fynda deluxe, för nu får ni 20% på allt hos VistaMia – till och med rean!

I kollaget ovan har jag plockat ihop några favoriter att satsa på; en ljus klänning från Baum HÄR, svart spetstopp HÄR, underbar klänning med litet skärp i midjan HÄR, mönstrad blus HÄR och ljuvlig tröja för kalla kvällar HÄR.

Koden ni ska ange för 20% rabatt på allt är sommar och den gäller till och med söndag den 30:e.

Hela utbudet hittar du HÄR.

 

I reklamsamarbete med VISTAMIA

 

Att göra en världsgod pasta med salvia.

Recept

 

Ni minns kanske att jag skrev om att jag skulle gå ut och roffa åt mig lite salvia och göra en god pasta? Den BLEV god. Tokgod. Så här kommer receptet:

Du behöver:

Pasta du gillar
2 krukor salvia (eller motsvarande om du plockar själv från odling)
100 gram smör
2 klyftor vitlök (om man vill)
Flingsalt
Massa parmesan

 

 

Gör såhär:

Plocka bladen från salvian, bryn smöret nötbrunt i en kastrull (akta så det inte bränns). Lägg i bladen lite i taget och fritera tills de blir krispiga. Fiska upp dom med en gaffel och låt de rinna av på hushållspapper vid sidan om. När all salvia är friterad, släng i finhackad vitlök lite kort i smöret så att smöret får smak. Servera på nykokt pasta och skeda över smör och salvia och släng sen på en massa riven parmesan och flingsalt efter smak.

Muuuuums.

 

Att ha varit på fest på taket!

Resor

 

Så var det dags för fest på takterrassen!

Klockan åtta skulle vi alla ta hissen upp upp mötas, där uppe där man har full vy över Barcelona och där Carl-Otto hade valt att fira in sin trettioårsdag.

 

 

Mathilda och Svåra Lena var i vanlig ordning fab.

 

 

Det börjades hällas upp cava!

 

 

Såhär så jag ut!

I en ljuvt romantisk klänning från Asos som jag tänkte att CarlOtto skulle gilla. Dessutom var den sval och fladdrig vilket behövdes – trots att klockan var kväll var det kanske runt 28 grader ute.

 

 

Hej Barcelona <3

 

 

Födelsedagsbarnet kom!

Härliga människa.

 

 

Vi gjorde lite sista-minuten-pynt.

 

 

Dessa vänner, alltså.

Mathilda och Svåra Lena flyger hem idag, Nelly stannar nog till på onsdag tror jag.

 

 

Vi fick mat!

Vansinnigt god mat.

 

 

Så var det tal och lekar och tävlingar och fest och vi visade videon vi hade gjort åt CarlOtto i stadssparken för ett tag sen, och jag tror att han hade världens absolut bästa födelsedag. Jag hoppas det iallafall. Tänk att få fylla trettio och fira det med såna man vill ha nära, och dessutom på en takterrass i Barcelona.

Det gjorde han bra, min älskade vän.

 

1 2 3 1,106