Jag tror inte barnen mår bra av att deras föräldrar stannar ihop när de egentligen önskar något annat – då tror jag att man som barn hellre ser sin mamma lycklig med någon annan. Åtminstone när barnen blir äldre…
Jag brukade säga som Sara. Tills jag själv separerade.
Jag saknar inte min man det minsta och njuter av de dagar jag har ensam med barnen. De dagar jag är ifrån dem är jag stället helt dysfunktionell. Jag sitter framför teven och glor och orkar knappt ta mig till jobbet.
Tidigare resonerade jag att barnen inte skulle glädjas av att vi höll ihop för deras skull och de ändå skulle förstå att det var det vi hade gjort när vi sedan separerade när de blev större. Nu tänker jag dock att vi kanske kunde ha fortsatt tillsammans för vår egen skull och på så vis underlättat våra liv så länge barnen var barn. Det kunde vi ju senare ha förklarat för barnen när de blev stora.
Kanske resonerar jag annorlunda om jag en dag har någon annan att dela mitt liv med, men nu känns det som att jag gick ifrån ett dåligt förhållande och in i något mycket värre.
Usch, jag blir lite ledsen när jag läser detta. Man vill sitta där jämte dej framför TV:n och ge dej en kram. Jag tycker det var jättemodigt av dej att bryta upp om det inte var rätt relation! Frågan är hur du skulle vilja att det var istället?
Å vad ledsamt att du känner så. Jag är ett skilsmässobarn och jag vet att min mamma skulle haft det lättare både ekonomiskt och logistiskt och framför allt skulle hon fått träffa oss barn varje dag om de inte separerat. Men jag vet också nu, med facit i hand att de åren av kamp (för oj så hon har kämpat) var värda det, för hon kom ut på andra sidan som en starkare, självsäkrare individ som vet att hon förtjänar kärlek och som inte är rädd för att kräva just det. Så det jag vill säga är att det blir bättre. Det har hon alltid sagt och det har visat sig alltid stämma.
Och vad beträffar barnen så är jag övertygad om att de alltid har det bättre när föräldrarna är genuint lyckliga och tillfredsställda. Dessutom tror jag att det i många fall kan vara bättre för barnen att skilja sig tidigt än att ”vänta ut” vuxenlivet. Jag kan tycka att det är jobbigare att vara skilsmässobarn nu när jag är vuxen, och man själv är intresserad av att pussla ihop familjeliv, än vad jag tyckte när jag är liten. Därför är jag genuint glad över att jag har växt upp med det och ”vant mig”.
Det høres også ut som om det er du som lider mest, mer enn barna?
Å være uten barna sine er nok for de fleste kvinner en lidelse i seg selv….
Men samtidig sier du at du ikke savner din mann…. og det å da holde sammen ville vel kanskje være like krevende. Å være ensom i et ekteskap er også ensomhet, eller?
Men kanskje dere kan gjøre om på lengden i samværet med barna?
Jeg kjenner noen som har 2-2-3, dvs han har man/tir, hun ons/tors, han fred/lør/sønd, og så har hun man/tirs, han har ons/tors og så har hun fred/lør/sønd (altså 50/50 med kortere faser og likevel annenhver helg…)
Det finns säkert en miljard olika åsikter på vad som är rätt i den här frågan men barn eller inte så tycker inte jag att man skall leva ihop med någon man inte längre är kär i. Oavsett om det är för barnens skull, för den andres skull eller för sin egen skull.
Det är inte rättvist. Inte mot den man lever ihop med, åtminstone skulle inte jag vilja leva ihop med någon om den gjorde det bara för att… vad vet jag, vara snäll (om man nu kan kalla det för snäll?). Inte heller är det rättvist gentemot barnen. Om man tänker i ett kortare perspektiv så kan man säkert tänka att det är skönt och tryggt och bra för barnen på alla vis att ha båda föräldrarna på samma ställe. Men om man tänker i ett lite längre perspektiv; vad ger man barnen för rättesnöre, är det så man vill att de också skall leva när de blir stora, utan kärlek och bara för sina barns skull? Man lägger också en enormt stor tyngd på barnen, just det faktum att man stannade för deras skull, det är en tyngd de inte skall behöva bära (och det kommer fram på det ena eller andra viset, det gör det till slut). De kommer också att leva i en familj utan kärlek, det påverkar givetvis dem som människor.
Och så mot sig själv. Att välja att leva så tär på en i längden och jag tror att det gör en människa olycklig. Jag lever i tron att om man inte själv är lycklig kan man inte heller göra andra lyckliga.
Så, mitt råd blir att komma på vad hon verkligen vill, någonstans vet hon nog det redan, och sedan följa den känslan. Prata med varandra, han är säkert inte helt ovetande om hennes tankar heller. Inte leva ihop för barnens skull, det gangnar dem inte i längden, utan istället ta tillvara på den fina vänskap som finns dem emellan och visa barnen att mamma och pappa fortfarande kan vara de bästa och godaste av vänner och att det går att leva så också. Som vänner, som respekterar varandra och som tar hand om barnen ihop, men på olika platser. Bestämmer hon sig istället för att hon kan förlåta mannen fullt ut och fortfarande verkligen är kär i honom så är det också bra. Våga och vinn. Det är mycket lättare på andra sidan.
(Jag har förlåtit flera otroheter och vet att det går. I alla fall för mig. Men det beror nog väldigt mycket på många omständigheter. Du säger att hon redan har förlåtit honom så det ger inga råd om hur jag klarade mig igenom.)
Jag lever i en relation av den typ som du just beskriver och någonstans känner jag att jag faktiskt inte kan vara en bra mamma till mina barn p.g.a att jag helt enkelt inte är lycklig tillsammans med deras far. Samtidigt vill min man absolut att vi ska hålla ihop för att samarbeta kring barnen och i så fall separera när de är äldre (läs myndiga) men då har ju livet runnit ifrån en. Nu fick jag helt plötsligt ett annat perspektiv på saken, tack för ditt inlägg!
Vad hon ska göra beror lite på hur gamla barnen är. Är barnen gamla nog att förstå skulle jag rekommendera att hela familjen hade någon form av familjesamtal där föräldrarna berättar för barnen hur det ligger till (inte otroheten såklart, även om de kanske redan vet), och hur de tillsammans kan försöka göra situationen lätt att leva med, eller hur de ska lösa problemet. Barnen kommer uppskatta att få veta vad som händer för de har säkerligen redan märkt att allt inte är som det ska
1. Man har bara ETT liv… vad jag vet… och det ska man leva väl och fullt ut.
2. En olycklig mamma är en himla tråkig och ledsen mamma… och fråga är om man är man orkar vara en bra mamma då…
3. Om hon vill leva med denna där otrogna… då måste hon förlåta OCH glömma. Det går inte att springa runt och älta. Ta ett beslut och håll sig till det.
4. Barn är FULLBLODSEGOISTER… så är det… och vill ALLTID att det ska vara kärnfamiljen… då får INGEN bli tillsammans med någon ny… men… SE NR 1… Du måste vara lycklig för att orka vara en bra mamma.
5. Det är inte barnen hon ska bli gammal med, de flyttar och skaffar ett eget liv. Då har hon gått där hemma med den där otrogna som hon inte kan förlåta och är kär i någon annan… Det är lättare att starta ett ”nytt liv” när man inte har hunnit bli 65. Vid en separation förvinner många av ens ”vänner”. De väljer sida. Man separerar inte bara från den man lever ihop med, man separerar från det tidigare livet och många vänner.
6. Min mormor sa till mig när jag satt hemma, dumpad och vrålledsen… ”se det så här… han var rätt för tillfället och om tillfället bara är en natt… då var det väl ett himla bra tillfälle”. Nu var tillfället en HEL vecka… och det var ett attans bra tillfälle.
7. Lyssna till hjärtat…och följ det… Låt inte barnen styra vem Du ska leva med. De står alltid på kärnfamiljens ihophållande…även om det innebär sorg för de som lever i det. Ta egna beslut… men följ Ditt hjärta.
Intressant ämne. Jag håller med ovanstående kommentarer till fullo. Att förlåta otrohet är upp till var och en och kan man leva med det så är det okej. Bara man mår bra själv i förhållandet. Men om man inte vågar ta sig ur trots känslor för andra eller om man stannar för barnens skull så gagnar det inte någon i längden. Det gäller att kämpa för sitt förhållande, men bara man själv vet nog dock när man verkligen nått vägs ände.
Som vän är det dock svårt att lägga sig i. Det kan istället tala emot en senare om man yrkar för den ena eller andra lösningen. Man kan diskutera med sin vän, fundera högt på hur man själv gjort, men kanske inte ge för starka råd eller verkligen se världen med någon annans ögon. Bara finnas där och stötta. Det tror jag är det viktigaste.
Kanske lättare sagt än gjort, men hon bör INTE leva ihop med en man hon inte litar på och som hon endast är vän med! Hon ska såklart leva resten av sitt liv med den man hon är kär i.
Och barnen: Jag är själv ett skilsmässobarn och det är förstås tråkigt i sig att en relation inte gick att rädda, men jag har haft en underbar uppväxt med mina föräldrar trots att de inte bott ihop. De provade det nån gång när jag var väldigt ung och det resulterade bara i bråk och lögner vilket ett barn INTE trivs med.
Ett barn vill växa upp med lyckliga föräldrar. Barn går inte att lura. De vill se kärlek.
+ att barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Och jag skulle inte vilja ge ett sånt intryck till mina barn att de bör leva i en dålig relation bara för att de har barn.
Nej, livet går inte i repris! Hon bör självklart söka sig till kärleken tycker jag! 🙂
Den absolut finaste gåvan man kan ge sina barn är att växa upp med en lycklig mamma (och pappa). Jag ryser bara av tanken på hur fint det har varit för mig att växa upp med en mamma som vågat följa sina drömmar och visa att allt är möjligt. Mina barn ska få samma gåva.
If mama ain’t happy, nobody’s happy!
Mitt råd till henne är att ta steget ur relationen. Mitt råd till dig som vän är att erbjuda många tillfällen till långa samtal och stöd! Beslutet är bara hennes, allt du kan göra är att stötta.
Hon kan inte leva med någon inte i sitt hjärta förlåtit fullt ut och det är inte rätt mot barnen att lägga ”ansvaret” på dem för att man hållit ihop år efter år trots att man själsligen varit någon annanstans. För de får bördan, någon gång i livet, när de förstått alltihopa och då är det raka vägen till psykologen.
Nä, bryt upp, bryt upp, den nya dagen kallar!
Livet är för kort och barnen för värdefulla för att inte få en mamma som är lycklig.
Hej!
Detta råd är till dig som ville ha råd och inte till din väninna som har det jobbigt:
Jag tror inte du skall råda någon att göra slut eller stanna kvar. Detta måste vara hennes beslut. men stötta väninnan i vilket beslut hon än tar. Var hennes vän. lek med henne. Hitta på saker men DU måste inte veta vad hon skall göra. Varför känner du att du skall hitta en lösning för henne? kanske väcker denna situation något i dig? Fundera på detta istället och bara var hennes vän så länge.
Just det! En sak till. Ni andra som svarat: Många bra synpunkter men har ni tänkt på att ni ger rådet till en som inte bett om det faktiskt. Det var ju inte väninnan i relationen som skrivit och bett om råd. Värt att tänka på!
Som vän till någon som står inför ett stort beslut så skulle jag uppskatta någon som var ärlig och som gav sin syn på saken utan att tala om för den hur den ska göra. Det värsta jag vet är när man har pratat med ngn och känt att den bara sagt det man vill höra.
Jag hade ett sånt samtal igår. Jag funderar på hur jag ska förhålla mig till en relation. Hon sa inte direkt det jag ville höra, men hon ställde ärliga frågor som var obekväma men som hjälpte mig att bena ut mina tankar. Det tror jag som vän att man ska göra. Ställa frågor som hjälper till att bena ut. Sen stötta stötta stötta. Oavsett beslutet.
Ja, inte lätt det där, och jag undrar om man kan råda i en sådan situation.
Mannen var alltså otrogen, och hon har blivit kär i en annan…
Jag skulle nog säga, go for it, med den nya. Separera och lämna det gamla bakom sig. Är det meningen att det är hon och mannen som hon är med idag, så kommer de att hitta tillbaka till varandra, tror jag det.
Kanske båda behöver få lufta vingarna och inte bara han i det här fallet.
Hon låter inte kär längre, då hon utvecklat vibbar för någon annan man.
Kanske det varit ”torka” under en längre tid och de fungerar mer som vänner idag?
Kanske därav hans snedtramp, kanske därav hon finner attraktion i en annan man.
Nej, jag skulle ändå råda till separation, faktiskt. Barn mår INTE bättre av att leva med olyckliga föräldrar. Däremot tycker jag att barnen ska ha en fast punkt och föräldrarna kan flytta mellan 2 hem. Skulle inte det vara fair?
Sen tycker jag att man ska kämpa några varv extra, när man har barn. Alla ggr. I alla relationer kommer det såsmåningom vardag och kanske tristess. Även i den nya. Så att hoppa av såfort det inte är pirr och wow, tycker jag är själviskt mot alla parter..
Tänk ett varv till, kanske terapi men känns det lika efter det, go with the flow…å följ det nya som väntar runt hörnet.
En kort kommentar åt Filippa som inte tyckte vi skulle hjälpa med råd i frågan.. Tänk på att kakan öppnats upp för alla eftersom det garanterat finns fler som kan hjälpas av dessa råd. Så huruvida det är ”väninnan” eller hon själv som behöver råd kanske inte är huvudsaken här och nu. Men ja, annars håller jag med dig, som vän skall man inte presentera den rätta lösningen, men som vän kan man få tankar från omvärlden för att komma vidare i att hjälpa sin kära vän..
Och sen som svar till kakan.. Jag växte upp i två familjer. Dels hos min skilda mamma (som skildes från pappa då jag var lite på ett år) och dels hos min moster som levde med en man hon inte mådde bra av. Att vara ett skilsmässobarn skadade mig aldrig, jag hade alltid tillgång till båda föräldrarna och då jag blev äldre förstod jag varför dom inte levde ihop och respekterade det till fullo. Den tiden jag bodde hos min moster kände jag alltid att det var något som inte stämde ”i luften”. När väl mina kusiner var uppemot 15 år skildes äntligen min moster från sin man och vi har alla, jag & kusinerna, sagt såhär i efterhand att vi nog kände av att de inte hörde ihop och att vi tror för hennes skull, men också mina kusiners skull, att det skulle varit bättre om de skilts då kärleken försvann..
Personligen tycker jag inte man skall ge upp kärleken för lätt, och tycker det därför är fint att vännen i kakans fall lyckats förlåta otroheten. Men sen skall man inte fortsätta kämpa i all oändlighet heller. Finns inte kärleken där skall man söka sig vidare. Det blir säkert som att backa ett steg först, men sen kommer nog alla må bra i längden 🙂
Jag hoppas situationen löser sig för alla par med snurr på tråden. Lösningen ser aldrig likadan ut från förhållande till förhållande, men jag hoppas att alla som tittar i backspegeln om fem år är glada för de beslut de fattat 🙂
Jag kan bara prata utifrån min egen erfarenhet som skilsmässobarn och det jag kan säga är bara att jag önskar att mina föräldrar hade separerat tidigare så att de hade kunnat fortsätta att vara vänner. Tyvärr drog de ut på det så pass länge att det sedan knappt tålde att se varandra. Det är det enda jag tycker var negativt med att växa upp med skilda föräldrar. I övrigt har det bara lett till bra saker. Visst är det jobbigt till en början att åka emellan och än idag är det svårt att veta var man ska fira jul och så (så länge vi var barn så firade vi jul hos den ena och nyår hos den andre och nästa år tvärtom, men sedan vi blev vuxna har vi fått välja själv vilket nästan är svårare).
Men bortsett från det så har deras skilsmässa bara fört med sig bra saker. De har båda två blivit lyckligare människor och idag lever de båda med en ny partner i ett bra förhållande. Jag har fått nya syskon och har idag en helt fantastisk familj som jag inte skulle vilja byta bort för allt i världen. Inte ens mina ”ingifta” syskon. De betyder allt för mig och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem!
Ja, så jag tror att man ska göra det man själv mår bäst av. För mår du bra så mår barnen bra och tvärtom. Barn förstår mycket mer än man tror och man ska inte underskatta dem och tro att de inte ser när föräldrarna inte älskar varandra längre…
Flummigt svar detta, men jag hoppas att min grundtanke kommer fram iaf.
Någon har sagt en gång: Skilj er för barnens skull!
Då menar jag att om det inte är bra i relationen så känner barnen det, jag tror inte man skall hålla ihop ett äktenskap/samboförhållande för barnens skull – tvärtom!
Jag har låtit min vän läsa alla kommentarer och hon vill att jag bifogar några punkter: 1. Hon går i parterapi. 2. Hon tycker det är svårt att ha förtroende och det är kärnan till problemet. 3. Hon är mest rädd för at barnen ska lida och att hon inte ska kunna vara där (när barnen behöver henne)
Jag tror inte barnen mår bra av att deras föräldrar stannar ihop när de egentligen önskar något annat – då tror jag att man som barn hellre ser sin mamma lycklig med någon annan. Åtminstone när barnen blir äldre…
Jag brukade säga som Sara. Tills jag själv separerade.
Jag saknar inte min man det minsta och njuter av de dagar jag har ensam med barnen. De dagar jag är ifrån dem är jag stället helt dysfunktionell. Jag sitter framför teven och glor och orkar knappt ta mig till jobbet.
Tidigare resonerade jag att barnen inte skulle glädjas av att vi höll ihop för deras skull och de ändå skulle förstå att det var det vi hade gjort när vi sedan separerade när de blev större. Nu tänker jag dock att vi kanske kunde ha fortsatt tillsammans för vår egen skull och på så vis underlättat våra liv så länge barnen var barn. Det kunde vi ju senare ha förklarat för barnen när de blev stora.
Kanske resonerar jag annorlunda om jag en dag har någon annan att dela mitt liv med, men nu känns det som att jag gick ifrån ett dåligt förhållande och in i något mycket värre.
Usch, jag blir lite ledsen när jag läser detta. Man vill sitta där jämte dej framför TV:n och ge dej en kram. Jag tycker det var jättemodigt av dej att bryta upp om det inte var rätt relation! Frågan är hur du skulle vilja att det var istället?
Å vad ledsamt att du känner så. Jag är ett skilsmässobarn och jag vet att min mamma skulle haft det lättare både ekonomiskt och logistiskt och framför allt skulle hon fått träffa oss barn varje dag om de inte separerat. Men jag vet också nu, med facit i hand att de åren av kamp (för oj så hon har kämpat) var värda det, för hon kom ut på andra sidan som en starkare, självsäkrare individ som vet att hon förtjänar kärlek och som inte är rädd för att kräva just det. Så det jag vill säga är att det blir bättre. Det har hon alltid sagt och det har visat sig alltid stämma.
Och vad beträffar barnen så är jag övertygad om att de alltid har det bättre när föräldrarna är genuint lyckliga och tillfredsställda. Dessutom tror jag att det i många fall kan vara bättre för barnen att skilja sig tidigt än att ”vänta ut” vuxenlivet. Jag kan tycka att det är jobbigare att vara skilsmässobarn nu när jag är vuxen, och man själv är intresserad av att pussla ihop familjeliv, än vad jag tyckte när jag är liten. Därför är jag genuint glad över att jag har växt upp med det och ”vant mig”.
Det høres også ut som om det er du som lider mest, mer enn barna?
Å være uten barna sine er nok for de fleste kvinner en lidelse i seg selv….
Men samtidig sier du at du ikke savner din mann…. og det å da holde sammen ville vel kanskje være like krevende. Å være ensom i et ekteskap er også ensomhet, eller?
Men kanskje dere kan gjøre om på lengden i samværet med barna?
Jeg kjenner noen som har 2-2-3, dvs han har man/tir, hun ons/tors, han fred/lør/sønd, og så har hun man/tirs, han har ons/tors og så har hun fred/lør/sønd (altså 50/50 med kortere faser og likevel annenhver helg…)
Det finns säkert en miljard olika åsikter på vad som är rätt i den här frågan men barn eller inte så tycker inte jag att man skall leva ihop med någon man inte längre är kär i. Oavsett om det är för barnens skull, för den andres skull eller för sin egen skull.
Det är inte rättvist. Inte mot den man lever ihop med, åtminstone skulle inte jag vilja leva ihop med någon om den gjorde det bara för att… vad vet jag, vara snäll (om man nu kan kalla det för snäll?). Inte heller är det rättvist gentemot barnen. Om man tänker i ett kortare perspektiv så kan man säkert tänka att det är skönt och tryggt och bra för barnen på alla vis att ha båda föräldrarna på samma ställe. Men om man tänker i ett lite längre perspektiv; vad ger man barnen för rättesnöre, är det så man vill att de också skall leva när de blir stora, utan kärlek och bara för sina barns skull? Man lägger också en enormt stor tyngd på barnen, just det faktum att man stannade för deras skull, det är en tyngd de inte skall behöva bära (och det kommer fram på det ena eller andra viset, det gör det till slut). De kommer också att leva i en familj utan kärlek, det påverkar givetvis dem som människor.
Och så mot sig själv. Att välja att leva så tär på en i längden och jag tror att det gör en människa olycklig. Jag lever i tron att om man inte själv är lycklig kan man inte heller göra andra lyckliga.
Så, mitt råd blir att komma på vad hon verkligen vill, någonstans vet hon nog det redan, och sedan följa den känslan. Prata med varandra, han är säkert inte helt ovetande om hennes tankar heller. Inte leva ihop för barnens skull, det gangnar dem inte i längden, utan istället ta tillvara på den fina vänskap som finns dem emellan och visa barnen att mamma och pappa fortfarande kan vara de bästa och godaste av vänner och att det går att leva så också. Som vänner, som respekterar varandra och som tar hand om barnen ihop, men på olika platser. Bestämmer hon sig istället för att hon kan förlåta mannen fullt ut och fortfarande verkligen är kär i honom så är det också bra. Våga och vinn. Det är mycket lättare på andra sidan.
(Jag har förlåtit flera otroheter och vet att det går. I alla fall för mig. Men det beror nog väldigt mycket på många omständigheter. Du säger att hon redan har förlåtit honom så det ger inga råd om hur jag klarade mig igenom.)
Jag lever i en relation av den typ som du just beskriver och någonstans känner jag att jag faktiskt inte kan vara en bra mamma till mina barn p.g.a att jag helt enkelt inte är lycklig tillsammans med deras far. Samtidigt vill min man absolut att vi ska hålla ihop för att samarbeta kring barnen och i så fall separera när de är äldre (läs myndiga) men då har ju livet runnit ifrån en. Nu fick jag helt plötsligt ett annat perspektiv på saken, tack för ditt inlägg!
Vad hon ska göra beror lite på hur gamla barnen är. Är barnen gamla nog att förstå skulle jag rekommendera att hela familjen hade någon form av familjesamtal där föräldrarna berättar för barnen hur det ligger till (inte otroheten såklart, även om de kanske redan vet), och hur de tillsammans kan försöka göra situationen lätt att leva med, eller hur de ska lösa problemet. Barnen kommer uppskatta att få veta vad som händer för de har säkerligen redan märkt att allt inte är som det ska
1. Man har bara ETT liv… vad jag vet… och det ska man leva väl och fullt ut.
2. En olycklig mamma är en himla tråkig och ledsen mamma… och fråga är om man är man orkar vara en bra mamma då…
3. Om hon vill leva med denna där otrogna… då måste hon förlåta OCH glömma. Det går inte att springa runt och älta. Ta ett beslut och håll sig till det.
4. Barn är FULLBLODSEGOISTER… så är det… och vill ALLTID att det ska vara kärnfamiljen… då får INGEN bli tillsammans med någon ny… men… SE NR 1… Du måste vara lycklig för att orka vara en bra mamma.
5. Det är inte barnen hon ska bli gammal med, de flyttar och skaffar ett eget liv. Då har hon gått där hemma med den där otrogna som hon inte kan förlåta och är kär i någon annan… Det är lättare att starta ett ”nytt liv” när man inte har hunnit bli 65. Vid en separation förvinner många av ens ”vänner”. De väljer sida. Man separerar inte bara från den man lever ihop med, man separerar från det tidigare livet och många vänner.
6. Min mormor sa till mig när jag satt hemma, dumpad och vrålledsen… ”se det så här… han var rätt för tillfället och om tillfället bara är en natt… då var det väl ett himla bra tillfälle”. Nu var tillfället en HEL vecka… och det var ett attans bra tillfälle.
7. Lyssna till hjärtat…och följ det… Låt inte barnen styra vem Du ska leva med. De står alltid på kärnfamiljens ihophållande…även om det innebär sorg för de som lever i det. Ta egna beslut… men följ Ditt hjärta.
//Britt
Så klokt skrivet 🙂 Bra råd. Kram Catrine
Intressant ämne. Jag håller med ovanstående kommentarer till fullo. Att förlåta otrohet är upp till var och en och kan man leva med det så är det okej. Bara man mår bra själv i förhållandet. Men om man inte vågar ta sig ur trots känslor för andra eller om man stannar för barnens skull så gagnar det inte någon i längden. Det gäller att kämpa för sitt förhållande, men bara man själv vet nog dock när man verkligen nått vägs ände.
Som vän är det dock svårt att lägga sig i. Det kan istället tala emot en senare om man yrkar för den ena eller andra lösningen. Man kan diskutera med sin vän, fundera högt på hur man själv gjort, men kanske inte ge för starka råd eller verkligen se världen med någon annans ögon. Bara finnas där och stötta. Det tror jag är det viktigaste.
Kanske lättare sagt än gjort, men hon bör INTE leva ihop med en man hon inte litar på och som hon endast är vän med! Hon ska såklart leva resten av sitt liv med den man hon är kär i.
Och barnen: Jag är själv ett skilsmässobarn och det är förstås tråkigt i sig att en relation inte gick att rädda, men jag har haft en underbar uppväxt med mina föräldrar trots att de inte bott ihop. De provade det nån gång när jag var väldigt ung och det resulterade bara i bråk och lögner vilket ett barn INTE trivs med.
Ett barn vill växa upp med lyckliga föräldrar. Barn går inte att lura. De vill se kärlek.
+ att barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Och jag skulle inte vilja ge ett sånt intryck till mina barn att de bör leva i en dålig relation bara för att de har barn.
Nej, livet går inte i repris! Hon bör självklart söka sig till kärleken tycker jag! 🙂
Busenkelt! Bara att lämna mannen som hon inte litar på.
Den absolut finaste gåvan man kan ge sina barn är att växa upp med en lycklig mamma (och pappa). Jag ryser bara av tanken på hur fint det har varit för mig att växa upp med en mamma som vågat följa sina drömmar och visa att allt är möjligt. Mina barn ska få samma gåva.
If mama ain’t happy, nobody’s happy!
Mitt råd till henne är att ta steget ur relationen. Mitt råd till dig som vän är att erbjuda många tillfällen till långa samtal och stöd! Beslutet är bara hennes, allt du kan göra är att stötta.
KRAMAR
”Föräldrarnas relation är barnens uppväxtmiljö”.
Hon kan inte leva med någon inte i sitt hjärta förlåtit fullt ut och det är inte rätt mot barnen att lägga ”ansvaret” på dem för att man hållit ihop år efter år trots att man själsligen varit någon annanstans. För de får bördan, någon gång i livet, när de förstått alltihopa och då är det raka vägen till psykologen.
Nä, bryt upp, bryt upp, den nya dagen kallar!
Livet är för kort och barnen för värdefulla för att inte få en mamma som är lycklig.
Hej!
Detta råd är till dig som ville ha råd och inte till din väninna som har det jobbigt:
Jag tror inte du skall råda någon att göra slut eller stanna kvar. Detta måste vara hennes beslut. men stötta väninnan i vilket beslut hon än tar. Var hennes vän. lek med henne. Hitta på saker men DU måste inte veta vad hon skall göra. Varför känner du att du skall hitta en lösning för henne? kanske väcker denna situation något i dig? Fundera på detta istället och bara var hennes vän så länge.
Lycka till!
Just det! En sak till. Ni andra som svarat: Många bra synpunkter men har ni tänkt på att ni ger rådet till en som inte bett om det faktiskt. Det var ju inte väninnan i relationen som skrivit och bett om råd. Värt att tänka på!
Som vän till någon som står inför ett stort beslut så skulle jag uppskatta någon som var ärlig och som gav sin syn på saken utan att tala om för den hur den ska göra. Det värsta jag vet är när man har pratat med ngn och känt att den bara sagt det man vill höra.
Jag hade ett sånt samtal igår. Jag funderar på hur jag ska förhålla mig till en relation. Hon sa inte direkt det jag ville höra, men hon ställde ärliga frågor som var obekväma men som hjälpte mig att bena ut mina tankar. Det tror jag som vän att man ska göra. Ställa frågor som hjälper till att bena ut. Sen stötta stötta stötta. Oavsett beslutet.
kram V
Ja, inte lätt det där, och jag undrar om man kan råda i en sådan situation.
Mannen var alltså otrogen, och hon har blivit kär i en annan…
Jag skulle nog säga, go for it, med den nya. Separera och lämna det gamla bakom sig. Är det meningen att det är hon och mannen som hon är med idag, så kommer de att hitta tillbaka till varandra, tror jag det.
Kanske båda behöver få lufta vingarna och inte bara han i det här fallet.
Hon låter inte kär längre, då hon utvecklat vibbar för någon annan man.
Kanske det varit ”torka” under en längre tid och de fungerar mer som vänner idag?
Kanske därav hans snedtramp, kanske därav hon finner attraktion i en annan man.
Nej, jag skulle ändå råda till separation, faktiskt. Barn mår INTE bättre av att leva med olyckliga föräldrar. Däremot tycker jag att barnen ska ha en fast punkt och föräldrarna kan flytta mellan 2 hem. Skulle inte det vara fair?
Sen tycker jag att man ska kämpa några varv extra, när man har barn. Alla ggr. I alla relationer kommer det såsmåningom vardag och kanske tristess. Även i den nya. Så att hoppa av såfort det inte är pirr och wow, tycker jag är själviskt mot alla parter..
Tänk ett varv till, kanske terapi men känns det lika efter det, go with the flow…å följ det nya som väntar runt hörnet.
Kramar Åsa
Hej!
En kort kommentar åt Filippa som inte tyckte vi skulle hjälpa med råd i frågan.. Tänk på att kakan öppnats upp för alla eftersom det garanterat finns fler som kan hjälpas av dessa råd. Så huruvida det är ”väninnan” eller hon själv som behöver råd kanske inte är huvudsaken här och nu. Men ja, annars håller jag med dig, som vän skall man inte presentera den rätta lösningen, men som vän kan man få tankar från omvärlden för att komma vidare i att hjälpa sin kära vän..
Och sen som svar till kakan.. Jag växte upp i två familjer. Dels hos min skilda mamma (som skildes från pappa då jag var lite på ett år) och dels hos min moster som levde med en man hon inte mådde bra av. Att vara ett skilsmässobarn skadade mig aldrig, jag hade alltid tillgång till båda föräldrarna och då jag blev äldre förstod jag varför dom inte levde ihop och respekterade det till fullo. Den tiden jag bodde hos min moster kände jag alltid att det var något som inte stämde ”i luften”. När väl mina kusiner var uppemot 15 år skildes äntligen min moster från sin man och vi har alla, jag & kusinerna, sagt såhär i efterhand att vi nog kände av att de inte hörde ihop och att vi tror för hennes skull, men också mina kusiners skull, att det skulle varit bättre om de skilts då kärleken försvann..
Personligen tycker jag inte man skall ge upp kärleken för lätt, och tycker det därför är fint att vännen i kakans fall lyckats förlåta otroheten. Men sen skall man inte fortsätta kämpa i all oändlighet heller. Finns inte kärleken där skall man söka sig vidare. Det blir säkert som att backa ett steg först, men sen kommer nog alla må bra i längden 🙂
Jag hoppas situationen löser sig för alla par med snurr på tråden. Lösningen ser aldrig likadan ut från förhållande till förhållande, men jag hoppas att alla som tittar i backspegeln om fem år är glada för de beslut de fattat 🙂
Jag kan bara prata utifrån min egen erfarenhet som skilsmässobarn och det jag kan säga är bara att jag önskar att mina föräldrar hade separerat tidigare så att de hade kunnat fortsätta att vara vänner. Tyvärr drog de ut på det så pass länge att det sedan knappt tålde att se varandra. Det är det enda jag tycker var negativt med att växa upp med skilda föräldrar. I övrigt har det bara lett till bra saker. Visst är det jobbigt till en början att åka emellan och än idag är det svårt att veta var man ska fira jul och så (så länge vi var barn så firade vi jul hos den ena och nyår hos den andre och nästa år tvärtom, men sedan vi blev vuxna har vi fått välja själv vilket nästan är svårare).
Men bortsett från det så har deras skilsmässa bara fört med sig bra saker. De har båda två blivit lyckligare människor och idag lever de båda med en ny partner i ett bra förhållande. Jag har fått nya syskon och har idag en helt fantastisk familj som jag inte skulle vilja byta bort för allt i världen. Inte ens mina ”ingifta” syskon. De betyder allt för mig och jag kan inte tänka mig ett liv utan dem!
Ja, så jag tror att man ska göra det man själv mår bäst av. För mår du bra så mår barnen bra och tvärtom. Barn förstår mycket mer än man tror och man ska inte underskatta dem och tro att de inte ser när föräldrarna inte älskar varandra längre…
Flummigt svar detta, men jag hoppas att min grundtanke kommer fram iaf.
Kram!
Någon har sagt en gång: Skilj er för barnens skull!
Då menar jag att om det inte är bra i relationen så känner barnen det, jag tror inte man skall hålla ihop ett äktenskap/samboförhållande för barnens skull – tvärtom!
Elisabeth
Jag har låtit min vän läsa alla kommentarer och hon vill att jag bifogar några punkter: 1. Hon går i parterapi. 2. Hon tycker det är svårt att ha förtroende och det är kärnan till problemet. 3. Hon är mest rädd för at barnen ska lida och att hon inte ska kunna vara där (när barnen behöver henne)