Ni har dom också i ert liv. De där personerna som man innerligt och sanslöst älskar; den handfull människor som man har valt att hålla nära och kalla för vänner. Så är det iallafall för mig. Jag behöver inte 200 ytliga bekanta. Jag behöver en liten skara personer som vet vem jag är. Som kan spegla mig och hålla mitt förnuft till fånga och se till att jag är precis där jag borde vara. Jag är kanske för selektiv, men det är viktigt för mig att de jag bjuder in är såna jag verkligen vill ha där. Nära.
Och varför är det så? Vad är det som gör att den lilla handfull jag har består av just dom? Det har jag aldrig funderat över innan, men det är kanske på tiden.
Nelly har jag för att jag annars inte vet vad jag skulle göra. Hon är yrvädret i mitt liv; den gestikulerande ungerska vilden med det stora skrattet och de varma kramarna. Jag tror att jag älskar henne så mycket för att jag beundrar henne. Ja. Hon har en självsäkerhet och en lättsamhet i sig själv som jag verkligen innerligt beundrar. Hon tycker fullt och fast att hon är en enastående person – och det är hon ju. Men äktheten i vetskapen om sin egen förträfflighet; det är den jag dras till. Jag smittas av hennes glädje och hennes framfusighet och jag älskar att jag aldrig behöver hålla tillbaka med henne. Vi är båda två såna som tar mycket plats men vi ger varandra utrymme och det är unikt för mig. Det och det faktum att hon är den enda jag kan gå ut och fuldansa med i timmar tills fötterna värker och nacken är fuktig av skratt.
Svåra Lena dras jag till på grund av hennes charmiga, bittra, självmedvetna person. Jag älskar hennes ironi och hennes verbalitet och jag tilltalas av att hon är så stark i att vara så självutlämnande som hon samtidigt är. Hon dömer aldrig, dömer ingen, och det är en egenskap jag värdesätter så högt. Och så är hon lite trasig och lite svår och jag har ju en förkärlek för just lite trasiga och lite svåra människor. Såna som haft det ofantligt jobbigt men som inte blivit martyrer för det utan snarare tvärtom har blivit härliga människor just på grund av det. Som valt att garva åt det istället eftersom det inte finns något alternativ – eftersom det enda andra alternativet är att förlora förståndet. Såna. Och dessutom så skrattar Svåra Lena hä hä hääää och det kan man bara inte tycka illa om.
C-O älskar jag för att han är så förbaskat krispig på utsidan, men så förbaskat liberal på insidan. Han är som en miniversion av Carl Bildt; som om man har krymt ner honom och gett honom en snitsig kavaj och gjort honom en himla massa år yngre men han är som en Oprah Winfrey på insidan. Jag älskar C-O för att han håller ordning på torpet i gruppen, för att han är sansad och stram och borgerligt väluppfostrad, men också för att han får mig att skratta så jag gråter när han är olämplig. Och så älskar jag att han, precis som Lena, inte dömer. Och så måste det nog vara i vårt gäng eftersom vi är så himla brokiga i stil och smak; när man ser oss tillsammans är det nog svårt att förstå hur det går ihop. Men det är personligheten, antar jag. Vi har samma kärna.
Och så Micke, såklart. Min sparv. Honom älskar jag för att jag inte kan låta bli. Han är ett så förvirrat, spretande, magert litet stycke man att jag bara vill stoppa honom under tröjan och säga att det ordnar sig; att allt är okey. Han pratar om saker ingen förstår och är så rolig att tiden stannar men han ser det nog inte riktigt själv. Hans humor är obeskrivbar. Han är obeskrivbar. Han är också trasig och lite kantstött men det gör ingenting alls för han är unik och jag skulle inte byta honom mot något i världen. I flera år kunde han inte säga jag älskar dig tills vi häromvintern satt på Gran Canaria på varsinn sida av bordet och övade i en vecka. Jag. Älskar. Dig. Om och om och om igen sa vi det, ord för ord, tills det inte längre var så laddat att hans tår knep ihop sig i skorna och tills han faktiskt kunde säga det utan att tappa andan.
Så, ja. Det är nog därför jag kallar dessa människor för ”mina”.
Och ni? Vet ni varför ni älskar de ni gör? Varför ni har valt just era vänner att bli era?
Jag har valt mina vänner som kan segla i motvind. de som kan ta mig för den jag är- även när jag är glad, sprallig, energisk, motiverande likaså som när jag är bitter, ångestfull och ser allt i att nattsvart mörker. Jag har inte många just sådana vänner men jag har många vänner som jag kan umgås med på många olika sätt, som jag ändå finner ett sätt att fylla ut olika behov hos mig. Som ex, den vän som jag mest pratar barn med, den andre pratar man träning och hälsa, den tredje sitter man och är djup med och filosoferar tills sena nätterna. Men just denna vän som kan ta mig för just den jag är- i alla olika vindar är få..få men ack å värdefulla.
Åh lyllo mig,har inte hunnit vara in på mina bloggar så nu hade jag ett par inlägg att läsa av dig…..& som jag älskar att läsa vad du skriver..helt makalöst,är du medveten om det???!!!
ja MINA människor…..ska jag nog skriva om i ett eget blogginlägg nån dag.
tack för inspirationen…
Och en stor Kraaam
Jag håller med dig om att hellre ha några få varsamt handplockad nära vänner än hundra ytliga. Jag är nyfiken, om dina vänner skulle beskriva dig – vad skulle dem då säga? 🙂
Ha ha jag vet inte… Kanske ska fråga någon av dom om de kan tänka sig att gästblogga?
JA! Snälla Emma kan du inte det? Det hade varit superkul att läsa! 🙂
Varför du älskar Svåra Lena förstår vi ju iallafall efter förra inlägget!
LOVELY!
/Anna-Karin
Hade inte bloggen min legat på is så! (fredagen bjöd på många saker och ting och jag tror jag har åldrats 5år minst).
Men när lusten och modet kommer tillbaka blir det nog ett om inte ett lika fint inlägg som det här men ett litet ett om vänner 🙂
Jag har också ett fåtal riktiga vänner, som jag vårdar ömt.
Du och dina vänner verkar vara ett skönt gäng.
Jag är likadan, mina vänner väljs numera efter en del smällar ut noggrant. Sen är det väl lite det som är grejen med att vara tvilling, hon är min allra bästa vän och det finns ingen som kan vara lika bra som hon och varför nöja sig med mindre?
Tack och lov har några få lyckats vara precis lika underbara som hon och de håller jag hårt nära hjärtat. En ska jag gifta mig med, en är min brudtärna och en är den enda som slår mig i skip-bo. Alla är/har de varit trasiga (förutom brudgummen, var tvungen att banka lite på honom först..) och vi kompletterar varandra så bra. Den här förståelsen för att man haft olika vägar i livet finns bara hos före detta trasiga människor 😉
p.s. lyckades få mvg på testet imorse, jag älskar att jobba under press!! 😀
Jag har nog inte valt mina vänner, vi har nog bara råkat hitta varandra och nu kan vi inte sluta 😉 Det är de där som inte blir upprörda om man inte träffas på ett tag, man tar helt enkelt vid där man slutade sist. Vi knusslar inte med petitesser.
De är bra på så olika saker allihop, de har så olika inverkan på mig, men framförallt låter de mig vara som jag är. Det är det absolut finaste de kan göra för mig. Det är där de stärker mig som person, att låta mig vara som jag är.
Nä, tillbaka till orkidéerna 😉
Vilken bra fråga! Tror att jag ska fundera ett tag på den och sen blir det nog ett svar i min blogg. En mkt tänkvärd fråga som man kanske skulle ställa sig oftare så man ser vilka fina vänner man har.
Jag har iaf alltid min älskade Nellan som mer eller mindre adopterade mig för snart 15 år sen. Hon älskar mig villkorslöst och finns där alltid. Dessutom är hon fadder till Vincent.
Glöm inte dig själv 🙂
Kjenner igjen det der at før man får barn så er ens venner ens familie… nå har jeg tre vakre døtre og de betyr såklart mest. Men jeg er glad i mennesker, også kollegaer og folk som jeg ikke kjenner så godt ennå. Jeg slutter aldri å forundre meg over at man kan få kjemi med noen første gang man treffes… Herlig innlegg du har her;-)
Du skriver så fint. Jag blir alltid glad när jag kommer in till dig. Jag tror att man har de vänner man har för att man behöver just den typen av person i sitt liv. Jag vet precis varför jag har de vänner jag har. De är mina änglar och mina pärlor som jag har handplockat. Det är bäst.
Vad skulle man gjort utan sina vänner? De finns ju alltid där! Jag kallar mina för änglar med osynliga vingar. <3 <3 <3
Mm, precis så ska det vara! Jag har många vänner, men bara ett fåtal riktigt nära, men dessa värderar jag HÖGT! Jag tror verkligen på det där att ens vänner speglar sidor av en själv, åtminstone i vuxen ålder när man ”har råd” att välja sina vänner mer med omsorg…
Psst… Emma , om du vill ha en glutt över hur jag ser ut så får du passa på att kika in hos mig ikväll 😉
Jag har ju redan börjat skriva lite om mina vänner. Kanske blir det ett längre inlägg…
Vilken underbar kärleksförklaring till viktiga människor i ditt liv. Jag har alltid varit likadan, aldrig haft massor av kompisar utan få vänner, är lite av en enmansvarg och har alltid varit men nu mera så är även dom bort, de få vännerna. Jag vet inte varför men nu för tiden så är M inte bara min make utan oxå min enda vän. Vill inte göra saker utan honom och de flesta har svårt att accepetera det, är inte intresserad av tjejkväll på stan osv, men jag klagar inte, jag har hittat hem. Jag är lycklig. Och så har jag ju er, mina vänner i etern 😉
Kram
Åh, vilket vackert inlägg. Jag kommer sno idén rakt av, utan förbehåll. Den är för fin för att inte snyltas lite på.
Det verkar som ord för dig är som tankar för mig, dom bara rinner ur dig och snurrar sig som siden runt hjärtat på mig.
Dina vänner måste vara lyckliga som har dig!