Att ha rusning.

 

 

Nej, intet nytt här.

Fortfarande öronlock, pepparkakor, muffinsdoft och en buse som går fler och fler stapplande steg över brädgolvet; han står på vajande ben med soligt leende och tar andan ur mig. Säger mmmma, paaa, mpa! (lampa), t-ta (titta) och där, ibland med så klockrent uttal att vi tjuter till och applåderar och upprepar ordet gång på gång för att framkalla det igen – trots att det oftast bara får honom att skratta och gå tillbaka till sina enkla förkortningar igen.

Det går så fort, livet, nu när man har nåt att mäta det i.

 

Rekommenderade inlägg

10 thoughts on “Att ha rusning.

  1. Ja håll hårt i den där lille busen. Snart går du omkring på stan & undrar varför jackan stramar lite i ärmarna & du plötsligt inser att du tagit på dig ditt barns jacka, detta hände visst mig igår. Det är då man undrar hur den där plutten på 169 cm. & storlek 40 i skor fick plats där inne i magen. Det var ju nästan igår dom kom ut!!?? Krams m

  2. Ja himmel vad tiden går. Har just ätit middag med “barnen”, 22, 20 och 11 år gamla. Kan inte fatta att mina stora pluttar är vuxna!
    Jag kallar fortfarande äldste sonen min lilla plutt fast han är åtskilliga cm längre än jag, en mammas privilegium haha!
    Ha en fin kväll!

  3. Det är helt underbart när de lär sig kommunicera! Vi har en som ligger lite före din buse och en som surrar så öronen blöder ibland. Båda kan vara minst lika intressant!

  4. Ja du, jag kunde inte låta bli att skriva om tiden idag, jag också. Vi har snart bott i vår lägenhet i ett år, jag och sonen! Och NU har vi äntligen fått upp saker på väggarna – hallå! Snacka om långdraget 😀

    Men jag håller med dig, tiden har aldrig varit så mätbar, som efter jag fick barn, världens bästa kalender!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *