Att ha besök.

Nyss var finaste Carl-Otto här på besök och värmde soffan och drack päronkaffe och viftade med händerna. Han är den typen av man som verkligen ser ut som han heter; han har chinos och nystrukna skjortor och pratar med rullande r, och han är nog den enda jag känner som ringer runt och säger:

– Ärrr ni hemma? Jag harrrr en julgåva jag tänkte svänga förrrbi med.

För att sen dyka upp med välkammat hår och en kasse med glögg, vin och godsaker och sträcka ut benen framför sig i soffan och berätta att han ska till Australien i fyra månader för att göra ingenting.

– Du ska väl inte jobba på kibbutz? undrar jag och skrattar i min juice. Bara tanken på Carl-Otto plockandes apelsiner i höftskynke och turban är hysterisk.
– Kibbutz? Vad ärrrr det förrr trrrams? undrar han och ser förfärad ut när jag berättar.

En halvtimme senare kramar han mig så det knakar mellan revbenen, viftar med vanten och ropar hejdå; han har fler personer att svänga förbi med julgåva till. Och så är det jag och flickorna igen, i en Carl-Ottovarm soffa och med nybakade fudge på bordet.