Vilken värld vi lever i just nu, va?
Jag är extremt medveten, säkert överdrivet enligt många, men jag tänker mycket på det där med att riskera smitta andra eller att bli smittad själv så jag går inte på stan längre om det inte är väldigt tomt, jag tar endast take away i restauranger och jag går inte i mataffärer. Samtidigt vill jag, som inte har mitt jobb hotat, stötta företag så gott det bara går – jag beställer online, jag beställer matvaror som vi hämtar upp i ett skåp, jag shoppar det jag kan lokalt utan att behöva gå fysiskt in i en butik, jag handlar presentkort för att hjälpa till med likviditeten och jag beställer blombud åt såna jag tänker behöver det. Vi är mer eller mindre hemma i största möjliga mån; jag arbetar ju hemma, mannen kör bil till jobbet och pojkarnas skola/förskola är ännu i gång men vid minsta tecken på snuva är de hemma men annars? Inte mycket. Skulle absolut inte vilja gå på Emporia just nu till exempel, eller sätta mig på ett Pågatåg. Är så oerhört tacksam att vi slipper.
Så i helgen velade jag länge och väl om jag skulle åka till Åbergs.
Fördelen med att åka dit vore såklart att det är som ren och skär terapi för mig (har lika stort trygghetssug efter plantor som jag har över att stå i en box och klappa en häst – ger samma lugn på något vis), att få lite luft och att få en chans att få lite hopp om att det faktiskt finns en evighet efter det här kaoset också. Nackdelen? Folk. Gamla människor som jag absolut inte vill ska bli sjuka, även om jag själv är frisk så känner jag ändå att jag VET ju inte. Inte 100. Och då tar jag hellre det säkra före det osäkra.
Men efter en stunds resonerande med mig själv bestämde jag mig för att köra dit så jag var där precis när de öppnade, för att spana lite och se hur det verkade med folk. Åbergs är ju 99% utomhus och in i växtbutiken behövde jag ju inte gå om där var någon, och att stå ute på tryggt avstånd från eventuella riskgrupper är ju inga problem.
Så det gjorde jag. Och det är jag SÅ glad för.
För vet ni?
Där fanns bara ett annat par på hela Åbergs, massor av plats att spatsera på och m ä n g d e r av vackra, gröna plantor.
Det GAV hopp. Plötsligt blev allt där där odefinerbara inte lika verkligt och vad som var verkligt var alla dessa rader av plantor; alla dessa hav av vårblommor och örter och lökar som bredde ut sig och som man ville ta en av allihop. Det i kombination med ett strålande solväder blev en påminnelse om att i en skog bara 2 timmar bort väntar en trädgård på oss; månader av stillhet och värme och dofter. Och även om det fortfarande är kaos då så är vi inte en risk för någon där, eller någon en risk för oss, eftersom det är så isolerat. Bara knastrande grus, prunkande rabatter och röda odlingslådor.
Och även om du inte har en trädgård så finns det något annat som är vår för dig kanske? En balkong, torra gator, en liten strandremsa?
Allt detta finns, och kommer.
Så även om ni inte fysiskt kan ta er dit så kan ni ju titta på bilderna. Jag hoppas att de ger iallafall ett visst lugn? Man kan ju känna doften även genom bilder tycker jag – men v e t ju hur det doftar.
Löften. Värme. Sommar.
Så jag kom därifrån med en kruka, två rosmarin, en planta jag inte har en aning om vad det är och h o p p.
Framförallt det.
Om att det blir bra tillslut det här ändå.
