Ibland så får jag frågan om det där.
Välmåendet. Lyckan.
Ibland på det mjuka, nyfikna sättet – är du alltid så glad? hur har du lärt dig att hantera motgångar? Ibland på det lite vassare, kantiga sättet
ingen är väl sådär glad hela tiden, heller, alla har vi problem
och båda två mynnar ut i samma fråga, samma grund:
har du inga motgångar?
Och jo. Det är klart jag har. Det har vi alla.
Men jag har försökt att förklara det i kommentarer ibland, försökt att få fram vad jag menar, men kommentarer läser inte alla och därför försöker jag skriva det nu igen.
Är ni med?
Jag har motgångar.
Mängder av dom. Stora motgångar, små motgångar, det som kallas ”vardagliga problem” och som är en del av livet; av att vara människa. Jag har inte haft det lätt alla gånger, jag har drabbats av saker när jag växte upp och saker när jag var yngre som nog får räknas som mer än ”vardagliga problem” och som har gjort mig till den jag är. Så är det, bara. Jag har sett saker, upplevt saker, formats av saker – jag har haft sorg och jag har haft rädsla och jag har fått lära mig hantera situationer som kanske inte varit optimala, men de har varit just det.
En lärdom.
Tack vare det så har jag lärt mig att uppskatta det vanliga livet, de vardagliga sakerna, det jag lever i nu. Och jag har lärt mig att hantera motgångar, axla svårigheter, ta mig igenom snårskog – allt det där. Och ja, jag är positiv till naturen. Jag tror att det är just det, positivismen, som håller mig i det tillstånd som engelskan har ett så vansinnigt bra ord till och där svenskan faller kort:
sane.
Och jag vet att jag nån gång, för längesen, sagt att jag kanske en dag skulle berätta men med åren och med att bloggen har växt så har jag förstått att nej; det kommer jag aldrig göra. För då berättar jag också om andra människor, kastar ljus på såna som inte själva gjort det valet. Och det är inte schysst. Därför håller jag tyst.
Men om vi ser på vardagen så lovar jag att jag drabbas av samma saker som de flesta andra. Jag kan vara för stressad eller för pressad, jag kan bli orolig över saker eller arg på saker, jag kan vara ledsen över vad som egentligen säkert är bagateller och jag kan känna missnöje över sånt som sker. Men nej, det är inte de sakerna jag skriver om. För vet ni? Det går över. Jag har lärt mig det. Alla dessa små saker är bara en del av att vara människa, och de kan komma som en blixt ibland och jag kan sura i en timme eller i en kväll men
det. går. över.
Därför lägger jag ingen tid eller kraft på dom i skrift, därför ventilerar jag inte ilska eller frustration. För det är en så liten del av min vardag och. det. går. över. Alldeles strax så har jag kommit på hur jag ska hantera det, hur jag ska ta mig ur situationen eller påverka mitt liv till det bättre och det är där jag vill ha fokus. För den biten, glädjen, är så mycket större. Och skrivna ord, precis som sagda, sitter kvar.
Dessutom;
vissa saker är bara mina, och de känslorna är en del av de sakerna. Ilska, sorg, vadsomhelst är sådant som för mig är privat. För jag är inte klar med dom just när det sker, jag har inte hanterat det. Då pratar jag oftast inte med bekanta heller; jag hanterar det i första hand själv, i andra hand med de som är mig närmast. Pratar av mig, frågar, får stöd. Och sen är det över. Alla är vi olika där, men så fungerar jag. Vissa saker är liksom mina, kärnan i mig. Och de ger jag inte ut till alla som orkar lyssna. De ger jag med öppen handflata till någon som ser mig i ögonen, och som vet mer än mig än alla andra.
Det var de vardagliga problemen, det. De påverkar mig helt enkelt inte så mycket att jag låter dom ta över. Istället fokuserar jag på det andra, det som kommer sen. Och jag är en glad person, och jag vill förbli en glad person. I den mån jag kan värna om det själv.
Och sen kommer vi till de stora sorgerna i livet.
De som bara drabbar en, de man inte kan ta sig ur eller påverka. När någon man älskar dör ifrån, eller när man själv eller någon nära drabbas av sjukdom, eller något annat som rubbar livet så djupt ner i rötterna att man tror att man aldrig någonsin mer kommer kunna gå upprätt.
De händer ju tack och lov inte så ofta. Men de händer.
Och nej; de skriver jag inte heller om. Skulle aldrig göra.
Av precis samma anledning som jag inte pratar om det med främlingar – det är mitt och det är för nära och för hudlöst. Såna saker hanterar jag med de jag älskar eller med terapi eller med andra som på något sätt är mig så nära att jag inte riktigt vet vart jag slutar och vart de tar vid. Som när min mormor dog. Inte skrev jag om det här. Hur skulle jag? Jag var en våg av sorg, ett hav, jag var så bottenlös och så uppe i det att jag aldrig någonsin skulle få för mig att visa mig så naken. Jag kan berätta om det nu, efteråt, för nu är det bearbetat och även om jag aldrig någonsin kommer bli kvitt sorgen så är det iallafall på armlängds avstånd och jag kan se nyktert på det och resonera och veta vad som är ut och vad som är in. Då är det ingen fara. Men när jag är mitt i? Aldrig.
Jag kan förstå att man som bloggläsare känner sig mycket närmre än vad man som bloggare gör, men det är fortfarande till stor del en monolog. 90% av er har jag inte en aning om vilka ni är. Vad som gör er rädda, glada, lyckliga. Vad som är kärnan i er. Det där tror jag är viktigt att man försöker komma ihåg. Att berätta om min djupaste sorg för så många tusentals skulle för mig vara samma sak som att stanna en okänd människa på gatan eller på bussen och säga
vet du? jag mår så otroligt dåligt just nu.
Jag kan stanna någon och berätta om min Buse eller min man eller mina vänner som får mig att skratta så jag kiknar, om rosorna vid min ytterdörr eller om känslan av svindel i kroppen när jag blir kysst –
men aldrig någonsin om min sorg.
För den är min.
Och det är inte ett val jag gör som bloggare, inte ett val jag gör för att undanhålla er någonting för att skaffa fler läsare eller för att vara elak. Precis på samma sätt som jag aldrig skulle kunna berätta om vissa saker bara för att dra mer trafik eller för att hjälpa någon eller göra någon glad, eller för den delen – för att göra någon ledsen.
Det är ett val jag gör som människa. Som mig. Och där finns det inga fel eller rätt, det finns bara integritet och känslor och olika sätt eller olika behov att hantera det.
Så.
Vardagliga problem? Nej, de skriver jag inte om för de berör mig inte i den utsträckningen. Och när jag är mitt inne i det är det mitt, och när jag är ute ur det har det ju redan passerat. Jag väljer att berätta om det vackra jag ser, om det jag gläds åt och det jag älskar. För det är naturligt för mig. För att det är lycka och för att jag försöker att välja lycka i så stor utsträckning jag själv kan i mitt liv. Och jag har ju det bra, så är det bara. Jag har en underbar Buse, är älskad, har vänner jag litar på och ett jobb jag sporras av. Jag älskar att skratta och gör det ofta och mest hela tiden och det gör mig mjuk, varmare, till en bättre person än vad jag skulle kunna ha varit. Och om någonting riktigt illa nån gång skulle hända så kommer jag fortfarande göra valet att välja bort att berätta om det kastar ljus på någon som inte valt det, eller (som i mormors fall) tills jag har ord för att ens försöka förklara hur det känns. För även om jag bloggar så har jag fortfarande delar som är reserverade enbart för mig eller för de jag älskar. Det har ni allihop; alla har vi lådor som är märkta med olika namn. Några av er har hundra namn på varje låda och öppnar dom gärna för att andra att se eftersom det är vad som får er att må bättre. Andra har inga namn alls utan bär allt inom sig som tunga musslor. Inget av det är rätt eller fel, inget. En tusshårig, vänlig man lärde mig en gång ramsan ”vad du känner är inte fel – vad du känner är rätt för dig”. Den glömmer jag aldrig.
Så, jo. Jag är precis som du. Och du och du och du.
Bloggen är bara min version av det.
Ja men precis så där är det ju och jag tycker det ska vara så. Bloggen ska visa hurdan person du är och hurdan person jag är. Jag berättar mer om mina problem (mer inte allt) än vad du gör för det är sådan jag är som person. Alla är vi olika och det måste också få framgå i Blogglandia.
För mig var detta självklart och inget som du borde behöva förklara men alla har nog inte sett på det från denna vinkeln, för vi är olika i allt.
Kram på dig!
Underbar läsning som är så sann. Hoppas många läser och ser ett sunt sätt att leva livet på. Du behöver inte berätta mer, den glädje du ger smittar och det är många av oss som behöver det. Vem vill läsa om någon annans sorg och bekymmer? Jag föredrar iallafall det som du ger dagligen. Skratt, kärlek, vänskap och det vackra i livet. Med en stor och stressande värld som ställer höga krav på oss behöver vi alla andrum. Din och andras bloggar är en liten bit av mitt andrum med just det där varma vi alla behöver. GLÄDJE VÄNSKAP KÄRLEK OCH VACKRA TING. Fortsätt vara den du är här på bloggen. Tack och kram Ullis
Ingens liv är en ständig dans på rosor och så som du skriver vi bloggare väljer vad vi vill visa och vad vi vill berätta. För vi vet alla att livet är fantastiskt och andra gånger är det nattsvart och gör så fruktansvärt ont men vi delar med oss olika. I all synnerhet när ens blogg växer. Personligt men inte privat brukar jag säga. Och när man bloggar så skriver i alla fall jag utifrån mig själv och ja då blir det just det man vill dela med sig av och inte allt de där andra.
Ha en skön tisdag, och tack för alla kloka och fina ord!
Så klokt skrivet ”Jag väljer att berätta om det vackra…” Att välja att se det vackra i livet är viktigt för hälsan! Fler borde tänka (och välja) som du gör Emma.
Så klokt och vackert skrivet! Och en del av charmen att bli lite äldre är att man lär sig att hantera sig själv och sina vardagliga problem. Och sina stora problem. För att inte låta dem ta större energi än vad de behöver. Och du förklarar så fint och ödmjukt att du vill vara privat precis som vi alla vill. Och att det är viktigare att det vackra och fina i livet får ta störst plats. För det mår vi ju bästa av. Och bloggare eller inte. Alla är vi privata inför främlingar. Precis som många av oss är för dig. Vi har bara fått förmånen att få ta del av en lite liten del av dig:)
Kramar fredrika
Fint inlägg, tycker du resonerar helt rätt och jag tycker du har väldigt skön syn på livet.
Bara för några år sen var Jag en sådan som grubblade mycket, jag var ofta orolig för saker som kunde hända. Men så hände det, jag förlorade väldigt mycket på en gång och gick igenom en svår period- men jag klarade det! Efter det är jag så oerhört glad och tacksam för vad jag nu har; varje liten vardaglig sak. Visst blir jag arg, ledsen osv- men vet att det går över och att jag fixar det. Jag har slutat grubbla -och det är så skönt!
Ha en superfin dag Emma!
Så fint och välformulerat sagt. Ha en god fin tisdag.
Så sant. Det finns ett ordspråk som jag älskar – Lycka är inte hur man har det utan hur man tar det. Det är så väldigt, väldigt sant. Tänk om fler vore som oss, och alla andra som väljer det vackra och glädjen i livet – världen vore en annan plats att leva på! De som säger att de inga motgångar har ljuger – det har vi alla! Och så hemskt att det finns människor som inte förstår det och måste kommentera det här… Hoppas att de vaknar och förstår av ditt, än en gång, vackra inlägg! kram
Fantastiskt fint skrivet och jag förstår dig till 100%.
Ha en fin dag!
Kram Malin
Du skriver otroligt bra och fängslande, och så även denna gång. F ö så tycker jag om att bli glad av att läsa din blogg 🙂 Det är därför jag besöker den så ofta. Liten dos ”vardagsflykt” varje dag liksom..
Kloka ord!
Ha en din dag söta du!
kram Sabina
Haha… jag menade förstås en FIN dag!
Sabina
Det var väldigt fint skrivet och helt plötsligt känns du mer verklig för mig. Inte för att du ska behöva blotta dig men det blir genuint och jag glömmer det när jag läser om allt som är bra, toppen, underbart och evinnerlig lycka.
Jag ber också om ursäkt om min kommentar vart plump. Det är klart du ska vara som du är och det är klart att du inte är eller ska vara privat med oss. Men man glömmer det så lätt och vissa dagar om man har det tufft själv, så blir extra starkt och jag som läsare upplever att ni alla ”storbloggare” lever det perfekta livet. Då blir det för mig för mycket fokus på yta helt plötsligt.
Jag ber om ursäkt om min kommentar drog igång något och om det tidigare har gjort det. Jag ska tänka om.
Kram Åsa
Hej!
Oj, jag slås verkligen så ofta av hur vackert du skriver!
Jag imponeras av hur du kan få så vardagliga, enkla saker och till och med tråkiga ämnen att framstå som vackra! Annars så tycker jag att du gör helt rätt och håller en stor del av dig själv privat, precis som det ska, men att du kan få till o med det ämnet att framstå som en dikt är helt otroligt! Du bara måste skriva en bok, jag vill läsa mer vackra ord om tråkiga saker!! =)
Massa Kramar
Men alltså, du är så KLOK!
Det är därför jag alltid spenderar tid på den här sidan med en varm och fluffig känsla i magen, du är på riktigt och genuin.
Så fint och så sant. Bloggen är ju bara ett fragment av en människa, liksom. Inte en fullständig redogörelse för hur vi lever våra liv. Jag förstår att du om någon måste tänka extra på, och förhålla dig till detta. Hade jag haft tusentusen läsare hade jag förmodligen inte ens skrivit överhuvudtaget, inte för att jag tycker att det är fel, inte alls, utan bara för att jag vill kunna skriva om mig och min familj och det som händer oss utan att tänka på VEM som läser. Jag skriver till mina nära och kära, helt enkelt. Klart att ditt liv är fullt av alla möjliga känslor och erfarenheter, det är ju allas, vi som läser får vara glada för att du delar med dig av det du själv väljer. Det är ju ingen självklarhet. Ju.
Kram!
Nu tycker jag ännu mer om dig…
Tänker precis som du. Alla har vi våra sorger och ryggsäckar som vi bär på. Jag bloggar för att jag vill sprida glädje för det finns så många saker i livet att glädjas åt. Små saker, som är lätt att glömma bort i vår, ibland, hysteriska värld som snurrar allt fortare. Du hjälper oss att bli påminda om det…
All heder till dig och stoor kraam!
Petronella
Så synd att du måste skriva det här… Att de som inte frågar av omtänksamhet inte känner gränser…
Du har ett enormt tålamod med dessa olika människor som läser din blogg!
Jag beundrar det verkligen!
Dina ord ger många en bra känsla tror jag!
Fina Emma – du är så klok <3
Jag har märkt att ibland när allt känns deppigt, orättvist och jag är sur, ledsen eller arg (eller allt på en gång…) så skriver jag ett blogginlägg om något helt annat och låtsas allt är bra. Och då känns det faktiskt bättre, för man liksom tvingar sig själv att tänka på det positiva som faktiskt finns i ens liv 😀
Kram
Så mycket klokskap, i en enda text. Tänkvärt.
Så sant. Så klokt. Så rätt.
http://www.ditnasanpekar.se
Mycket vackra kloka ord.
Delar av livet ska bara delas med de närmsta, de man älskar och litar på.
Trots att det du skriver mest är glatt och lyckligt förstår ju vem som helst att du och andra bloggare även har motgångar, sorg, rädsla och ilska ibland. VI är ju alla mänskliga 🙂
Ha en fin dag Emma! Tack för en fantastisk blogg och glädjen och inspirationen du sprider.
Herregud, va du skriver bra. Helt fantasiskt. Varför skriver du inte krönikor?
Just precis så!
Väldigt bra skrivet och som vanligt sätter du ord på allt!
Kram Jannike
Ja! Så bra. Älskar glädjen och peppen i din blogg!!!
Så himla bra skrivet, fortsätt att glädja och roa oss ! Din blogg är fantastisk och får mig ofta att dra på smilbanden, det tackar jag Dig för !!!
Kram Beijan
Jättefint skrivet!
Det är din blogg, du väljer precis det du vill dela! Jag är bara glad att få följa med på den resan som du bjuder på!
Önskar dig en fantastisk sommar!
Alltså….när jag läser dina rader så blir jag så varm i hjärtat, jag riktigt känner vad du menar i varenda rad & hade önskat att jag kunde uttrycka mig så innerligt & rörande och fint…..
Jag är en av dem du inte känner, men som blir så glad varje gång jag läser dina rader.
Underbart med en positiv människa som får mig att skratta högt och även får mig att fälla en tår (inombords eftersom jag väldigt sällan gråter utåt…), när jag läser om kärleken till din man & Busen..
Fortsätt vara precis som du är, för det är det finaste & absolut bästa 🙂
Kärlek till dig & tack för att du delar med dig
Kram Lotta
Such and eloquent and heartfelt blog post. You’re a very wise young woman and I loved every word you wrote. I fully understand where you’re coming from and how you feel.
I believe special things are planned for you in life, and long and happy may that journey be for you and your loved ones.
Stor kram till dig!
Mxx
Emma!
Du är bara helt fantastisk, tänk den som kunde använda orden som du. Dina ord går verkligen rakt in i hjärtat. Fortsätt vara precis som du är, du är en lycka och inspirationskälla för så många.
Kram Catarina
Åh vad jag håller med. Satt på bussen och läste detta blogginlägg och jag blev både varm och kall på samma gång. Kall för jag förstår inte de där syrliga kommentarerna som en del läsare ger dig. Varm för att du förklarar så fint. Sätter ord på tankar mm. Hade först inte tänkt att skriva något då men det redan var så många fina kommentarer men har inte slutat att tänka på det så här kommer en liten reflektion från mig.
Något jag själv kommit underfund med de senaste åren är att tankens kraft är enorm. Omger jag mig själv med positiva tankar så blir de negativa/sorgliga/jobbiga händelserna i livet lättare att hantera. Det är inte så att man ska skratta bort det som är jobbigt. Det är inte så jag menar. Men just att lägga fokus på det som är roligt och bra och få energi från det. Jag får ofta kommentarer om att man måste ju få vara arg och ledsen också när jag försöker förklara min ståndpunk om att välja sina känslor och tankar. Klart man ska få vara ledsen om det är tid för det. Men vad jag menar är att man väljer hur mycket och hur länge som man ska vara ledsen och arg och vad man gör med det. Jag väljer hur jag vill reagera på hur andra behandlar mig. Jag väljer att i största möjliga mån tänka positiva saker om andra även om de kanske enligt mina mått mätt är lite ”störiga”, argsinta eller jobbiga. Jag vet ju inte hur deras morgon har sett ut innan de mötte mig. De enda jag kan göra är att välja hur jag tänker om livet och de i min närhet. Och hur jag bemöter andra.
Den dagen då jag bestämde mig för att jag ville tänka gott om det mest ja då blev jag en mycket positivare människa. Det har tagit många år att jobba bort den lilla bitterheten som hade smugit sig på. Men sakta men säkert så börjar jag bli den person som jag vill vara. Att njuta av livet. De små fina stunderna i vardagen. För det är ju det som är livet. Vardagen. Att hitta det fina i vardagen är nyckeln till lycka tror jag. Man kan inte hela tiden drömma sig bort till resan om sex månader eller när jag blir smal mm ska jag göra ditt eller datt. Nä det är NU som gäller. Morgondagen vet vi ingenting om. Visst är det roligt att resa och drömma om det och det ska man göra men vi får inte glömma vardagen.
Emma, det är därför jag gillar din blogg så väldigt mycket. För du påminner mig/oss om hur fin vardagen är och kan vara. Bara man väljer att se det med den där positiva synen. Jag fullkomligen älskar din blogg, att läsa dina ord att få njuta av dina fina fotografier. Och du lär ut hur man kan njuta av livet. Att uppskatta den vänskap man har. Att visa hur en bra vän kan vara. Att ta steget till att hitt nya vänner. Att skratta, skratta och åter skratta. Det är vad jag läser och ser när jag besöker din blogg. Och det är vad jag vill få ut av livet. Naturligtvis uppblandat med de där stunderna av ilska eller sorg. Men att välja glädjen och att hela tiden komma tillbaka till den.
Oj ett långt ”svar” men det var mina fladdriga tankar och svamlande ord som jag bara var tvungen att få ur mig.
TACK!
Oj, vad jag håller med om ditt inlägg! Jag förkortade mitt inlägg en hel del, men om jag kunde (orkat 😉 ) så hade jag velat berätta precis allt du skrev! Man påverkar så himla mycket genom att ”tänka annorlunda”. Så coolt att se nån skriva ner precis det man själv tycker 🙂
Huvudet på spiken liksom.
Jag själv väljer att även skriva de lite mörkare dagarna, men det är för att min blogg är till för mig, och är det andra som vill läsa om det, ja, då får de helt enkelt göra det. Det är ju liksom ett eget val.
Det borde vara självklart, men är det inte. Samtidigt tål det att påminnas om och om igen, att alla inte har det så där toppen jämt som man kan tro om man bara stirrar sig blind på FB och bloggar. Det är bra att som du fokusera på det vackra och positiva i livet. Men det är viktigt för mig som läsare att inse att du väljer vad du delar, och respektera det. Att inte ta ett fragment av ditt liv, och applicera på hela mitt eget.
Alltså, trots att det borde vara självklart tål det att upprepas med jämna mellanrum. Tack för att du tog dig tid att göra det.
/anna
Jag är en av de 90%. Nu var det dags att kommentera och ge dig lite positiv feedback! Trots att vi oftast omges av härliga människor så finns det en liten klick avundsjuka/arga/missunnsamma och ensamma som bara måste få sabba. Låt dem inte suga din energi, släpp inte in dem under skinnet! Heja dig! ( och alla som kommenterat och lovebombat här 🙂
Jo men visst är det så.
Vissa av dem som läser din blogg, min blogg och andras bloggar ger sig in i värld på DERAS villkor. Inlägg läggs ut varje dag och ibland flera gånger om dagen och tonen är en glad ton hela tiden och det är väl där skon klämmer för vissa.
Vi möter ju människor i livet som vi aldrig någonsin skulle umgås med för att kemin krullar sig helt enkelt. Dessa människor läser ju lik förbaskat bloggen. Bloggen är lika öppen som Atlanten. Ensamma, psyksjuka och Jantemänniskor får vi blanda oss med när kanalerna är vidöppna.
Fortsätt du på ditt smittsamma glada vis. Jag älskar när du skriver poetiskt. När hundarna kommer i fokus. När resorna dokumenteras.
Stor CyberKram på dig
Gud så vackert skrivit, kände det ända in i hjärtat antagligen för att jag känner igen mig så mycket i allting med känslor och bloggandet. Kan nog vara svårt att förstå det där med att man faktiskt bara lämnar ut en del av sig själv, inte allt om man själv inte bloggar och har gjort det några år.
Själv tycker jag är det som gör bloggar intressanta med, man vill inte veta allt.
Du verkar så ödmjuk och fin, din positivitet smittar verkligen av sig.
KRAM
Just precis. Svårare än så är det inte. Du fick bara så bra ord på det. Precis som vanligt.
Hur självklart som helst. Bara för att kassörskan ler åt oss varje gång vi betalar så blir vi väl inte upprörda över det och ifrågasätter om hon aldrig har motgångar. Och bara för att vi handlat av henne i flera år kräver vi väl inte att hon ska berätta om hon är ledsen. Same same, typ.
Fortsätt på ditt fantastiska sätt!
Kram Lena
Jo men precis så ska det ju vara. Din blogg är en underbar tillflykt i min vardag, och fastän jag ibland kan känna mig jättenära dig så förstår jag ju att det är jag ju inte på riktigt. Jag älskar att läsa om din vardag, jag kan tycka att du har ett härligt liv, underbarbara människor omkring dig och ibland bli lite smått avundsjuk på allt fantastiskt du är med. Och, i ärlighetens namn, i mina sämre stunder, tänka precis så; men så glad kan ju ingen vara jämt! Men, det är ju det som är det roliga med din blogg, den gör en så fantastiskt glad! Du har en otrolig förmåga att smitta med din glädje och jag är så tacksam över att få ta del av den smittan! Kram på dig!
Du är så fantastisk. Du sätter ihop ett så oerhört fint och välskrivet inlägg. Beundransvärt!!
Stoor kram till dig!
Så fantastisk bra skrevet (som alltid)! Skulle ønske jeg hadde den egenskapet att kunna skriva mina tankar så bra 🙂
Alla måste få skriva presis om hva dom vil. 🙂
Varje dag tittar jeg inn for å lese det vakre du skriver og dom vakra bildene du tar. you go girl! 😉
Klemmer
I love you<3 Du er min absolutte favorittblogger, og det har sine grunner. Du virker som et fantastisk menneske, og det er så mye ved deg som inspirerer meg. Din kreativitet, din gernerøshet ovenfor andre og kansje aller mest din optimisme! Jeg elsker at du alltid har en positiv tone i ordene dine, og at du er ekte. At det aldri er noe "konstigheter", bare fantastiske deg i din egen versjon i en blogg. LOVE IT! Jeg har selv en blogg hvor jeg er til tider nådeløst ærlig om meg selv og min fortid. Det er rett for meg, og jeg kunne ikke skrevet blogg på noen annen måte. Jeg har selvfølgelig mine grenser for hva jeg kan tillate meg å skrive om, men så lenge det ikke skader andre er jeg ganske åpen. Det er utrolig interessant å høre dine tanker om dette og jeg liker deg bare enda litt til, om mulig 🙂 Ha en aldeles strålende dag!
God klem fra Angelin:)
Vad underbart du skriver! Du har verkligen en stor begåvning att uttrycka dig med ord och jag älskar dina tänkvärda inlägg! Kram Sarah
Just sådär tänker också jag! Bloggen är som en tavla om sitt liv där man själv målar upp de saker man blir mest inspirerad av. Det var mycket väl uttryckt av dig i denhär texten. Tack! Fast jag har nog ibland tänkt att gå och fråga någon som ser ledsen och bortlämnad ut i stadsbilden, att ”hur mår du?”. För att det ibland kan vara skönt att tala om sina djupaste känslor med en främmande och sedan låta bli att tala om det igen eller hjälpa en öppna upp sig. Istället för att rakt öppna sina sorger för sina närmaste. Det är så ofta man låser in sina rädslor i sig själv. Rädslor som inte heller skulle lätta med att skriva en monolog på bloggen om dem, utan som en vilt främmande person kunde ha en intressant ny syn på.
Nu kommer jag faktiskt att gå emot precis vad alla andra tycker här inne, men jag är av uppfattningen att man gör både sig själv och alla andra en riktig björntjänst genom att konstant bara visa de lyckliga delarna av sitt liv. Ingen människa är så blank att hen bara är konstant lycklig hela tiden, men när man läser inlägg på Facebook eller en blogg där allt är sprudlande lyckligt hela tiden, så tror jag att det är himla lätt att börja jämföra andras liv med sitt eget. Man behöver givetvis inte kräkas ut allt som sker i ens liv, men jag tror man gynnas av att våga vara mångfacetterad. Dessutom är min erfarenhet att de människor som har allra störst behov av att ”flasha” sin lycka oftast de som är olyckligast.
Jag vill bara påpeka, för säkerhets skull, att den här kommentaren inte är riktad specifikt mot dig. Den här lycklighetsfasaden är någonting man ser lite överallt och det här är bara mina reflektioner kring det.
Jag håller med dig om att ingen förmodligen konstant är lycklig. Det är det jag skriver; att när jag INTE är det så är det ett val jag gör att hålla den olyckan för mig själv eftersom jag inte vill dela den med människor jag inte känner. Personligen tycker jag att det är ett val alla får göra baserat på vad som hjälper dom mest; hur och vad och för vem man vill berätta. Att någon väljer att bara visa en eller två lager av sig själv i sociala medier betyder ju inte nödvändigtvis att det är allt som finns av den människan – bara att det är vad den personen är bekväm med att lämna ut.
Tänker man så är det kanske lättare att se mer än bara det som visas.
Jag håller med dig om att ingen förmodligen konstant är lycklig. Det är det jag skriver; att när jag INTE är det så är det ett val jag gör att hålla den olyckan för mig själv eftersom jag inte vill dela den med människor jag inte känner. Personligen tycker jag att det är ett val alla får göra baserat på vad som hjälper dom mest; hur och vad och för vem man vill berätta. Att någon väljer att bara visa en eller två lager av sig själv i sociala medier betyder ju inte nödvändigtvis att det är allt som finns av den människan – bara att det är vad den personen är bekväm med att lämna ut.
Tänker man så är det kanske lättare att se mer än bara det som visas.
Av en händelse sprang jag precis på den här krönikan: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/carinabergfeldt/article17047660.ab. Den sammanfattar ganska bra det jag vill säga. 🙂
Caroline, jag har också läst den krönikan och funderat ganska mycket på den. Förstår helt klart dina poänger och de handlar ju helt klart om något större än bara Emmas blogg. Men ligger det inte också ett ansvar på oss som läsare att skilja på dikt och verklighet?
Jo, alla är vi ju olika. Hur vi hanterar saker och ting. Och på hur vi skriver våra bloggar. Men en sak är vi lika på – och det är att vi alla drabbas av såväl med- som motgångar.
Du är så bra!
Fantastiskt fint skrivet. Du är klok! Och varm… Läser med glädje din blogg varje dag. Du satte verkligen huvudet på spiken, det är det vi har upplevt som gjort oss till de vi är.
Kram!
Jag är lite nyfiken på hur du ser på att läsarna har synpunkter på bloggen? Är det nåt du välkomnar eller känns det störande? Jag tänker, precis som du skriver, att det är den som bloggar som bestämmer innehållet och som äger berättelsen. Samtidigt tycker jag att det är det som gör en blogg levande, att det inte bara är strykningar medhårs och kommentarer som ”Guuuud så vacker du är”, utan att det finns utrymme för mera. Därmed inte sagt utrymme för elakheter eller annat dumt.
Samma sak tycker jag gör innehållet i en bra blogg, nämligen mixen av feel-good och det skitiga, sorgliga livet. Älskar att läsa glammiga, polerade bloggar men allra allra bäst är de när de ibland, då och då överraskar med nåt annat. När bloggen blir som en Kellog’s-reklam, då försvinner liksom det riktiga livet i den.
Nu hävdar jag på intet sätt att din blogg är sådan, utan det är bara mina tankar kring balansen mellan det vackra och det mindre vackra.
Tycker jag, tralllala
Sålänge någon inte kommer med en kommentar som enbart är till för att såra eller för att göra illa är det självklart fritt fram. Alla har vi olika preferenser för vad vi gillar – en del vill läsa bara glam, andra bara djup, några vill ha en blandning. Det är det som är så himla bra med bloggvärlden; här finns ju liksom en blogg för alla. Oavsett vad man gillar. Så personligen skulle jag nog hellre läsa någon annan än att försöka få bloggaren att ändra sig till något som passar mig – men det är ju bara jag. Kanske är det för att jag själv aldrig, som jag skrev, skulle kunna bjuda på vissa saker ur mitt liv bara för att ”glädja” andra – om de sakerna innebär att jag måste tumma på det som för mig är integritet. Jag tror att det för min egen del är nyttigt att fortfarande veta vad som gör mig till mig och vart mina egna gränser går.
Nu är jag ju lottad med världens absolut vänligaste och snällaste läsare, och för det är jag evigt tacksam. Men skulle någon börja vara elak mot mig skulle jag definitivt bli ledsen. Vem skulle inte det? Det finns ju ingen anledning att ge sig på någon bara för att man kan, varken i riktiga livet eller här.
Vilket härligt inlägg!!! Det går inte allt dela med sig till alla vissa saker måste få vara privata!! Det är dessutom allt det positiva, att välja att lägga sitt fokus på det positiva som gör iallafall mig till en gladare och bättre människa!! Det är nog också därför som jag tankar positiva tankar när jag kikar in hos dig!!! Jag har ett exempel från min arbetsplats, all personal fick en dos positivt peptalk på en morgonuppstart. Avslutningen bestod av varsin Triss lott, wauwau tänkte jag, och flera med mig, kanske miljonär !!!! Men icke, en surskånk säger: Ja det är ändå ingen vinst på den!!! Men hur tänker man då??? I min fantasi var det faktisk en av oss dryga tjugo personer som vann något!! Iallafall en stund och det gjorde mig glad!! Allt handlar om ett eget val, och mitt val är enkelt!!
Väldigt fint inlägg! Jag tror att det ligger någon form av oro i när folk skriver och undrar om du har det så där bra som du beskriver i bloggen jämt. För ingen annans eller ens eget liv verkar vara så. Och att man då jämför din blogg-utsida, med sitt eget liv och sin egen insida. Jag tycker du beskriver dig själv väldigt nära i bloggen på många sätt, du är personlig utan att vara privat. Du har dragit din gräns och det måste ju vara okej för dig det du skriver.
Första gången jag kommenterar i din blogg.
Jag gillar din blogg, just för att den innehåller känslor, även om du inte skriver om problem.
Det är för just, exakt den här texten som jag älskar att läsa din blogg och följa dig (som ju är någon jag inte alls känner, en främling egentligen) dag för dag! Du är precis så lagom privat och så lagom öppen med vad som händer i ditt liv, vi behöver inte komma närmare än så… Men, ärligt, om jag skulle springa på dig på gatan så skulle jag säkert säga ”hej”, för du finns ju här hos mig nästan varje dag 🙂 Och snälla du, fortsätt att vara precis som du är för du verkar vara en underbart positiv och härlig person – jag är säker på att dina vänner älskar dig precis för den du är och det räcker… Vi andra, vi som läser, vi är bara inbjudna att vara närvarande i ditt liv så mycket du vill och önskar – och för det är vi tacksamma! Jag ska i alla fall fortsätta vara din nät-vän, jag hoppas vår relation kommer att vara lång och stabil och jag önskar dig allt gott!
Bästa Emma, bara du kan sätta så många rätta ord på tankar. Jag tänker med min blogg att jag vill vara personlig men inte privat..
Ha en fin kväll, kram
Hej Emma!
Du skriver så fint så jag sitter här på jobbet och gråter:D Du sätter verkligen känslor på dina ord! Fint<3
Underbara bilder, underbara ord! Kram på dig du fina fina Emma.
Alla har vi olika behov av att dela med oss av det vi bär inom oss.
Du skriver bra. Man kan genom att läsa och tyda ”Propella” förstå att du varit med om en del, både det som gjort gott och tvärtom. Skriver du fortfarande ”av dig” i diktform?
Ha en skön sommar!
Men tack! Nej nu är bloggen min skriv-ventil <3
Du är så himla klok att jag inte riktigt vet vart jag skall ta vägen. Din blogg är otroligt inspirerande och detta inlägget gjorde mig gott. TACK!
Vacker text och UNDERBARA bilder. Är själv på semester i Skåne just nu och förstod precis att jag måste ut och ta kort bland vallmorna innan hemresa.
Spanade förresten efter ditt hus. Alltså inte på ett stalkigt sätt. Utan mer bara tänkte på det när vi åkte genom de vackra landskapen. Sa det till min man, att här nånstans kanske att vara någons fru bor (han vet att jag älskar din blogg). Hon bor utanför Malmö nånstans i en länga.
Jaha, sa han. Den där kanske?
Nej.
Den där?
Nix.
Den?
Nä.
Sen slutade han gissa.
🙂
Ha ha ha dagens bästa! Underbara du.
Du är en klok kvinna… mycket klok
Dina lådor är dina. Är bara glad för att du delar med dig av allt det fina. Djupet finns där ju det glittrar till, när du ger och bjuder på de ord du vill. Kram på dig Du som är någons fru.
(Blev nästan som ett julklappsrim, haha, men att läsa din blogg är lite som att öppna ett paket varje dag:) )
Så jag då, en av de 90% du inte vet någonting om… men SOM jag önskar du gjorde det, det hade betytt att jag har någon som dig i min närhet! Läst från start, aldrig kommenterat. Begrundat, imponerats, berörts; som alla andra som klickar sig in hit. Jag gläds, o ja visst, med en viss bitterhet över mitt eget liv som en besk eftersmak. Men jag gläds! En tös på snart 30, inte alls där i livet som jag trodde, som jag drömt om. Livet tog mig på en annan bana. Skumpig, krokig, osäker och snårig, där har jag tills nu stått med en karta tilldelad mig i händerna som blev svårare och svårare att tyda, en karta som föll samman av alla tårar av frustration och förvirring. Men jag har kastat den gamla slitna kartan. För här jag står jag nu, beredd att rita min egna karta, över min egna värld och min egna väg mot målet. Det är inte lätt och det är inte självklart men dina ord och bilder hjälper mig, din personlighet inspirerar mig till att göra det verkligt. För ja, jag gläds! Jag gläds och jag njuter av det du förmedlar. Inte för att jag har det själv, inte för att jag tror på ett liv utan skuggor och mörka vrår. Utan för att du visar att det faktiskt är möjligt att leva och njuta av livet, så som det är.
Tack snälla du!
Bra så!
Gode du! Jeg liker at du velger å se på det positive i livet og skrive om det. Og jeg er glad for at du er trygg på at vi som lesere skjønner at du har andre sider i livet. Møter problemer. Som oss alle. Det finnes andre blogger, andre nettsteder for de som trenger å lese om andre temaer. Takk for at du tar opp dette på en fin måte. Og takk for en fin blogg:-)
Åh, Emma, fortsätt vara du – det är du bäst på! Du skriver så otroligt fint och vackert! Jag behöver ”en dos Emma” varje dag!
Kram
Bloggen är din Emma och DU väljer vad du vill dela med dig av. Detta går enligt min mening inte att ifrågasättas. Att någon ens undrar om du alltid är glad och om du inte stött på motgångar m.m. så tänker jag att livet bjuder oss ALLA, några mer & några mindre, på svårigheter, sorg och motgångar. Finns det ens någon som slipper undan, tror inte det. Glad det finns det väl ingen som alltid är. Mestadels glad det köper jag men alltid köper jag inte.
Fina Emma, du är alltså mänsklig som inte är glad jämt och du har haft svårigheter i ditt liv och motgångar och kan bli sur, precis som alla vi andra……. 🙂
Fortsätt vara du och bjud oss på det som du vill.
Ha det bäst
Klokt och vackert skrivet! En av anledningarna till att jag är galen i din blogg är just att den alltid är så vacker och positiv, jag blir alltid lite gladare och känner mig mer närvarande och lycklig när jag läst din underbara blogg. Tack!
Åh, vad jag känner igen mig! Du skriver helt fantastiskt bra, och jag blir alltid i inspirerad när jag läser din blogg. Fortsätt på samma sätt som du redan gör!
Wow. Många ord och tankar. Har tagit emot. Känner igen mig själv i mycket. . .
Med positiv inställning kommer man långt, jag vet. kram
Åh vilket fantastiskt fint sätt Du sätter ord på tankar som många av oss bär på. Det handlar om förståelse,om man ännu inte haft sorg och/eller motgångar i sitt liv kan man aldrig förstå behovet av personlig integritet. Själv har jag de senaste åren varit med om saker där jag varje gång tänkt att detta tar jag mig aldrig ur igen,hur ska jag orka resa mig? Samtal och umgänge med mina närmaste gör att vardagen långsamt fungerar igen. Aldrig att jag skulle delge min sorg och smärta till vem som helst…
Ibland glömmer jag lite exakt hur genial du är Emma. Men så läser jag ett inlägg som det här. Och oj. Det slår mig, mitt i bröstet. Hur orden rinner som flödande vatten och formuleringarna bygger på varandra bomullslätt. Ditt sätt att använda språket är unikt. Klok är du också kvinna.
Tack.
Hej Emma!
Har läst din blogg länge men tyvärr en av dem som är så dålig på att ge dig feedback. Jag bara älskar din blogg och ditt sätt att skriva. Och självklart är det du som väljer vilken ton det skall var. Du sprider glädje och tänkvärda ord. Du kan verkligen klä känslorna med ord. Och vilka härliga vänner du fått tack vare bloggen. Fortsätt skriva om det du vill. De som vill läsa om annat de får väl hitta någon annat att läsa. Men jag kommer att stanna hos dig. Fortsätt skriva om ditt liv som du vill dela med dig av. Och dela resten med de som står dig nära.
Stor kram
Bra skrivet! Och HERREGUD vilka vackra bilder! 🙂 Kram
Åh vilket fantastiskt inlägg!! Huvudet på spiken – det är så det ska vara, man berättar om det man vill dela med sig av. punkt (å naturligtvis skriver och beskriver du så jag får tårar i ögonen – så otroligt målande förklaring)
Hej! Ett jätte fint inlägg, det enda som slog mig dock och som jag bara måste fråga. Det där med att dela med sig av jobbiga saker just för att det kan hjälpa andra som också varit med om saker hur ser du på det? För jag håller med dig om det mesta som du skriver men ibland kan jag medvetet välja att skriva om privata och jobbiga saker som jag tagit mig ur just för att jag vill hjälpa andra att inse att man aldrig är ensam i allt det där jobbiga som tillhör livet. Kram och tack för världens finaste blogg!
När det är bearbetat för mig och om det inte drar in personer som själva valt det så berättar jag jättegärna och det har jag gjort flera gånger. Men är jag inte själv klar med det så kan jag inte hjälpa ngn annan i vilket fall, därför får det vänta 🙂
w o r d om det någonsin fanns ett.
massor av kärlek.
denna gången för
just det osagda.
Bilderna är så galet vackra att jag nästan vill gråta. Laga en poster & jag ill ha den på väggen liksom!!
Så inlägget…. Jag brukar ”ramla av” när inläggen är för långa i text, men jag läste & tänkte -Damn, hon är genomtänkt i allt denna kvinna, no adhd där alltså *haha*
Jag har nog blivit lite mera motvillig att lämna ut mig jag också, men när hjärtat kraschar av något så måste jag SPY ut i lösa luften ASAP & då hamnar det ofta i bloggen…… Sorg, längtan, smärta, aggression är svår hanterade känslor för mig. Jag har ofta tänk, att jag skulle ruskat liv i min hemlis blogg & spytt där i stället….
Puss på dig vännen & ha en strålande sommar, plinga om du närmar dig Bohuslän <3
Jag kan ärligt säga att jag inte fixar ”feel-good” bloggar där allt är så lyckligt och positivt och härligt jämt, de får mig att må dåligt och känna väldigt otrevliga känslor av avundsjuka som jag inte alls gillar hos mig själv. Men jag lägger inte energi på att kommentera elakt eller plåga mig med att läsa varje dag och jämföra mig utan jag struntar helt enkelt i att besöka dessa bloggar. Din blogg är på gränsen för min del, såklart beroende av hur jag själv har det just för tillfället. MEN, jag har kommit på att även om jag inte pallar läsa vad du skriver så tittar jag alltid väldigt gärna på dina bilder. Dom är alltid så inspirerande och kreativa och äkta och det känns som att dom visar mycket mer verklighet och känslor än vad texten gör många gånger. Det är väldigt unikt med din blogg faktiskt, och anledningen till att jag fortsätter följa dig dag efter dag. Tack för dina vackra bilder som inspirerar och motiverar!
Tack! Jag hoppas min fråga hör till de där förstnämnda… 🙂 För jag var mest nyfiken på det där, HUR du hanterar det. För att jag kanske hade något att lära av dig… Eller ja…inspireras av? Ja så säger vi; du ÄR inspirerande. Och kanske att jag ville nypa ett litet frö av inspiration av din positivitet och hoppas den sprider sig som ogräs 😉 Kram!
Hej Emma!
Jag tänkte bara instämma med de andra och säga tack för att du skriver din blogg så som du gör. Jag tillhör en av de få som inte gillar att se skräckfilmer, läsa sorgliga böcker osv. Detta eftersom att jag tycker att det verkliga livet i sig bjuder på tillräckligt mycket av den varan. Vill jag leva mig in i en fantasi, i en annan värld så vill jag att den ska vara lycklig. Och du är ju väldigt verklig, men ändå, jag känner ju inte dig. Du väljer ju vad du vill skriva i din blogg utefter hur du upplever saker och hur du vill förmedla detta. Så istället för att läsa sorgliga böcker så kan jag läsa feelgood-bloggar och riktigt känna hur jag tankas med energi. Och med tanke på hur bra du är på att utrycka dig och dina känslor i ord så tycker jag att det är ganska skönt att du inte delar med dig av mörkheter för då slipper jag som läsare bära på det på mina axlar. Så tack Emma, för att du skriver som du gör och delar med dig av allt det vackra i livet =)
Jag har varit på varmare breddgrader en vecka och läser ”ikapp” på bloggen nu. Din blogg är din, ditt innehåll ditt val och vi väljer om vi vill läsa. Jag tycker din blogg är fantastisk! Vackra bilder, härlig energi och en positivism som smittar.
Kram
HejaHeja! Jag kan också tänka sig att man inte förstår hur många andra som läser din (eller någon annan(s)) blogg. När det gäller de största bloggarna så är det vida känt att man är en av de några hundratusen andra. Jag blev själv förvånad över hur många som läser denna (man tror sig gärna vara unik i sitt slag och ypperligt goda smak ehhee…. Anyway, jag älskar den här bloggen, den del som du väljer att visa upp och är fortsatt tacksam över att jag (och alla andra) får följa med på resan..!