Att svara på frågor.

Konstig fråga kanske: Pratar du eller maken skånska?
Nej, varken jag eller maken. Han är från Karlshamn så han har lite blekingedialekt, och jag är ju en himla blandning av skånska, småländska, stockholmska och dalmål efter alla mina flyttar så jag är nog mer rikssvensk. Det beror lite på vem jag pratar med; jag är nästan som en papegoja och härmar (ofrivilligt) dialekten av den jag pratar med.

Vad tror ni gömmer sig i din lilla mage? Kön då alltså, inte en alien
Förhoppningsvis ingen alien! Jag är helt övertygad om att det är en flicka, men jag kan ju ha fel.

Hur länge har du och mannen vart tillsammans och när i somras gifte ni er?
Vi är ett blixtpar. När vi gifte oss den 28 augusti hade vi varit tillsammans i ett år och två månader – vi är alltså bara inne på två år i juni. Helt otroligt egentligen.

Om du skulle vara ett djur. Vilket skulle de va?
Åh! Utan tvekan en sengångare! Varför? För att jag älskar deras inställning till livet; äta, sova, klia sig på magen och ta det lugnt. Titta bara:

Är lilla* planerad eller hände det av slumpen ???
Det var slumpen, minst sagt. Underbart hur det kan bli egentligen.

Är kanske en knasig fråga men här kommer den; Det där med att raka benen varje dag. Varför skulle det absolut vara med som ett av dina bröllopslöften? Å tror du att du kommer hålla det hela graviditeten ut?
För att för mig är det själva essensen av kärlek. Jag menar; huuuur tråkigt är det inte att raka benen? Det är hemskt, tråkigt, tidskrävande och meningslöst. Den enda anledningen man gör det är för någon annans skull; att det ska vara lent och fint att somna mot. Och att då göra det varje dag – det är kärlek för mig. Dessutom har det nästan alltid varit en milstolpe i tidigare relationer när jag har slutat raka benen. Då har jag liksom blivit så bekväm och har slutat att bry mig och sen.. tja, sen har det går nedför efter det så att säga. När man är nykär rakar man ju för tusan två gånger om dagen! Och det är det jag vill ge min man; att jag orkar bry mig. Varje dag. (Och han lovade att alltid köra bilen – det är lika vackert för mig). Oj glömde visst – graviditeten ut? Ha ha, nja. Vi får se. Något dispens ska jag väl få ha för att bli stor och tung och sen sydd på ställen vi inte ens vill tänka på.

Hur lång är du?
Jag är imponerande 163 cm lång!

Har du någon utbildning inom inredning eller hur kan du vara så genialisk när du inreder?
Åh, tack så mycket! Nej, jag har ingen utbildning. Jag går bara på känsla, antar jag. Och år av påverkan från en mycket inredningsintresserad mamma. Det i kombination med att vi är en prestationsfamilj har nog gjort att jag har lagt mycket tid på mitt hem i vuxen ålder.

Vem av maken och du är det som har anknytning till Västkusten, och hur ledde livets resa i så fall till Skåne?
Det är jag! Min pappa och hans bror växte upp sina somrar där när de var små, tillsammans med farmor och farfar, och sen när de växte upp och fick barn så har vi spenderat våra somrar där – och så vidare. Och sen några år tillbaka bor min pappa där permanent så nu är vi inte badjävlar längre utan räknas väl nästan in i samhället. Jag älskar Bovallstrand, det finns inte en del av mig som kan vara stressad när jag är där.

Du skrev nånstans tidigare att du är väldigt tävlingsinriktad. Gäller det bloggen också? Dvs, siktar du på att få så många läsare som möjligt, komma på någon lista eller är bloggandet bara ett fritidsintresse?
Oh, ha ha, den där var tuff. Hm… Det är klart att jag vill ha läsare; det vill alla som skriver. Orden är ju till för er, för er som tycker att de betyder något och som kan läsa mig och tycka om eller hålla med eller uppröras av. Om jag påstod något annat skulle jag ljuga. Så visst; skulle jag inte ha några läsare skulle jag säkerligen sluta blogga. Men om jag vill utmana Blondinbella? Inte en chans. Jag har hellre färre läsare som jag kan bjuda in och hålla nära utan att behöva oroa mig för att det ska vändas tillbaka mot mig. Alla de ”stora” bloggarna möts av så mycket hat och det skulle jag ha väldigt, väldigt svårt för. Så både ja och nej. Jag vill ha läsare, men inte till vilket pris som helst. Jag vill fortfarande kunna vara… jag.

Har ni fler frågor så bara shoot! Nu måste jag stå i duschen ett litet tag och sjunga för högt och vänta på att Efterlyst ska börja så att jag kan krypa ner i soffan med den där perversa önskan jag alltid har; att Hasse Aro ska ta av sig glasögonen och se mig stint i ögonen genom TV-rutan och säga Har du sett den här mannen? och samtidigt visa en bild på någon jag faktiskt känner. Företrädesvis ett ex.