17 – Mitt finaste minne

Oj. Hur ska man välja? Jag har så många fina minnen från så olika perioder i mitt liv. Hur ska man kunna plocka ut ett och säga att det är det bästa? Det går inte. Så ni får några stycken av mina finaste minnen istället:

Som när jag var femton och träffade Marre & Emma och fick känna på det där med att vara oskiljaktiga på det där sättet man bara är när man är tonåring. Hur de var med mig i precis allt; den första fyllan, den första kärleken, de första paret Doc Martens. Hur vi en kväll efter en fest åkte kundvagn de två milen hem till Emmas trötta pappa och sen låg där på madrasser på golvet med huvudet på varandras magar och lyssnade på hur thekokaren lät precis som sommarregn mot plåttak.

Eller som förrförra vintern då jag hade flyttat för ett jobb och satt i en annan del av landet i en ort där jag inte visste namnet på några gator och där kvinnorna var kalla och männen tysta och jag för första gången längtade hem. Jag verkligen vantrivdes där; det var för tyst och för kantigt och allt det som var jag passade inte riktigt in; jag var van vid öppna kontor med höga tak och skratt som kommer ifrån tårna, men där satt jag tillslut i ett litet rum och lyssnade efter ljudet av liv utan att höra det. Och mitt i allt detta räddade mina vänner livet på mig genom en resa till solen. I en vecka fick jag vara nära de som verkligen känner mig mest;  vi låg på solstolar och drack daiquiris och skrattade och på kvällarna satt vi på restauranger och var på tok för högljudda och åt vitlöksmarinerade skaldjur och drack rosé – och för första gången på vad som kändes som en evighet visste jag vem jag var igen. Det var jag och Carl-Otto och Nelly och Micke och för mycket sol och jag älskade varje sekund av det. En månad senare hade jag sagt upp mig och flyttat de 80 milen hem igen. 

 Och så, såklart, mitt bröllop. Inte för att man minns särskilt mycket när man gifter sig (iallafall inte jag) men jag har kvar känslan i hela kroppen – det där virrvarret av lättnad och lycka och champagne och fjäderlätta hjärtslag som kom efteråt, alla dessa människor samlade på ett och samma ställe och glädjen, glädjen som fick mig att gråta som en idiot vid varje tal och gå barfota och till-trötthet-dansad därifrån över klipporna med handen gömd på ryggslutet av den man älskar allramest.

Foto: Mikael Stiller