Att ha fått inse sina begränsningar.

Resor

* P R E S S R E S A *

 

Men hallå! Vem har vi här?

Jo, detta är Inka och hon mötte oss på pressresans tredje dag – varm och svansviftande och lycklig kom hon oss till mötes när vi svängde in på uppfarten till Blessingbourne Mountain Bike Trail.

Japp. Ni läste rätt. Mountainbike Trail.

Jag skrattade rakt ut i alldeles för många minuter när jag förstod att vi förväntades cykla mountainbike. Ni måste förstå att senast jag satt på en cykel var 2001 på en konferens på Ven och då var jag a) salongis och b) på asfalterade vägar, så bara tanken på att jag skulle ut och flänga i skogen på en mountainbike var hysteriskt roande. Banditen skrattade också högt via DM på Instagram när hon förstod vad som var i görningen och bad mig ödmjukast att inte dö innan hennes fest hade ägt rum. Jag lovade att försöka.

 

 

Överallt fanns det hundar dock, och det är alltid ett gott tecken.

Visade sig snart att Blessingbourne inte bara var en mountainbike-bana utan ett hotell dit man fick ta med sig sina husdjur om man ville, en stor festlokal där man kunde hyra in sig och helt fantastiska promenadstråk, en vacker grindstuga man kunde hyra och omgivningar om man nu hellre ville göra sånt än att cykla. Och det ville jag, men jag är inte den som är den – om någon kör mig till ett ställe och säger att jag ska cykla, då kommer jag cykla.

Oh dear! utbrast Colleen (den underbara kvinnan som tillsammans med sin man ägde stället) när hon förstod att det var 18 år sedan jag senast cyklade. Maybe you should walk instead honey?

Och sen tittade hon vädjande på sin man, som hade hand om cyklingen, i ett försök att få mig av kroken. Men jag var bestämd. Nu ska vi tydligen cykla och då tänker jag iallafall försöka. Ingen minns en fegis.

 

 

 

Inka tycktes känna en katastrof komma, men det hindrade dock inte henne från att tigga scones med fuktiga ögon.

 

 

Sagt och gjort – vi gav oss iväg!

Ja. För att göra en lång historia kort kände jag väldigt fort att jag väldigt lätt kunde dö i den där skogen. Jag hade noll balans och vid varje passage mellan två träd kände jag hur jag var en hårsmån från att stryka med, dessutom var allt lite för fort och jag hängde fast vid bromsen som en ängslig gammal tant samtidigt som jag tjöt åh herregud! blandat med det här kommer gå åt helvete!

Tillslut klev jag av cykeln, suckade, och sa till den svenska bloggkollegan som var med:

Nä, nu har vi cyklat va? Har vi inte det?

Och hon höll med. Så ungefär sex minuter på cykel, sen klev vi av och ledde åbäkena tillbaka i hopp om att kunna hitta på något annat i väntan på att de andra kom tillbaka.

 

 

Och nog blev det annat, alltid!

Colleen, som verkade lättad över att se mig vid liv, tog med oss för att titta på boningshuset – alldeles bubblande och glad ledde hon oss upp mot huset. Och vilket jäkla hus?! Återigen stod jag bara och gapade och kunde inte tro att så vackra platser på riktigt fanns.

 

 

 

Utsikten var svidande vacker, Angus-kor betade mellan huset och sjön, trädgården var perfekt skött och allt var nästan overkligt. Man skulle ju kunna bo där, utan problem, om så bara för en vecka.

För att vandra, ta med sig hundarna, andas.

Och på nåt sätt kom vi in på hästar och när Colleen förstod att jag red slog hon sig för pannan och sa att åh det skulle jag ju vetat om! vill du rida? vi har lite tid

och mig behöver man verkligen inte fråga två gånger.

Rida? Kunde jag ha sån flax?

 

 

Och ja; det kunde jag!

För i stallet stod Toyboy och väntade, och sen följde en kvart av ren extas när jag fick byta en vinglig mountainbike mot det jag känner mig allra mest trygg med; en hästrygg. Lyckan alltså. Ville inte lämna.

 

 

Och det visade sig att Colleen även hade ett sto som just nu var på träning, men som skulle behöva lite dressyr. Och eftersom dressyr var min grej föreslog hon att jag kanske borde komma tillbaka och rida stoet lite? Eh, ja. Ja tack. Tänk att få åka tillbaka till Irland och bo på det där fantastiska stället i några dagar och till på köpet få lov att rida i de där miljöerna? Man får ju nypa sig för mindre.

Och så kom det sig att jag insåg mina begränsningar gällande mountainbike, träffade Irlands mest bubbliga kvinna och fick en potentiell dejt med ett sto som behöver träning.

Som det kan bli ibland, alltså.

 

Att ha gjort Småland ordentligt.

Drömmen

 

 

Där har ni ett.

Sommarbarn.

Smutsig från tårna till hårfästet, jordig i hela ansiktet, skrubbsår på knän och fötter – men lycklig. Han ÄLSKAR verkligen Drömmen, Noah, och grät när vi skulle åka hem igen. Jag kände likadant; vi är samma på det viset han och jag. Smålandsbundna. Visst tycker mannen och Leo också att det är mysigt att vara där, men det är inte samma intensiva, värkande kärlek som jag och Noah har. Inte samma djupa förälskelse i gårdsplanens singel, rabatternas försiktiga prunkande och det där milsdjupa lugnet som lägger sig i bröstkorgen när man öppnar den blå ytterdörren, tar ett kliv ut och sätter sig på trappan en liten stund.

Jag vill också gråta när vi ska åka hem, springa med snabba trummande fötter mot baksidan för att gömma mig, säga men jag VILL inte härifrån och tvinga mannen att lyfta även mig upp och ner och över axeln tills jag glömmer bort mig och skrattar.

 

 

Det är när man känner så som man vet att det är dags.

Dags att planera, strukturera och vara benhård; se till att kalendern tillåter att man faktiskt åker dit och är där – utan ett datum eller en veckodag man måste tillbaka för. Tar jobb som går att göra där, på plats, meddelar förskolan, packar bilen med sånt som behövs för en hel sommar och sen helt sonika flyttar dit. Utan att vänta för att ”så kan man ju inte göra” eller av missriktad vänlighet; ingen annan behöver ju oss egentligen någon annanstans än där.

Precis som förra året. Då var jag och Noah där hela veckorna, och så kom mannen och Leo på helgerna. Alla var nöjda. Alla fick vad de ville ha och ingen behövde anpassa sig eller kompromissa för någon annan. Mannen fick jobba, Leo fick skolan, jag fick Drömmen och Noah fick vara ledig. Och sen vips är vi ju där allihop i fyra veckor ändå, tillsammans.

I år kanske jag inte kan åka fulltid lika tidigt för jag har så himla mycket att göra, men snarast möjligt kommer jag starta med att iallafall ta Noah ur förskolan torsdagar och fredagar – så kan vi ha långhelg tillsammans, och så kommer mannen och Leo på fredagskvällen och gör oss sällskap. Kanske stannar jag kvar sen till jag måste till Malmö för min kurs på onsdagen, ser till att jobba undan resten av veckan när jag är ostörd, för att sen ta med mig Noah upp på torsdagen igen och börja om.

Ja.

Det borde gå att lösa.

 

 

Det var en intensiv men härlig helg.

Hela kroppen värker och skriker efter lördagens eskapader; krukor tömdes, jord släpades, möbler ställdes upp, grus krattades, gräs klipptes, bilder till uppdraget smattrade och jag var svettig, jordig och lycklig. Mina knogar är skrapade och röda, nagellacket flagnar och jag har myggbett över hela kroppen men det finns få saker jag älskar så mycket som att få röja och ta i och ställa klart och se hur Drömmen sakta byter skepnad från vintertrött till sommarfrodig. Min rygg klarar såklart inte av 7,5 timmes styling och förberedelser men det gör inget; på kvällen la jag mig på värmedynorna och bad kroppen om ursäkt, mutade den med Ben&Jerrys och läste Kepler tills allt som värkte hade lugnat ner sig lite och det kändes ganska okej ändå.

Och när man väl har kommit igång vill man ju inte sluta mitt i? Nu vill jag fortsätta med det som är ”på riktigt”: odlingslådor och rosenrabatter och gräskanter och det där växthuset som är så sorgligt tomt sånär som på några knastertorra melonkvistar från i somras. Bit för bit vill jag ta tillbaka trädgården.

Vi startar snart, eller hur?

Vi gör’t.

 

Att ha bott här!

Resor

Natt två på vår pressresa hamnade vi här. Ser ni?! Det är ju så man kan svimma.

Newforge House är något av det absolut mest romantiska och fridfulla jag sett i hotellväg. Herregud alltså. Det är ägarens barndomshem som han nu gjort om till ett hotell, och han själv lagar maten (ljuvlig mat!) och hela stället är så fantastiskt att jag tog på tok för många kort och måste nog dela upp det här i två stycken inlägg så det inte blir för mycket. Bara trädgården till det här stället förtjänar ett alldeles eget inlägg – jag var helt svag av ha-begär när jag vandrade runt där.

Men  nu kikar vi in tycker jag. Bildbomb kommer.

 

 

 

Rummet jag fick hette Hanna och var en dröm.

Gigantiska fönster, mjuk säng, enormt badrum med takbelysning man tände genom att dra i ett snöre.

Hit vill jag igen NU PÅ MOMANGEN och ha en romantisk weekend i minst tre nätter. En natt var alldeles för lite för att hinna ta in allt, och om ni letar en getaway eller en minihoneymoon är ju detta givet. Bara 8 eller 9 rum så det är alldeles tyst och stilla, snabbt wifi och slingrande trädgårdsgångar. Och personalen memorerade namnet på dig så varje gång ni möttes hälsades du med ditt namn och kände dig som den mest utvalda personen i världen.

Ville. Inte. Åka. Härifrån.

 

 

Men;

åka därifrån var vi ju tvungna att göra så det fick bli hejdå för den här gången. Men det kan jag säga att oavsett hur allt annat hade varit så hade just det här stället varit värt prick allt, bara att få uppleva. Önskar att det fanns mer tid (vi kom vid sju på kvällen och åkte 08:45 nästa morgon) men jag ska a b s o l u t tillbaka och ta det lite lugnare och njuta i fulla drag och inte stressa någonstans alls. Men du! Glöm inte adapter om du ska till Irland; det gjorde jag. Här fick jag dock låna en så det var inga problem, men ändå ett litet resetips om ni är på väg hit.

Newforge House, alltså.

En alldeles ny kärlek.

 

 

 

 

Att ta lördag precis där jag vill vara.

Drömmen

 

 

Här!

Äntligen här. Kom igår och lastade ur bilen, satte fart i värmemadrasserna i sängen (behövdes nog inte men väldigt skönt ändå) och startade kaminen. Sen gav jag mig i kast med de utemöbler som anlänt och som jag ska göra ett stylingjobb med i helgen, svor lite över väderprognosen och städade undan kartonger och spännband precis innan regnet kom över hela gårdsplanen.

Idag väntar det roliga; att hämta växter, arrangera, ställa ut och vänta på ljus. Och där emellan gå och fiska med Noah, spela Monopol med Leo och äta smågodis i soffan medan mörkret faller utanför. Älskar att kunna kombinera jobb med familj på det sättet; att de är nära även de gånger som något infaller på helgen så att jag har en chans att se alla ändå och inte behöver flänga iväg. Särskilt när jag varit borta så mycket nu i veckan innan; då vill jag mest isolera mig med alla hemma och ta igen den tid som försvunnit.

Så: Smålandshelg påbörjad och det är l i v e t.

Nu ska jag till Plantagen!

Att ha gjort Tollymore Forest Park (och älskat det).

Resor

– PRESSRESA –

 

Dag två hoppade vi in i bussen och kördes till vad som skulle visa sig vara en av de vackraste platser jag sett; Tollymore Forest Park!

Det var ännu en GoT-tur eftersom många scener spelats in även där, och inte bara för GoT utan för en massa andra filmer också. Inte svårt att förstå varför; rent filmiskt är det perfekt. Inte bara filmiskt, det är perfekt för själen också och när jag hörde att man kunde campa där fick jag en obeskrivlig längtan att återvända, slå upp tält och spendera några dagar med att fota, njuta natur och gå omkring med andan i halsen.

 

 

En helt fantastisk skog (som för längesedan var den privata ”trädgården” till en lord) som skiftar mellan planteringar, bokskog, barrskog och vackra undangömda trappor, broar och vandringsleder. Där strövade människor med sina hundar, gick på guidade turer eller drömde sig bort. Man fick liksom både Helsingborgs bokskogar, Sofiero och Smålands barrskogar på ett och samma ställe fast upphöjt till hundra ungefär. Ni må tro att jag trivdes.

 

 

Vi hade med oss en guide som lotsade oss genom inspelningsplatser; stannade i olika områden och visade upp klipp från GoT som utspelade sig just där som vi stod. Och jag fick lära mig att all snö i GoT var fejksnö gjord av papper – bara en enda pall kostade 20 000 usd och det gick åt en hiskelig massa pallar; marken täcktes först med presenning innan snön sprutades ut och så dammsög man upp allt igen efter för att försöka återanvända så mycket som möjligt till nästa ställe. Helt otroligt vad mycket arbete som ligger bakom, som man inte ens tänker på.

 

 

Helt magnifik plats som ni absolut borde se om ni är i närheten och vill sträcka på benen (eller om ni är ett GoT-fan; ta då en guidad tur och lär er saker som att hjorten som hittades död i serien kom från parkens frys där de turligt nog sparat en självdöd sådan för att göra tester på för att se så den inte varit sjuk).

En upplevelse, lovar. Iallafall om du älskar miljöer likt de här.

 

 

 

Sen blev vi, vanan trogen, iklädda slängkappor igen – gavs svärd och förväntades leka omkring lite på gårdsplanen. Hysteriskt kul när man kanske inte riktigt nåt den nivån på GoT-entusiasm själv ännu.

 

 

Och träffade hundarna!

De riktiga ”Direwolf-hundarna” från GoT som hette Thor och Odin. Det roliga med den här historien att killen ni ser på bilden, och hans bror, födde upp de här innan GoT kom och blev kontaktade av HBO när tiken var dräktig – och fick en förfrågan om att inte sälja en enda valp för HBO ville ha de alla till en ny serie. Och tja; resten vet ni ju. Sån extrem lucky shot för dessa två bröder vars liv numera är ganska förändrat om vi säger så. De är nu fulltids-direwolves och reser runt med sina hundar och gör GoT-folk helt tokiga.

Och ja, det var första delen av andra dagen det!

Något att minnas, länge.