Det här är min mormor. Hon är den kvinna i världen jag respekterar mest – det finns ingenting eller ingen som henne. Hon är 90 år, 90! och från det att jag var liten har hon varit min klippa och min sköld och min hamn. När jag växte upp fanns hon alltid där och doftade bullar och tog med mig på resor till solen där hon sköt runt på mig på en luftmadrass eller åkte vattenrutschkana trots att hon egentligen var för gammal, och hon gjorde det för att hon älskade mig villkorslöst och utan slut. Och jag henne.
Helg efter helg spenderade jag i hennes lägenhet med att sitta i skinnfåtöljen och äta bananer med glass och titta på det enorma videobiblioteket och hon satt bredvid mig och skrockade och läste tidningen, och om jag ville öppnade hon garderoben och lät mig klä ut mig i alla hennes vackra femtiotalsklänningar och stapla runt i hennes skor tills jag var så trött att jag somnade i soffan.
När jag blev äldre fanns hon fortfarande där, hon visste alltid, alltid när något var fel och det fanns ingen som kunde lugna mig eller trösta mig som hon. Och oavsett hur gammal hon än blev – sjuttiofem, åttio, åttiofem så promenerade hon en mil om dagen och höll på med sina aktier och var lika klar i huvudet som en 20-åring. Ju äldre hon blev desto mer såg jag att hon blev kortare och mindre och bräckligare, och desto mer mån blev jag att röra vid henne och krama henne och säga jag älskar dig mormor trots att hon bara viftade bort det med handen och mumlade något jag inte hörde. Men även om hon åldrades var hon alltid densamma och jag trodde någonstans att hon skulle gå bort hux flux en dag i sömnen när man minst anade det. Så blev det inte.
Det gick så fort. Vad kan det ha varit? En månad? Sen glömde hon namn och maten på spisen och kastade sin deklaration i soptunnan. Min älskade mormor som kunde räkna snabbare i huvudet än en miniräknare kunde helt plötsligt inte komma ihåg hur länge hon bott i sin lägenhet och pratade om människor som funnits för femtio år sen. Tillslut gick det inte att ha henne hemma längre. Hon, som klarat sig själv i 90 år och som skulle gå bort i lägenheten hon bott i de senaste fyrtiofem åren, glömde maten på spisen en gång för mycket och hon var tvungen att flyttas in på hem – där det fanns någon som kunde ha koll på henne och hjälpa henne med det hon behövde.
Vad det är jag ångrar? Inte att vi satte henne på hem, för det var nödvändigt. Nej. Vad jag ångrar varje dag
varje dag!
är det faktum att jag inte har besökt henne sen dess. Det är så det är. Jag har inte kunnat. Eller nej; jag har inte vågat. I trettio år har hon varit min klippa, den jag alltid kunnat vända mig till, och jag har en bild av henne som jag så desperat försöker ha kvar. Att se henne på ett hem och märka att hon inte är samma som hon alltid varit – det är så obeskrivligt svårt. Jag vill inte byta bilden jag har kvar av henne med det här nya, annorlunda. Det är min minnesegoism och min feghet, inget annat.
Och det ångrar jag. Varje dag.
Kram… jag förstår precis den känslan…
Jag tycker inte att du ska vara rädd för att besöka henne. Eller, nu talar jag ju faktiskt bara utifrån min egen erfarenhet, men min morfar dog i följderna av lungemfysem. Det var otroligt svårt att först se honom med syrgas var han än gick, och ännu svårare att se honom i sängen han skulle komma att somna in i, med syrgas och ändå otroligt svårt att andas, att prata, med ett ansikte som plötsligt såg 20 år äldre ut och utan den kraft och livsglädje han var känd för i hela byn. Nu i efterhand är det dock inte så jag minns honom. Visst minns jag hur slutet såg ut, hur han var, men när jag saknar honom av hela mitt hjärta och när jag pratar om honom, då kommer minnena av honom som han egentligen var fram.
Min farbror, som var mer som en farfar för mig, dog i alzheimers i somras. Sist jag besökte honom kände han inte igen mig och hans personlighet var förändrad, vilket var jobbigt både för min egen och hans skull.
Men nu när han är död så är det mycket lättare att tänka på honom utan det sjuka, jag minns faktiskt en massa nya positiva saker från före sjukdomen. Så var inte rädd att minnena från sjukdomen tar överhand. 🙂
Jag tycker att du ska våga besöka henne. När hon går bort kommer du bara att minnas det fina. Jag tror du ångrar dig mer om du inte besöker henne.
Min mormor fick afasi innan hon gick bort, och det gjorde ont i hjärtat att min pratglada mormor plötsligt inte kunde kommunicera. Men jag fortsatte att besöka henne och var till och med inne på sjukhuset när hon fått den sista blodproppen och det inte var mycket mormor kvar. Det är jag glad för, men det jag är mest glad för är att jag talade om för henne att jag älskade henne innan allt det här hände, när jag kunde vara säker på att hon förstod.
Åh en sån mormor att älska och bli älskad av skulle jag också vilja ha. Vi har inte alls några sånna nära band i vår släkt tyvärr. Våga besök henne, snälla du. Du kommer ångra dig tusenfallt om hon dör innan du hälsat på henne. Du bär ändå med dig alla fina minnen.
En känd författare frågade mej en gång att hur mycket mod vågar jag låta bli att använda mej av idag? ( jag lät inte bli och fick äran att göra 2 böcker med honom, då jag vågade använda mitt mod )Han sade också att han tror starkt på att gamla människor känner igen känslan av dom käraste, huden minns och den känner igen den personen som konkret tar dom i handen.
Min farfar var väldigt gammal, dom sista tiderna så var han helt borta men har reagerade mycket starkt när jag tog hans hand i min. ( han reagerade inte så när sköterskorna gjorde det, det finns också en forskning som säger att det stämmer ). Jag önskar dej mod så att du kan gå och ta hennes hand i din hand, hon känner dej…
Jag har inte något speciellt nära förhållande med min mormor, vilket jag tycker är synd. jag skulle verkligen vilja det. men det jag skulle säga är att jag jobbar på ett demensboende och jag bara älskar det, jag har hand om 13 härliga gamlingar och att få se deras glädje när någon av deras anhöriga kommer, dom kanske tror att det är deras syskon, kusiner eller vad som helst, men glädjen att se dom känna igen någon är underbar. sen så är det som en kniv i hjärtat när jag har boende som inte får några besök alls, visst dom kanske inte är medvetna om det. men det är fortfarande själva tanken som räknas. det behöver inte vara några långa besök, oftast blir gamla väldigt trötta pga av tankeverksamheten men en halvtimme räcker gott och dom kan leva på det länge. så jag röstar absolut för att du ska hälsa på din mormor. för som sagt, även om hon inte vet att du är hennes barnbarn så kommer hon att känna igen dig! 🙂
Jag känner mig träffad. Min mormor har alltid varit den starka kvinnan i vår familj, jag, mamma, mommo&moffa. Morfar har varit sjuk hela min uppväxt i de allra hemskaste sjukdomar som leukemi och FEM hjärtinfarkter, men lika seg som han är var mormor stark. Hon skötte allt, hans medicinering, maten, fem-våningsvillan, tomten, barnen och barnbarnen. När mamma behövde hjälp, egentligen av min far, fanns mommo där direkt med den blåa Fiaten med röda fartränder på. Vi åkte till det stora huset och jag spelade kort med morfar medans hon lagade stuvade makaroner som bara hon kunde. Och jag sov alltid mellan dom, och fick rågflingergröt till frukost.
Men rätt som det var så ringde telefonen hemma hos mamma och jag trodde att det var morfar igen, men den här gången var det mormor. Va? Hon kan väl inte bli sjuk?
Det var Alzheimers.
Och nu är min starka bullmommo liten och spinkig, förvirrad och rädd med hack i skivan. Men jag är fortfarande hennes ”lilla go-piga”. Men hon är inte den mommo som hon en gång var.
Och det gör ont.
Åhh finaste finaste Emma. Nu gråter jag här på jobbet efter att ha läst detta fina inlägg. Jag har läst hela din blogg en gång, då vid midsommar då jag låg hemma matförgiftad och läste, streckläste rättare sagt, din blogg. Men dina inlägg är så fina så man kan läsa flera gånger *älskart* som du brukar säga.
Det var precis samma sak med min mormor. Min starka och fina mormor. Hon hade inte ens tagit en alvedon när hon blev 85 och bröt sitt lårben. Efter det kom det ena efter det andra… Jag älskade min mormor och kramade henne och pussade henne på kinden varje gång vi sågs. Till slut blev hon för förvirrad för att klara sig hemma. Hon flyttades ut till Ön i Limhamn och jag hälsade bara på två ggr. Ursäkterna var många… två bebisar, en förvirrad mormor, en slut mamma och liten lägenhet. Men sanningen var den att mormor var inte som mormor alltid varit. Det är hemskt och det är egoistiskt men någonstanns måste man förlåta sig själv och inse att vi har våra begränsningar och framförallt acceptera det. Sluta tampas med sig själv. Det var fruktansvärt sorgligt då min fina älskade mormor.. nu gråter jag så underläppen darrar… dog i våras 93 år gammal. Den första april var det begravning och det var så overkligt. Fina sånger sjöngs och vi grät alla hennes nio barnbarn, alla tjejer :O) Hon var såååå ljuvlig. Sjöng alltid och bakade, lagade mat och lekte med oss kusiner.
Nu har jag min pappa som inte är så sund som man kunde önska. Han har supit bort sitt liv och fick en stor stroke som följd i vintras. Nu är han hemma i sin lägenhet igen och direkt började supandet igen. Han vet att han kan dö när som hellst. Ändå fortsätter han. Jag kan inte hälsa på honom, vi pratar inte ens. Någonstanns måste jag ta hand om mig och inte tillåta mig att bli påverkad av detta.
Förlåt för detta långa inlägg!
Du ska veta att din blogg gör mig så glad :O)
Kram
Min mamma dog idag för 29 år sedan och kvar blev pappa och jag. Han utvecklade alkoholism och jag blev mamma till min pappa under alla dessa år. Ibland fråga folk hur jag orkade hämta honom på TNE, i fyllecellen och i fyllekvartar? Jag svarade alltid att ”han är min pappa” oavsett vad som händer. Han dog i våras och jag är fortfarande så nöjd att jag vågade stå fast vid mitt beslut att finnas vid hans sida oavsett hur han betedde sig eller vad han sa.
Huvale vilka hemska sjukdomar som finns för de gamla ! Undrar varför dessa âlderssjukdomar har blivit sâ vanliga. är det därför att pensionärerna lever ett sânt enformigt och trâkigt och meningslöst liv ? De enda nöjena verkar bli bingo, promenader, mat…jag pratade precis med säljaren om att köpa hans gamla gârd fran 1600talet och reparera upp den till nâgot kul med en liten hund, en häst och en get. Tyvärr gick priset upp och jag âtervände till min TV Arte. Det är sâ skönt att kunna isolera sig ibland och kunna vara ifred om man vill. Här finns ingen vacker natur att titta pâ . Men alltid kul att läsa om dina och andras bravader pâ nätet. Undrar faktiskt varför de franska ungdomrna saknar sân livsgläde och framâtanda. Av gammal vana ? Jag kan inte lâta bli att undra. Fotot pa Pâ Leo hos mormor var sâ fint. Det är en liten bestämd herre, din son, som vet precis vad han vill. Härligt att se honom !! Han kommer att bli nâgot alldeles speciellt, det är jag säker pâ. Kanske en finansminister eller en hjärnkirurg….
Love you all !
>3
<3
KRAM <3
Åh, så fint skrivet. Förstår känslan så väl. Starka du som kom iväg idag. Seger.
Vår mormor börjar också komma till den punkten där minnet gör att det inte går längre.
Hon är över 93år gammal och har alltid hållit igång med promenader, korsord etc. En pigg 90åring som ser ut som en 75åring. Men nu märker man att hon glömmer saker (hon själv påpekar det – och tycker usch nu är hon gammal för nu glömmer hon var hon har lagt sina papper). Och så har hon svårt att höra och för många människor blir till ett sorl i huvudet.
Stackars mormor. Det är svårt att se när dom blir så gamla 🙁
Åh detta med de gamla, det är så svårt.
Jag har ingen kvar och det känns så sorjligt att jag inte hann att rå om dem innan de gick bort. Att flytta från Sverige har ju inte gjort saken bättre och gjorde inte att jag kom till skott oftare…
Nu har jag bara en gammal släkting kvar, min farfars syster och hon är kvar som hon alltid varit, men bor på ett hem för att få hjälp med det praktiska. Jag tänker varje dag på att jag borde skriva till henne och tala om att jag tänker på henne. Men dagarna går och jag kommer inte till skott.
Varför?
En dag kommer det att vara för sent.
Åh det måste vara hemskt att bli gammal och alla glömmer bort en och inte kommer och besöker en som förr.
Idag SKA jag skriva till henne.
Hälsningar
Yohanna
åh, kära Emma… du är så stark som vågar skriva detta. jag är i samma situation med min morfar. hoppas på att jag är lika modig som du någon dag om inte allt för lång tid! man vet ju aldrig hur länge de finns kvar… kramar till dig och din fina familj!
ps. såklart att det blir mycket bebis-fokus nu när leo är ute, men saknar dina fina ord och bilder på flickorna ibland
Det är inte trâkigt att bli gammal, det blir ju ni ocksâ; euh, sämre att bli yngre …,varje dag….Det är viktigt att kunna kommunicera över gränserna och inte stänga in sig i förseglade numrerade rum….tänk om ni inte kommer ut ! haha, hoppas ni fâr kul pâ den där festen i Malmö. Förmodar att ni kommer att väcka halva stan, men det gör ni rätt i !
Visa att det finns vänner pâ nätet i alla âldrar !
Jättekul at lese denne kommentaren:-) Jeg ble 40 akkurat og kjenner meg som 20;-)
Jeg har musikksmak som en 14 åring;-) Jeg synes man skal gjøre det beste ut av hver eneste dag, en i taget;-)