Att resa i tiden.

Var inne hos Malin och hon skriver om det där med att åka tillbaka i tiden, att om man kunde det – vad skulle man då säga till sig själv? Om något? Och det fick mig att fundera.

Det finns säkert mycket saker man skulle kunna säga. Jag skulle kunnat åka till 1994 och säga åt mitt fjortonåriga själv att det inte är en bra idé att färga håret med vattenfärger och att grönt inte är min färg. Jag skulle kunna föreslå att jag borde sova mer på det där lägret jag ska på, att jag inte ska lyssna på Eric Clapton i en vecka och att den vackra pojken med de buskiga ögonbrynen inte är från Irak utan ifrån Norrköping och att jag ska tillvara på tiden för att jag kommer minnas hans namn, fortfarande, sjutton år senare.
Jag skulle kunna åka till 1995 och berätta att den korta anarkisten med de smala slipsarna, han som har manschesterbyxor, inte kommer att göra att jag kommer över Min Första Kärlek fortare. Alls. Och jag skulle kunnat berätta att vänskapen med Marre och Emma är en av de finaste jag någonsin kommer få uppleva och att den där kvällen när vi kör en kundvagn hem under stjärnhimeln och sen däckar i Emmas rum till ljudet från thekokaren är en sån kväll jag för alltid kommer skriva om.
December 1997 kunde jag säga åt mig själv att för helsike! njut av detta, kvinna! och sen tvinga mig själv att memorera varenda liten sekund av den veckan när båten plöjer genom västindien, när huden är svidande av solen och jag är ung och vacker på det där sättet man bara kan vara när man är sjutton och har aftonklänning varje kväll och fnittrande åker vattenskoter på dagarna i djupblåa hav med en hel fartygsbesättning som röker Marlboro Lights, håller din hand i svala taxibilar och visar stränder du aldrig mer kommer se.
1998 kan jag mellanlanda i Stockholm och tala om för mig själv att man inte borde leva på ett japp och 21 cigaretter om dagen, att jag ska skriva mer i min röda dagbok och att jag inte borde vara så mån om att bli äldre eftersom det kommer alldeles för snart vara dags för att önska att jag var yngre igen. Jag borde kanske säga åt mig själv att det inte är en bra idé att förälska mig i min chef, även om han har stålbågade glasögon och ser ut som en groda, och att jag inte borde oroa mig så mycket för tillslut kommer han ändå att sitta där i mitt kök, full och utklädd till zombie, och sen vara min sålänge jag vill det (vilket inte blir särskilt länge). Jag borde kanske också höja ett varnande finger för mannen på Liljeholmstorget; han som ser lite ut som George Clooney men vars likheter slutar där, och säga att jag borde strunta i den där dejten eftersom han ärligt talat är för gammal och ändå bara kommer spendera kvällen med att visa mig för sitt ex, blanda RedBull-drinkar i sitt kök och dansa till Barbara Streisand och sen kommer ringa varje dag i två månader trots att jag struntar i att svara.

Och jag kanske borde dippa ner här och där i tiden och säga det går över eller det gör inget eller du är okey, jag lovar och stryka mig själv lite över ryggen när det behövdes, jag borde kanske sagt åt mig själv att ta det lite lugnt, att inte känna så mycket, att lägga mer tid i skolan och mindre på att sitta på cafeér och skriva dagbok –

men samtidigt… Nej. Jag skulle kunnat säga en himla massa saker till mig själv vid en himla massa tillfällen i mitt liv; men vill man det? Egentligen? Alla ögonblick har kanske inte varit perfekta men de har varit mina och just därför vill jag ha dom kvar. Det är så jag har levt och därigenom blivit den jag är som nu skriver den här texten och är glad över att det varit precis så som det varit. Ändå.