11 – Mina syskon.

Jag är född i en skara av tre och är, om ni inte listat ut det ännu, minstingen. Jag är den som störde mina syskon och alltid ville vara uppe lika sent och som ville se ut som min syster – allt det där. Dessutom var jag ett ganska creapy barn som satt tyst för sig själv och lekte och hade alla vroooom-ljud inne i huvudet istället, men det är en annan historia. Hursomhelst. Jag har två syskon.

Jag har en syster som är den vackraste människan jag vet. Hon är mjuk och vidjesmal och har pianofingrar och när jag växte upp fanns hon där för mig på alla sätt man kan räkna. Hennes rum fanns alltid bara några dörrar bort och hon sov med halvöppna ögon och när jag kom intassande på morgonen var hon alltid nästan febervarm, men lyfte på täcket och lät mina små kalla fötter komma in och somna om hos henne utan att knappt rycka till. Hon fnissar hi hi hiiii när hon skrattar och hon röker för mycket och har en egentligen för svart humor för sitt eget bästa. Och fyra barn.
Nu bor hon själv med dvärgarna och tre hundar i ett radhus med rosa kök och alltsomoftast vill jag åka dit och lyfta henne ur tiden och strössla henne med guldkonfetti och ropa heja! bästa i världen! och snurra runt henne tills hon är mindre trött och håret sträcker på sig av lycka – men ni vet hur det är. Man gör det inte tillräckligt ofta. Det är en sorg i mig.

Men varje dag, oavsett vad som hänt, låter jag henne veta att jag älskar henne. Varje dag. Och det är nog det viktigaste.

Och sen har vi min bror! Min mörka, varggrinande, hysteriskt roliga bror med de pressade skjortorna och de kraftiga handlederna; han kan allt det som ingen annan kan och fortfarande är han liksom insvept i det där storebrorsglittret som aldrig verkar försvinna trots att man blir äldre. Vet ni vad jag menar? Han är och förblir den starkaste i världen, Den Som Kan Spöa Din Bror Närsomhelst.

Han är den som har lärt mig att fiska och att skjuta hagelgevär och att skura folk jag inte tycker om med toalettborsten, och när han skrattar kiknar man liksom inombords för han låter precis som Eddie Murphy och han kan hela Dont worry be happy utantill (som resten av den manliga delen av vår släkt) och när jag var liten stod han, farfar, pappa och farbror Anders i vårt sommarstugekök på västkusten och sjöng den högt och stekte pannkakor medan jag satt på kökssoffan och skrattade och vinden blåste in farmors vita spetsgardiner genom fönstret.

Men nu är han vuxen och har skaffat sig två barn och ett hus med stilrena möbler och vi förstår oss inte riktigt på varann och vi ses alldeles för lite sådär som det lätt blir, men jag saknar honom

åh! jag saknar honom

och han är den starkaste storebrodern i världen.