Ibland undrar jag hur det gick så fort. Förstår ni?
Från midjekorta tröjor och en längtan efter storstad –
till festivaler där man sov i tält och luktade hamster och åkte moped i hotpants ljumma nätter –
till halsbloss och colgatepojkar man hittat på Berns och som bodde i lägenheter med knarrande golv och hade systrar med flätat hår –
till den första gången man stannade länge nog för att lära sig hur någon fick rynkor vid näsroten när de var irriterade,
till nu.
När man har hus och varma salukimagar och är någons fru och bråkar med idioter på blocket som tror att de har ångerrätt. När man suktar efter att baka surdegsbröd, göra julkransar att spika upp på dörren, hitta nya cupcakesmaker och kärleksfullt renovera gamla skåp.
När man ser fram emot att sitta i soffan med en löjligt stor kopp saffransté i handen och bli gråtmild till Så mycket bättre.
Ja.
När blev man gammal? Egentligen?
Eller främst. När blev det så skönt att leva?
Hamnade inne hos dig av en slump, blogghoppandes…
Tiden går fort… jag känner igen mig i din undrar om när det blev så skönt att leva?
För det är skönt att bli äldre. Få bestämma själv. Inte göra det alla andra gör, det man borde göra…
Kunna stanna hemma en lördagskväll och tycka det är helt underbart;)
Kommer tillbaka…
Du skriver så braaa! Så innerligt och poetiskt! När kommer din första bok ut?!
Vilken välskriven blogg! Vad härligt att läsa och alla dessa foton!