Jag är på en så jäkla fin plats i livet just nu.

Det slog mig när jag hjälpte en vän som har det lite jobbigt; jag bad personen lista allting de saknar för att göra det mer klart vilken riktning hen behövde gå och när jag sen själv satte mig och tänkte efter ”vad fattas jag just nu? vad saknar jag?” så kunde jag inte komma på en enda sak. Och det var en fantastisk känsla; att inte fattas något. Att kunna se det så objektivt och känna tacksamhet över det faktum att jag just nu är i en period i livet där jag själv har ett överflöd på något vis.

Det enda jag kunde komma på, om jag ansträngde mig, är att resa. Särskilt den här tiden på året – nu vill jag ta en weekend i Prag bland alla fallande löv med min kamera, strosa på gator och dricka öl vid kanalen och njuta av dofterna och allting vackert. DET kan jag sakna. Men det går ju inte just nu, så då bestämde jag mig för att göra det jag kunde: ta en Pragpromenad i Ystad istället.

Inte samma lika, men med vissa likheter.

Vi har pastellfärgade hus på rad på vissa gator; olika höjd och med vita fönsterfoder och med kullersten precis utanför dörren. Där boende ställer ut små bänkar, blomkrukor, bord, flaggor och rostiga cyklar.

Det är vackert.

Allting är lite snett och backigt och ibland flagnande, men det är ju själva charmen?

Och så alla dessa rosenbuskar som är planterade överallt mot husväggar i den här staden, med rosor som inte ger upp trots att det är oktober och knappt ett enda blad är kvar.

Vi har trappsteg och vackra dörrar och små vindlande gångar där man aldrig riktigt vet vart man hamnar om man går in, om vinden ligger på från rätt håll är luften tät av hav och man kan höra båtarna bröla där ute. I Prag hör jag inga båtar och det doftar inte hav, men gångarna och dörrarna och trappstegen och kullerstenen är densamma – så känslan blir lite lika ändå.

Så visst kan jag sakna att resa – jag kan nästan värka efter ett svagt belyst hotellrum, ömmande fötter efter timmar av promenerande och en kopp glögg på en tvärgata; men man får väl nånstans acceptera att just nu ser det ut såhär och att om vi inte kan komma till Prag får väl Prag komma till oss.

Och lite av Prag finns här i Ystad, om man bara vill se det.

Fredag!

Och den här veckan har bara swishat förbi, med förkylning och ingefära och dimma på morgonen och en trädgård som börjat fälla alla löv och göra sig redo för höst. Inga fler rutskrapningar tack och lov, men höstgarderoben till pojkarna har behövt uppdateras (man känner i luften att det är nära nu), Noah har fått ett par nya rävboots från Emu och jag har grävt fram vinterjackorna och lite håglöst hängt dom i garderoben – redo att tas fram vid nästa köldknäpp.

Och vad mer den här veckan? Har ju varit så tyst, jag vet, men förkylningen gjorde mig slö så jag ville mest jobba och ligga i sängen och se alla säsonger av RuPauls Dragrace på kvällarna med en halvliter saltlakritsglass i näven. Varför görs de ännu bara i så små förpackningar?! Blir tokig. Skulle behöva en liter, minst. Kanske två. Sias Saltlakrits är liksom livet, särskilt när den har mjuknat litegrann och är alldeles fluffig i konsistensen. Så ja; på dagarna har jag suttit vid köksbordet och jobbat, haft möten via video, försökt lägga strategier, varit klädd från midjan upp i vanlig ordning och haft träningstight på benen eftersom det är mest bekvämt. På kvällarna; utslagen. Det får man vara ibland.

Men nu är det fredag och nästan helg, jag har en iskall Nocco i kylen som väntar och ska slänga på mig en sheetmask för att väcka fejset inför den här dagen.

Nu kör vi, vänner!

Helgen är alldeles runt knuten.