Innan, när jag inte själv bloggade, var jag bara inne någon gång i veckan och läste de bloggar jag fastnat för och det var inte mer med det. Ibland kunde jag läsa kommentarerna och förfäras över det hat som en del fick utstå, men det jag nästan reagerade mest över var alla dessa personer som tog sida när det förekom. De som gick in och slogs för en människa de inte kände. Jag tyckte att tanken var vacker men jag tyckte samtidigt att det kändes märkligt och kunde absolut inte se mig själv bli så engagerad i någon att jag skulle ta några fighter utan att det skulle kännas larvigt.
Men sen jag själv börjat blogga har det där förändrats. Man kliver in i en värld med en himla massa nya människor och så lever man där. Jag läser så många bloggar nu och det finns något tröstande i det där; att titta in hos er och se hur ni har det. Och det slog mig igår att det känns som om jag fått vänner. Förstår ni? Någon jag läser och tycker om och känner igen mig i – någon jag skulle vilja gå och shoppa med eller öppna en flaska vin hos eller bara prata med, någon jag instinktivt vet att jag skulle tycka om även ”på riktigt”. Personer som jag skulle vilja träffa. Och det är lite otäckt, är det inte det? Jag måste, trots att det är pinsamt, erkänna att jag ibland känner mig som den där lilla skolflickan igen som sneglar på hon i parallellklassen och tänker ”Oj vilken häftig människa” och önskar att hon satt hemma hos en själv istället, på ens golv, och lekte med ens finaste My Little Pony. Och ibland känner jag mig lite som en stalker som lurar i buskarna och smygtittar på sånt som inte rör mig, för skrivandet är så privat och att läsa någon är väl (för mig) det mest ”på riktiga” man kan lära känna nån. Egentligen.
Och plötsligt förstår jag allt det där. Bloggträffar, kommentarer. Men framförallt förstår jag de personer som tar andras fighter för om någon skulle skriva något nedlåtande till de som finns i min bloggvärld skulle jag förmodligen tända till som en katt, jag också. För att det skulle vara en strid jag ville ta.
Är det inte märkligt?
Jag håller med dig….det är mycket känslor som vaknar till liv i en…….och vänner,ja det har man fått..någon bloggträff har jag inte varit på men telefonkontakt har vi haft……..älskar detta…..man får vänner på nya platser ,det är fantastiskt,och din blogg HAR JAG FASTNAT FÖR…
KRAM
Vet du, du säger det så bra! Det är ju just så där det känns. Jag följde själv med några bloggar regelbundet, och började i november själv blogga för att också dela något av mig själv och inte bara lura i buskarna 🙂 Och det är ju en väldigt fin gemenskap som finns här! Inte kan alla vänskaper gå ut på att man träffas och rings heller… 🙂 För samtidigt känner man ju många bloggare ”bättre” och kommer den närmare än många bekanta!
Jag kan inte låta bli att fnissa lite för mig själv, för du beskriver det så bra. Det är precis sådär jag känner också. Och den känslan var ännu större när jag bloggade på ett slutet community för sådär en sex år sedan. Där hittade jag en handfull underbara vänner och en äkta man. Det sägs så mycket om internet och det mesta är fel – för mig är internet en kärleksfull plats. Så länge man inte tittar för noga i de mörka hörnen.
Precis sådär känner jag också. Och du – du är välkommen till Öland på en flaska Amaronevin när du vill! 🙂
Jag håller med dig om att det känns som man lurar i buskarna. Men samtidigt så delar ju personen med sig av sin vardag, och fullt medvetet…Det jag även har kännt i bloggar är att att lever så fulländade liv..det finns inga sorger och bekymmer, vilket ibland har fått mig att känna, är detta på riktigt, jag kan få lite prestationsångest av läsandet, men det är ju just för att bloggare ofta skriver endast om allt som är fantastiskt och aldrig/sällan om det andra som finns i livet, funderingar, livsval, sorger…det som man inte kanske vill dela med sig av till alla, vilket även är förståeligt och jag respekterar det:)
Förstår du hur jag menar utan att det låter konstigt?
Jag är en positiv person och har ett fint liv, men jag kan känna igen mig mest i de människor som verkligen skriver om allt och inte bara det fantastiska…både det som är positivt och det som är mindre positivt.
Hur som, så gillar jag din blogg 🙂 det va ju jag som sa jag skulle vilja vara din vän för en tid sedan hahha. Älskar dina foton, dina utsvävningar och sättet du berättar på, du är generös 🙂
Kramen på dig
Åsa
Kram på dig
Det är ju nästan som jag fnittrar lite när jag läser det här, för det är ju som om någon har tagit mina tankar och satt ord till dem!
Jag håller med dig i allt, Jag hade ingen aning om vilken kraft bloggen skulle ha och att man skulle ”träffa” SÅ många människor som faktiskt har blivit ens vänner och som man önskar att man ska få träffa privat. För mig som aldrig har haft många vänner så betyder bloggvännerna oerhört mycket för mig.
Jag fasar över allt hat och elaka kommentarer, jag förstår dom inte, stör man sig på någon blogg så låter man ju bara bli att läsa den, så enkelt är det ju faktiskt! Jag skulle oxå ta den striden och har gjort det flera gånger. Jag är än så länge förskonad från sånt och hoppas att det så förblir. Förstår det helt enkelt inte, vilka bittra, små människor dom är!
Kram
Ja, om någon skulle skriva nedlåtande om någon av mina bloggvänner skulle jag ta den fighten. Men lite beroende på hur situationen ser ut. Ett mynt har alltid två sidor och tar man någons fight sårar man lätt någon annan.
Kram.
Precis !
Tycker att det är lite som att ha brevvänner ” som man hade när man var liten..Med undantag för dom ”surisar ” som tyvärr dyker upp ibland då.
Håller absolut med dig. Jag började oxå blogga bara för några månader sedan och det känns redan som att jag har fått ett gäng nya vänner…..som jag absolut skulle vilja träffa på riktigt! Även jag läser bra många fler bloggar nu än innan jag började att blogga, det finns ju så otroligt många begåvade, trevliga,mysiga människor vars liv jag aldrig hade fått ta del av annars. Jag känner mig tacksam för att jag faktiskt vågade börja blogga, för nog krävs det en del mod för att våga visa upp sina tankar och sitt liv, det har jag inte riktigt insett förrän nu 😉
verkligen ett fenomen det här med bloggar. Men trots att jag vacklat ibland om att blogga eller inte så upplever jag att det är fler fördelar än nackdelar. Har lärt känna en hel del nya människor via bloggen och det är roligt när folk ibland kommer fram och tar kontakt irl. För blyga människro blir bloggen ett ämne, ganska så neutralt som att öppna samtalet med 🙂
javisst är det så, med några få! 🙂
Gillar din liknelse när man var barn. Visst är det så, en del bloggar faller man för och blir nyfiken på personen bakom. Sättet att skriva kan nästan avslöja om det är en person man hade trivts med i det verkliga livet. Bloggandet kan nästan liknas vid en stor kontaktannons för likasinnade, vägar möts som antagligen inte gjort det annars.
Kram på dig!
Hej,
Du är helt fenomenal på att sätta ord på det som faktiskt snurrat runt i mitt och säkert många andras huvuden också. Blir alldeles till mig när jag ser att det dykt upp ett nytt inlägg och väntar med spänning på nästa! Du har aldrig funderat på att skriva ”på riktigt”, typ en bok eller nåt. Du kanske kan ge ut dina inlägg i bokform, när du samlat på dig tillräckligt? Jag skulle lätt kunna köpa ett ex…
Ha en bra dag!
Katja
Jo, nog är det så allt, det är en mycket märklig känsla. Jag är fortfarande lite kluven till mitt eget bloggande, jag som har sån integritet i det vanliga livet, ska jag verkligen fläka ut mig själv i en blogg? Och vad har jag att tillföra bloggosfären egentligen? Därför håller jag mig anonym, fast jag är lite som när jag ska ge bort en julklapp eller present, ivrig att få se reaktionen på mottagaren, en del av mina vänner har listat ut att jag bloggar, men jag har ju hjälpt dem på traven med att komma på det, med lite hintar och så (öppna paketet då för helvete, liksom, haha).
Du känns som en väninna som jag skulle kunna ha riktigt roligt med, trots att du är hundmänniska och jag är kattmänniska, hehe. Olikheter kan ju komplettera varandra så att säga.
Kram från Elviran
och när du sen råkar se en bloggare på stan, på bussen, i mat-affären… och så gärna skulle vilja säga hej, men liksom inte vet om det är ok. det känns som ni känt varann i evigheter, men ändå finns gränsen där, att ta steget och bara säga ”jag gillar din blogg” känns ibland så stort…
Oj, händer det ofta? Att ni ser någon på stan? Det har jag aldrig råkat ut för hittills 🙂
Men borde man inte gå fram och säga hej när det händer, trots att det är läskigt? Jag hade blivit glad om det hade hänt mig.
iaf i min (lilla) stad händer det att man ser nån av dom stora bloggarna. eller här finns väl kanske bara ett par 😀 som tex linn som vann, precis som malenami, på finlandssvenska blogg-galan!
Det är just DET som känns bra! Att man känner en massa nya människor som man kan kalla vänner även om man inte har träffats. Det peppar en när det är tungt, ler med en när något bra händer, de beundrar saker som man gör som är själv är stolt över, de tröstar en när man är ledsen – precis som ”riktiga” vänner! Hade jag inte fått stödet från andra genom min blogg hade tuffaste tiden i mitt liv varit ännu tuffare!
Håller med, brevvänner! Man visar ju vem man är. Jag går t.o.m. in på de flesta som kontinuerligt brukar skriva härinne och då blir det ju fler. Det är mitt lilla kvällsnöje när jag kommer hem och ska varva ner.
Kram på Er alla
Milott
visst lever vi i bloggvärlden.
den som ger så mycket men som ibland känns lite ”fattig” och innehållslös. och då menar jag just att det inte blir på riktigt. bara en kommunikation bakom skärmen. men en handfull har sökt sig in bakom min skärm och det är jag innerligt glad för. jag hade en helt annan tanke med bloggen när jag startade den. mer personlig och mycket mer fokuserad på mitt skapande och mina tankar. men ju mer bloggen växer ju mindre vill jag dela med mig av ”mig”. sen att jag snart plåtat varenda liten vrå i huset – och undrar nästan varje dag om detta inlägget blir det sista – så hänger jag liksom kvar och ser var vägen leder 🙂
Förstår precis hur du menar och försökte faktiskt förklara fenomenet för min sambo här om dagen. Han tycker det är väldigt märkligt att önska någon man aldrig träffat en bra dag eller intressera sig för vad denna person gjort på sin semester eller nyligen shoppat. Det går dock inte att förklara på ett bättre sätt än att det faktiskt känns som att man känner personen eller personerna. En konstig men rolig känsla.
Förstår PRECIS vad du menar! Själv har jag alltid varit lite utav en outsider, i alla sammanhang, därför har bloggvärlden blivit en viss tröst – ett ställe där man vågar vara sej själv liiite mer. Och att man slåss för dom man följer, är det vänskaplig instinkt? Man beskyddar dom i sin flock, dom man bryr sej om. Den här bloggen är min, det är mitt ansvar att skydda och se om personen bakom den, för vi är en del av samma familj. Nått sånt.
Tycker det är fantastiskt att folk står upp på det sättet – däremot blir jag sorgsen när jag tänker på hur få av dessa som det flyger fan i när en bloggare hamnar i orättvisa, som reagerar när det sker en verklig orättvisa framför dom. Vi är alla modigare på nätet, vi skulle behövt hitta att sätt att ta detta mod med oss till ’verkligheten’.