Jag är en av de där personerna som faktiskt byter arbetsplats då och då och som gör det ganska ofta; jag jobbar mina rekommenderade 2-3 år och sen brukar det ofta komma någon och söka upp mig eller så hittar jag något själv. Jag har en rastlöshet i mig som älskas av den här branschen och jag älskar den, eftersom det är en av de få branscher där man i princip aldrig blir färdig och jag behöver det där eviga pusslet för att inte sätta mig ner och vissna.
Hursomhelst. Efter att ha varit på alla de här intervjuerna och börjat på alla de här olika bolagen har det börjat gå upp för mig hur viktigt det är att välja. Inte bara att bli vald, utan att faktiskt välja själv. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag att så mycket annat än bara själva arbetet spelar in i hur det ska kännas i magen att gå till jobbet. Själva jobbet i sig är ju egentligen likadant oavsett vilket bolag jag sätter skorna vid, ändå är skillnaden milsvid. Och den här milsvida skillnaden kallas kort och gott för människor.
Mitt första jobb var på en telemarketingfirma i Stockholm. Jag var sjutton och uttråkad och behövde ett extrajobb och genom en klasskamrat slussades jag snart in i denna industri av unga människor, målhets och konkurrens. Och jag älskade det. Jag var för smal och rökte för mycket cigaretter och fick en chef som hette Stefan och som såg litegrann ut som en groda, men han hade sidenslips och tunna läppar och var det vackraste jag sett. Varje dag förberedde jag mig för kvällspasset, jag satt hemma hos min syrianska kollega och lyssnade på Brandi och sminkade mig och hjärtat slog så hårt i bröstet att inte ens hon kunde räkna slagen när jag tog hennes hand och la den över revbenen och sa känner du? känner du hur kär jag är? Jag fönade håret rakt och jag flätade det lockigt, jag satt i rökrummet med de andra tjejerna och vände ut och in på mig själv, jag stod upp hela arbetspasset bara för att få se honom men han var alltid på väg ifrån och min blick landade i hans nacke och jag gav nästan upp tills han en kväll, efter en personalfest, stod på Liljeholmsbron utklädd till zombie och förbannade min låga ålder, kysste mig och sen tog med mig i taxi hem till sin blåa lägenhet där han sjöng Miss Saigon och borstade mina tänder med sin elektriska tandborste.
Det var första arbetsplatsen. Sen hamnade jag på ställen jag knappt minns något år med människor så bleka att jag måste anstränga mig för att komma ihåg deras ansikten eller deras röster, och sen hamnade jag på Anticimex som säljare och lampan tändes igen. Det var ett fantastiskt kontor, det var 95 procent män så tonen var öppen och hjärtlig och jag älskade att komma in de tidiga mornarna när fikarummet var till brädden fullt av mumlande, hummande tekniker som hade skägg och spruckna händer och som vägrade att använda andningsskydd när de sprutade kemikalier. De berättade rövarhistorier och hjälpte mig fram och på personalfesterna var det en som tog fram sin nyckelharpa och sen sjöng alla skånska nationallåtar och jag fick alltid gåshud av lycka över att sitta mitt bland alla dessa varma människor. Jag minns att jag en gång vid något sådant tillfälle stod utanför och rökte tillsammans med en av dom, en äldre garvad tekniker, och anddäktigt sa att jag aldrig någonsin skulle byta arbetsplats. Det var första gången någon av dom någonsin blivit arg på mig och jag fick lova att sluta upp med sånt trams och se till att komma vidare och att aldrig någonsin fastna förrän jag var minst 55.
Och sen fanns det de dåliga ställena. De som satt sig i magen eller i ryggraden och som fortfarande sitter kvar. Som det mindre bolaget som hade en lynnig VD med storhetsvansinne som kastade pärmar efter de han för stunden inte tyckte om och som man kunde hitta i skrubben där han med stor målmedvetenhet körde stämningsansökningar genom dokumentförstöraren för att sen kunna sitta i ett möte och säga stämning? nej det har inte kommit nåt? och dricka kaffe med blicken så stel att han glömde blinka. Eller som det jag berättat om tidigare, det där jobbet på det stora genuina svenska bolaget som jag tog bara på ren prestige trots att det innebar att jag var tvungen att flytta över 80 mil och hamna i en miljö jag inte ens kunde drömma om fanns. Där var kallt överallt och männen var tysta och kvinnorna hade så många stängda dörrar att jag tillslut blev trött på att ens försöka. Och så Bidrottningen såklart, och det där kontoret som trots att det var fullt med folk var så tyst att jag kunde höra marknadsassistenterna vända papper i rummet intill. Jag kunde låsa in mig på företagets toalett och stå och stirra mig själv i spegeln och undra om jag höll på att bli galen eller om det var alla andra som var döda utom jag. Och det var absolut sista gången jag någonsin tog ett jobb på ren prestige, och det var första gången jag på riktigt lärde mig att ett jobb faktiskt bara är ett jobb och att det inte är värt det.
Och nu är jag här; i ett öppet kontorslandskap med människor jag förälskar mig i varje vecka, i en ledningsgrupp som doftar mörkrost och skrattar med huvudet kastat bakåt och med personal som inte är begränsade och som står i klungor och pratar om annat än bara bekymmer. Det här är det första företaget hittils jag känt att jag inte kan se ett klart slut hos eftersom att det inte finns några som helst tak och hela jag med alla mina personlighetsdrag får plats – eller snarare glatt ges plats – och jag kan inte vara tacksam nog för att de hittade mig tillslut. Jag kan inte det.
Gumman. Det är du som är en sextioåring i en trettioårig kropp som levt läääänge och blivit så klok… Du sätter fina ord på många av – även mina – tankar och åsikter. Det är en fröjd att komma in till dig varje dag, tack för det! /Lena
Tänk att det kan vara en sådan skillnad. Jag, som precis är på väg ut i arbetslivet på riktigt behöver verkligen få veta sånt här. Och känner att jag så gärna vill hitta en arbetsplats som din. För trots att jag har haft bra arbetsplatser har jag alltid känt mig som en främmande fågel, och aldrig riktigt passat in. Det är värst bland kvinnor som blir bästa vän med nya kvinnor på fem minuter. Det har jag aldrig kunnat.
Jag vill också hitta rätt, jag vill inte bara ta något jobb nu. Jag vill trivas, blomstra, få vara jag och känna att jag kan få andra att må bra. Jag är en servicemänniska som sitter hemma och vissnar lite just nu, när jag inte får utvecklas och slänga käft med andra människor.
Min tid kommer, det vet jag, men inte riktigt när och det är ovissheten som är värst tror jag..
Vad är din arbetstitel förresten? känns som att jag har missat det någonstans.
Jag är Försäljningsansvarig för ett produktområde.
Tänk vilken inspirationskälla du är, jag måste se på mina kolleger med nya ögon imorgon!!!!Tack för fina ord och att du bjuder på dig själv!!! m
Mmm jag läser och njuter av dina kloka, inspirerande ord. Det gäller att aldrig stagnera.
Kunde inte hålla med mer. Dessutom kommer man ingenstans på en arbetsplats man inte trivs, man gör inte ett bra jobb och stannar i utvecklingen. Lyssna på magkänslan är ett av de bästa karriärsråden.
Tack för en bra blogg förresten. Ska jag vara helt ärlig, så var det första jag tänkte när jag snubblade över din blogg för ett par veckor sen, ”att vara någons fru” bara utifrån namnet; att jaha här är det viktigaste, att vara någons fru, här har vi en till tuttinuttblogg om hur gulligulligt vi har det hemma. Men du skriver verkligen jättebra, har sunda åsikter och verkar allmänt tuff och framåt. Så jag har helt ändrat min uppfattning, och det gillar jag verkligen när jag får göra!
Er enig i det du skriver, arbeidsplassens miljø og kvalitet på relasjoner er viktig. Jeg vil heller jobbe i et fruktbart miljø enn å ha høy lønn. Jeg elsker også å lære nytt, og velger meg en plass der jeg kan utvikle min kompetanse og der jeg trivs:-) Synes du skriver bra!!
Så viktigt att trivas och må bra på sin arbetsplats. Och framför allt viktigt att inte tappa sig själv och vem man själv är. Tror det är viktigt att byta och gå vidare mot nya mål. Vissa arbeten kommer man vara till en punkt och där tar det stopp. Jag hoppas på en innehållsrik karriär för min del med många utmaningar och lärdomar.
Jag är på min jakt genom arbetslivet och har inte hamnat helt rätt sen jag flyttade hit till Norge. Inte før att jag misstrivs nu men jag vill mer än såhär.
Tack för din inspirerande och motiverande ord!! En dag sitter jag också på detdär WOW-stället!
Du ska bara vara dig själv, och blogga som du gjort hittills om högt och lågt!!! Det är helt underbart vilket språk du använder och vilket flyt du har i dina inlägg. Man blir beroende av din blogg :- )
Du skriver så otroligt bra, men det jag blir mest avundsjuk på är din ”relation” till ditt jobb. Jag älskar iofs att vara mammaledig, men det skulle vara ännu bättre om ja hade ett roligt jobb att komma tillbaka till istället för det tråkjobb jag har. 🙁
Fortsätt inspirera! Kram
Det låter som att du hunnit leva ganska mycket – ens jobb är ju en vital del av ens liv, även om många inte vill erkänna. Ett jobb är bara ett jobb – precis som ens liv bara är ens liv? En tanke bara. Jobbet är viktigt för hur du som människa kommer utvecklas – din personlighet influerar hur ditt arbetsliv ser ut men också tvärtom.
Härligt att du är rastlös nog att flytta på dej!INte många som vågar eller orkar. I mitt jobb finns det kvinnor som förlorade sin passion för så länge sen att man undrar varför dom plågar sej själva med att stanna kvar – dom gör inte bara livet surt för sej själva utan mot sina kollegor och tyvärr även kunder. Det är människor som inte tycker om utveckling, som är fast i ”Så gjorde vi aldrig förr”, som inte vågar och vill lära sej nya saker. Det är nästan värst. Man kommer som ung, färsk och ambitiös till en ,helt ärligt, jävla skitbutik – den är verkligen grymt eftersatt i underhåll och ligger i en stad med mycket oroligheter och motsättningar. Men trots det – hur kan man någonsin tillåta sej själv att bli så bitter och hopplös, att vantrivas så på sit tjobb att man blir otrevlig och motarbetar alla försök till förnyelse och förbättring? Hur står man ens ut med sej själv?!
Oj, blev en liten förläsning där. ’scuse me, men det är något som berör mej mycket! 🙂