Dagen efter.

Igår var det julfest och idag sitter jag på kontoret med fyra timmars sömn i kroppen och dricker varm choklad och försöker smälta gårdagen. Det var magiskt.

På kontoret hade vi nomineringar och videoklipp och tal och alla stod samlade lutade mot varann och skrattade åt imitationerna och drack champagne och bytte julklappar med varann. Julbordet var som alla andra julbord med halvfulla medelålders kvinnor och slipsbeklädda män från olika företag som snällt köade för laxen och sjöngs snapsvisor i spridda skurar och med varierande intensitet, men showen –

Jisses.

Showen.

Det kan ha varit något av det sjukaste jag sett. Det var två män i 50årsåldern som sjöng ett himla hopkok av julsånger och gamla snyftare och hade läderbyxor och röda glitterskor och spelade stråkinstrument genom att jucka på dom, och stundtals bröt dom juckandet med någon form av improvisationsframträde där de skjöt ett piano fram och tillbaka på scenen och många bolag verkade konstigt nog trollbundna av det hela men på våra två bord var förvirringen total.

– Vem är det nu som ylar? frågade personalchefen och sträckte på sig för att se bättre.
– Jag tror att det är han med paljettbältet? Där? Han som ligger på plankan.
– Han? Tror du?
– Jag kommer att bli spiknykter av det här, inflikade ekonomikillen. Detta kan nog vara det mest oroväckande jag sett. Jag kan inte titta.
– Nämen vad gör han?
– …
– Jag tror att hans fiol föder… barn?
– Men gud.
– Ja.

Den ena läderbyxmannen tar upp en stackars kvinna på scenen och river av Cotton Eye Joe på fiolen och luftjuckar, och samtliga vid vårt bord sitter nedhasade med armarna i kors och benen utsträckta framför oss och försöker förstå vad tusan det är som händer egentligen.

– Varför har hon ridbyxor på sig?
– Va?
– Ridbyxor. Varför har hon det?
– Oj, jag vet inte. Hon kanske jobbar på kommunen?
– Nu gör han nåt igen. 
– Men! Inte okey! 

Kvinnan med ridbyxorna åker av scenen. Rökmaskinerna går på högvarv och läderbyxmannen nummer två sätter sig på en stol med känslotårar i ögonen och blicken mot horisonten och stämmer upp till ”Aaaaaaall by myyyyself”. Den ryska konsulten tittar menande på oss, för ihop pekfingrarna och mimar ”Loooomi”.

– Ojdå. Den låten!
– Varför sjunger han DEN? Vill han få alla ensamma jävlar i publiken att bli depressiva?
– Nu har han kjol på sig.
– Jag hänger inte riktigt med på repertoaren.
– Är detta någon form av… vad heter det… en sån show med folk som har speciella behov, ni vet? Min moster jobbar på en sån.
– Alltså… Jag tror tyvärr inte det.
– …
– Seriöst? Sa det andra bordet till oss precis att vi stör?
– Är det sant? Stör vadå? Det här?
– Vem bokade den här showen? Egentligen?

Personalchefen viftade avvärjande med handen när alla blickar riktades mot henne.

Lädermännen förenades på scenen igen och när tonerna till Ebony and Ivory började ljuda exploderade hela bordet av ett ljudlöst skratt i sina drinkar. Jag grät skrattårar på affärsområdeschefens axel, tändare åkte upp och fladdrade med sina lågor i luften, personalchefen armkrokade ryssen och sjöng med, folk satt med ansiktena begravda i servetterna och hela bordet gungade i takt till denna magnifika avslutning. Lädermännen var i extas. Showen tog äntligen slut.

Resten av kvällen var ett virrvarr av fuldans och skratt och saltsöta drinkar och när jag kom hem och kröp ner var håret tovigt av lycka och kroppen öm av fnitter.