Jag är en sån som har känslorna litegrann utanpå huden; jag reagerar och jag känner och jag lever mig in och jag kan vara kvar i en känsla länge, tills jag byter till någon annan känsla eller reaktion och plaskar runt i den ett tag. Min affärsområdeschef brukar skaka roat på huvudet och kalla mig känslig när vi har road trips och jag börjar gråta för att han berättar fina saker om sin familj. Jag blir så lätt berörd, det är nog ordet. Det som berör mig mest är när människor är fina mot varann, när det är osjälviska, varma handlingar – som när någon komplimerar utan baktanke eller när folk hjälper varann eller när det visas godhet över lag. Då gråter jag. Jag gråter även åt allt det andra i livet som är vackert; som vänner som möts på en perrong när de inte setts på länge eller när gamla människor hälsar på varann på gamla människors vis, när de tar tag i varandras båda händer med sina och lutar sig mot varann som för att liksom ta stöd av varandras livsvärme.
Men upprörd? Det blir jag ganska sällan. I mitt arbete kan jag ha några knappar man kan trycka på och då kan jag formligen explodera inombords men det syns aldrig utåt. Jag blir arg av jag kan inte, av martyrskap och av människor som är bittra och negativa och använder sin energi fel. Särskilt om det är unga människor som slösar så mycket tid på att vara bittra över saker och ting de faktiskt kan förändra, istället för att bara ta sig i kragen och förändra dom. Orättvisor gör mig arg. Och så den största knappen; översittarattityder. Det finns ingenting som sätter igång mig så mycket som just det. Jag har blivit uppfostrad till en självständig kvinna, förmodligen för självständig, men när någon tror att de ska komma och tala om för mig hur jag ska göra mina saker – då är det som om tusen hästar släpps lösa och ingenting kan tygla dom. Förmodligen därför jag blev chef. Men jag minns så väl en pojkvän jag hade en gång i tiden som tyckte att han skulle komma in i mitt hem och bestämma vilka som fick ringa till mig. När jag väl förstod att han inte skojade så startade den där skogsbranden i mig, den som får mig att luta mig tillbaka med små smala ögon och starta ett krig. Vi blev inte långlivade.
Jag måste få vara fri. Jag kan kompromissa om mycket men jag måste få ha det som är mitt och som jag gör på mitt sätt. Först då kan jag tyglas.
Vilka fina foton du har på din blogg!
Jag håller med dig, jag är precis likadan, att få vara fri och självständig är det viktigaste. Tack förresten för olivträdstipsen 🙂
Mitt ok att bära är att jag (också?) är en stark kvinna uppfostrad av mycket kärlek från en ännu starkare pappa. Man blir ensam på toppen…