Jag är troende. Tyvärr inte på det där hejdlösa jag-klarar-allt-som-kommer-i-min-väg-sättet som man ibland träffar folk som är, utan mer lugnt och försiktigt troende. Som att jag tilltalas av tanken på att allt är okey. Att jag alltid har någonstans att vända mig när det är extra mörkt ute och jag behöver en hand som håller min. På det sättet.
Ingen i min familj är kristen eller troende, så från min sida är det och har det alltid varit ett val. Inget jag har fötts in i. Och jag är ingen A-kristen heller, det kan jag inte påstå. Jag tycker att gamla testamentet är en orgie i tråkighet, jag dricker sprit, jag har kysst tillräckligt många män för att klassas som Babylons sköka och jag har inte en bönestund dagligen. Men jag tror. Och jag tror att det är det viktigaste.
En gång i tiden försökte jag skaffa mig någon form av tillhörighet och hamnade i en brokig samling frikyrkliga som jag älskade. Vi var från två helt olika världar – de som var infödda i samfundet och inte visste något annat, och jag som svor och rökte och inte förstod varför alla tittade på mig med skräckblandad förtjusning när jag vände mig till pastorn och sa ”och vad fan ska du ha den till?” när han fick för sig att han skulle köpa en vinge till sin nyinköpta bil.
Några månader senare tyckte han att han och jag skulle gifta oss och återvända till hans by och driva kyrkan där. Jag såg det aldrig komma. Han hade de snällaste ögon jag sett och var lugn som en duva på händerna, och jag övervägde det hela i tre sekunder men jag skulle förstört hela hans bygd om jag hade flyttat med och dessutom skulle jag aldrig kunna leva med att vara den första kvinna han någonsin kysst utan att känna att hjärtat gick sönder litegrann varje gång jag tänkte på det.
Efter det blev det aldrig sig riktigt likt och jag suddade ut mig själv mer och mer från gruppen, men bara på eget bevåg och aldrig för att jag någonsin kände att jag var tvungen. Jag tror inte att någon annan visste om att han hade förälskat sig där någonstans bland veckorna när jag suttit i hans soffa och diskuterat men på riktigt? har du aldrig varit tillsammans med någon? ens lite? och stått i hans kök och rökt hängande ut från hans köksfönster med ena handen på fönsterkarmen för att inte falla.
Men hursomhelst; tron fanns kvar. Och det gör den fortfarande. Jag har blivit lite visare genom den. Som när jag debatterade med en äldre pastor en gång om det där med att vända andra kinden till –
– Jag har så svårt för det där, sa jag. Vad menar ni? Att man ska ta hur mycket som helst och låta folk bara klampa över en bara för att man är kristen?
Han skrattade till lite och sen förklarade han:
– Nejdå. Låt säga att jag är på en nattklubb; och någon kommer fram och slår mig på käften. Okey?
– Okey.
– Då vänder jag andra kinden till.
– Det är ju schysst.
– Verkligen. Men det står det ju i bibeln att man ska göra, sa han och log. Men ponera att jag vänder andra kinden till, som bibeln säger, och så slår han igen?
– Ja?
– Då står det inte mer, sa han och jag skrattade.
Och det är enkelheten i det jag älskar. Att man ska ge människor en andra chans, vända andra kinden till.
Sen står det faktiskt inte mer.
Svar: Ja, de var verkligen hur goda som helst. Skickade med några till sambons jobb idag, och hans arbetskamrater hade blivit väldigt nöjda (man måste ju smöra lite ibland 🙂 ). Rekommenderar verkligen att göra dem, det tar ju lite tid, men de är ändå lätta att göra.
Jag har också en tro, på mitt egna sätt, jag går inte i kyrkan på söndagarna, men jag tycker om atmosfären och lugnet i kyrkorna. Gud och jag har vår egna relation, jag bråkar och skäller ganska mycket på honom när jag tycker att det är motigt, men jag är också väldigt tacksam när det går bra, när vardagen flyter på utan kaos. Förresten vet jag inte om jag tänker på honom som Gud heller, det är någon högre makt eller annat väsen som hänger med mig och håller mig uppe när det är tungt. Jag tror på Ödet, att allt som händer har en mening, ibland är det svårt att förstå det när man är mitt uppe i en process, men sen klarnar det alltid, efteråt.
Jag gillar hur du resonerar, jag känner att jag kan instämma i det.
Kram Elvira
Åh fin blogg!
Jag bläddrar igenom ditt bloggarkiv och läser gamla inlägg, det här fastnade jag verkligen för … Jag känner igen mig i ditt sätt att beskriva din tro på. Jag har en stark, mycket stark gudstro men jag tror att den är mellan mig och Gud, ingen annan. Och jag tror att övertygelsen och tron är det viktigaste, och jag tror att en sann tro, en ärlig tro, får människan att bli mer öppen och kärleksfull. Om man verkligen tror på en Gud måste man också älska andra människor. Förstår du hur jag tänker? Nu låter jag väl hemskt flummig men … tro är kärlek,och tro på Gud är tro på världen, är kärlek till världen. Nåja. Utan att blir alltför kladdig vill jag säga att jag tror att alla människor har en plats och, som du skriver, det är att vi tror som är det viktigaste.
Och förresten så älskar jag din blogg, så mycket. Den, du, är fantastisk!