För 20 år sedan nådde jag henne till hakan kanske, och hennes hand doftade Nivea ur blå plåtburk och varje morgon på vår solsemesterfrukost fick jag uppskurna frallor med varannan Nutella och varannan saltkött hon lindat in i tidningspapper och tagit med sig hemifrån.
Och alldeles nyss, för bara något år sen, hade jag växt ikapp eller hon krymt ifrån svårt att säga vilket för jag minns hur hennes hår kittlade mig i näsan när vi kramades och hennes händer var lite mer sparvlika men fortfarande hennes.
Och nu? Se så liten hon är bredvid mina 163 centimeter. Som om jag vore nån slags jätte i jeans, redo att lyfta upp henne och bära med henne ut genom alla de där korridorerna och in i hissen med kodlås och över parkeringen med blöta löv – hela vägen hem till hennes gamla lägenhet som fortfarande står kvar där och saknar henne med sina tjocka mattor och sin svaga doft av tvål.
Ja.
Tiden går så fort bakåt för henne och framåt för mig numera, utan att vi egentligen hinner mötas nånstans däremellan.
Inte konstigt att människan klamrar sig fast så hårt vid minnen.
Vad skulle vi annars göra? När armarna inte räcker till för det där bortrövandet vi så hett önskar. Genom alla de där korridorerna och in i hissen med kodlås och över parkeringen med blöta löv –
hela vägen hem till hennes gamla lägenhet som fortfarande står kvar där och saknar henne.
åååååå….
Makalöst vackert skrivet!
Så ont det gör när våra barndoms hjältar sakta tynar bort.
Din lilla Silkesapa omnämndes precis i ”Brunchrapporten” i P3 🙂
Va?! Varför det? 😀
Lyssna, ca 1 h 35 min in i sändningen… 🙂
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3182&artikel=4851754
Men så fint!
så fin.
så jättefin hon är.
och så liten.
vem vill bli gammal.
min morfar upplever samma sak.
och varje gång jag är där får jag sorg.
sorg över att veta att han skulle haft det så mycket bättre hemma.
men som inte kan.
pga den där stora stroken.
jag saknar min morfar så mycket.
så som han var.
så stark.
så fin.
kram.
och ha en vacker dag.
Vad vackert skrivet..får mig att längta efter mina mor- farföräldrar.
Varma kramar Åsa
Är så glad att jag hittat din blogg! Har aldrig förr läst så många inlägg som berör alla känslor. Skratt, gråt, lycka, och tänkvärda tankar om vartannat. Ord som träffar rakt i hjärtat! Jag hoppas din blogg öppnar upp till möjligheter att sprida dina ord i många fler sammanhang och forum.
Kram
Jag blir vackert berörd till tårar av dessa ord. Har nyligen förlorat en barndomshjältinna, fast hennes hus fortfarande känns som hennes, även fast det var några år sen hon bodde där, så känns det så på något udda vis…
Fina ord, ta vara på din barndomshjältinna 🙂
Fäller en tår.
Du berör Emma. Verkligen.
Vilken kärlek <3
Ja livet förändras på märkliga sätt som man inte kan påverka. Förstår precis känslan av att vilja smita hem med din kära vän för att ha det som det var. Sen drabbas man av den hemska tanken att det går inte. Det är då tårarna rullar nerför ens kind och man inser att man har blivit stor, att man måste stå på egna dallrande ben. Tack Emma.
Så fint så ögonen tåras!
Kram Susanne
Mmm exakt <3
beautiful beautiful
Så fint. Veldig godt skrevet.
Vemodigt, men ljuvt vemod…. <3
ja, det river upp många minnen. Fina visserligen, men..
Tror jag förstår din känsla, men man glömmer aldrig det där med doft av tvål och nutellafrallor. Så även om man får nya minnen som inte vill gifta sig med de gamla så är de ju en del av verkligen. Bra att träffas så ofta man kan när man ännu har möjligheten.
Fina ord du skrev
Åh så vackert beskrivet.
Du är fenomenal på att förmedla vackra känslor.
tack ♥
Susanne
Så fint!
Vad skulle vi annars göra..?
Så vackert, och du är är..
kramar!
Ja tyvärr blir det ofta just så där, lite vemodigt, känslosamt och ”om jag bara kunde” när åldern tar ut sin rätt.
Medaljens baksida. Det känns allt som oftast som om det blir antingen eller.
Antingen så blir människor väldigt gamla, och sköra och inte riktigt som den personen vi minns från förr, eller också rycks man bort allt för tidigt och lämnar efter sig ett stort stort hål av sorg och saknad.
När det gäller åldrandet och livet på vägen dit, finns det inget som heter lagom.
Det blir liksom inte så där som vi önskar hur vi än vrider och vänder på det.
Kanske måste vi bli mera medvetna om det livet som vi faktiskt har, och ta till vara på varje dag.
Inget skjuta upp tills senare eller ”Jag ska bara…”
Livet är förunderligt och underbart.
Kram Mrs G
Så fint! Och så sant. Sorgligt att det går så fort livet – det gäller att hänga med.
Och jag insåg precis att jag missade biljettsläppet igår. The biljettsläpp! Hur är det möjligt? Under dag fylld med skidskyttande, promenad i sol och soffhäng öppnade jag inte ens upp datorn och det får jag bitert ångra nu… Hoppas du redan planerar för nästa träff!? Snart.
Kram.
<3 Har arbetat 5 år inom demensvården och blir verkligen så varm i hjärtat att du tog dig mod även om det gör ont att se någon man håller så kär förändras.
Käraste du, du beskriver känslan så bra att jag blir alldeles tårögd.
Guuud så fint!! Just så där som jag känner för min mormor som jag träffar alltför sällan nuförtiden..
Det här är verkligen fint Emma. Tack för att du delar med dig och är så öppen.
Tusen kramar
♥ ♥ ♥ alla har vi vår egna sorg att bära på ett eller annat sätt.
Kram och tack för dom vackra orden som gör att man tänker till en gång extra
Har själv ett antal år inom äldreomsorgen bakom mig och ser ofta sorgen hos anhöriga.
Det är så tungt och svårt med våra gamla när de plötsligt inte längre är som vi minns dem.
Var gång jag kramar om mina äldre anhöriga nästan förfäras jag över hur spröda de är/börjar bli.
Likadant hoppar jag till oftast när jag ser mig i spegeln nu förtiden. VEM är den där kvinnan med rynkorna i pannan och utmed näsan/munnen och med de grå hårstråna??
Jag som fortfarande är 20..inombords i alla fall.
Vet du vad? Du har verkligen en talang när det gäller att skriva. Din blogg är en av de få bloggar där jag faktiskt tar mig tid att läsa långa texter. Kramar
Söta Emma, du berör med dina väl valda ord. Jag blir så rörd att jag sitter här och lipar lite, för att det är så fint skrivet att jag liksom kan känna det du känner genom din text. Du har en gåva att kunna skriva så. Emma, du borde skriva en bok!!!!!! Kram Frida
Så fint och så rörande skrivet. Tänk att få ha en äldre generation att älska och bli älskad av. Vilken livets gåva.
Jag vill rusa hem till min Mormor och bara kramas när jag läser Dina fina ord. Hon är hemma, klar i huvudet som vatten, men inte glad för hon känner att hon inte duger till nuförtiden, som hon säger. Och jag vill bara trösta och säga om hon visste hur viktigt hon är för oss alltid.
Kram
Milott
Du skriver helt fantastiskt! Bara en tidsfråga innan vi får se (läsa) dig i större sammanhang (och med det menar jag dock inte att bloggen är ett litet sammanhang…)
Det som har hänt din mormor är min värsta mardröm, min mormor är än så länge klar men man vet ju att en dag så händer något och den dagen vet jag inte hur jag ska kunna hantera…
Kram fina du!
Som en liten sparv. Så söt. /Sahra
Finaste finaste texten! Underbart vackert skrivet! <3
Åhh så fint <3 O så fin hon är :O)
Nivea på plåtburk! Ja vad många minnen den doften frambringar.
Jag vet precis vad du menar och nog hur du känner också. På lördag ska jag hälsa på min mormor. Min mormor som förr lagade härligt god mat, bakade allting själv, syltade, saftade och gick ut på myrren och plockade hjortron. Nu orkar hon inte ens bry sig om att klänningen har fastnat i underkläderna när hon har varit på toaletten. Min mormor var en ”fin dam med hatt” nu är hon en skugga av sitt forna jag och kan inte ens koka sig en kopp kaffe själv eller ens dricka en kopp kaffe utan att lite rinner ut igen.
Det är jättejobbigt att se mormor förtvina bort på detta viset. Det är jättejobbigt att se mormor inte har någon livsgnista kvar utan endast lever i de gamla tiderna, de tiderna när hon och morfar var unga, de tiderna när hennes föräldrar fanns kvar, de tiderna då min mor var litet barn, den ”gamla och goda tiden”.
Det är jobbigt för jag är fullt medveten om att det kan vara sista gången jag träffar mormor, det kan vara sista gången jag hör mormor berätta hur vi är släkt med halva Småland och en tredje del av USA *s*
Fina mormor! <3
Kram
Jag har inte hälsat på mormor och morfar på ett drygt år. De finns på jorden, men deras liv är något helt annat nu. De minns mitt namn, men känner inte igen mig. Jag lever på minnena och sorgen över att de inte finns har jag redan gått igenom. Men jag ska verkligen försöka ta mig dit så fort jag bara kan.
Men fina Emmas mormor <3 så kul och få se och det roliga är att hon är en kopia av min mamma och min moster.. Bara äldre:) vackert att få läsa och bli berörd <3
Fin bild och så fint skrivet.
vad fint skrivet och beskrivet! Tänk att få vara en mormor som betyder så mycket för sina barnbarn och säkert för många andra människor. Inte så illa det heller!
Fint att våga känna, även om det gör ont. Du har tur som har vackra minnen att gå tillbaka till! Kramar
Å Emma, detta är det vackraste du skrivit.
Vackert *snörvel*
Åhh! Så lik min lilla farmor. Hon gick bort för nästan exakt ett år sedan, 96 år gammal.
Kunde ha varit mina ord till henne.
Ja jag är minsann163 cm LÅNG jag med;) nä det är verkligen inte konstigt att människan klamrar sig hårt fast vid sina minnen….det värmer mitt hjärta att läsa om all den kärlek du ger till din fina farmor, har jobbat många år inom vården och det finns inget man önskar sig av de anhöriga än det du ger♥.
Så vackert! Blir så berörd och tänker på min farmor som jag saknar så mycket.
Kram Jeanette
Stora, stora kramen raka vägen från Uppsala.
Du sätter så vackra ord på allt du upplever. Både med glädje och sorg. Känner så mycket igen mig i dina ord, både i mitt eget liv med gamla föräldrar och i mitt arbete i äldrevården.
Åh, klart att det är så. En till som känner igen sig i det där och lever på minnen. Du är bäst att sätta tankar och känslor på pränt. Kram!
Å vet du Emma. Det dröjer inte särskilt länge innan vi sitter där själva. När våra barnbarn kommer och lägger sitt nyfödda barn i våra armar och vi försöker hålla och koncentrera oss på att inte tappa. När dom sen till slut lämnar oss i fred, så kommer vi sitta där och undra över vad som hände, när tiden sprang ifrån oss, vad vi gjorde med våra liv, om vi verkligen tog vara på den goda tiden som vi egentligen borde ha gjort. Det är här och nu som gäller. Om vi bara kunde få in det i våra skallar!
Vilken underbart skriven värme-känsla-sakna-text… Min farmor saknar jag så, hon är i himlen med farfar och fortfarande, om jag blundar, kan jag känna hennes doft, hennes svaga parfym och hennes omtanke. Har vid flera tillfällen känt hennes doft och närvaro då jag i ishalka, mörker och snödrev kört mina 120 km från jobbet och hem. Nu får hon rå om farfar i himlen och jag vet att de har det underbart och gosar på och bara är så där som de var.
Kramar
Katarina där norröver
Vilket underbart inlägg!
Och psst. Nu när jag såg dina låga Hunter-stövlar så har jag bestämt mig. Har velat så fram och tillbaka om jag ska ha höga eller låga. Låga it is!
Så fint du skriver. Stilla rinner en tår nerför kinden, och samtidigt som jag saknar mina mor och farföräldrar, så gläds jag åt att att (fortfarande) så är mina föräldrar alldeles pigga och alerta, trots sina runtomkring 85 år unga. Vilken lycka det är. Men som flera av er skrivit, så lätt att glömma det som är nu, och för sent upptäcka att livet sprang förbi oss, medans vi var upptagna med att göra allt det som var ”viktigt”….
Ta vara på tiden, alla ni som har små ”silkesapor”.
Vackra ord, Emma, Du berör med ditt vackra språk!
Kramar!
så himla fint skrivet <3 förstår din känsla. min morfar försvinner i alzheimers och jag jublade inombords förra veckan när han lyckades bilda meningen "det var gott" om bullen han åt när vi fikade, en liten seger om att han fortfarande finns kvar därinne mellan skratten, tystheten och hummandet. den första hela meningen på över ett år, vilken seger.
Ha en underbar dag fina du!