Att ta det där med kärleken.

 

IMG_7735

IMG_7743

 

Minns ni?

Jag skrev i Grekland att jag skulle berätta något för er; ni nyförlösta.

Ni som kanske nyss kommit hem från förlossningen, ni som har ett knyte i famnen och är så trötta att ni inte längre minns hur man sätter på tv:n – ni som har ett tunt lager is på känslorna och undrar om det är såhär det ska vara. Egentligen.

Vet ni?

Det kan vara så.

Kanske älskar ni inte på en gång. Kanske förväntade ni er himlamusik och tårar av glädje och oceaner av energi; kanske trodde ni att hjärtat skulle svämma över varje dag och har nu rädslan som ett vattenfall längs ryggraden. Om något är fel. Om ni inte ska känna så som ni gör. Om ni inte räcker till som mamma, om det ska vara sådär nu i arton år framåt med tröttheten och kämpandet och den där förvåningen över vad det egentligen var som hände.

Kanske älskar ni mest i hela världen? Det är okej. Då är kanske inte den här texten till er, utan till någon i er närhet. Kanske gör ni inte det? Det är också okej.

För vet ni?

Det blir bättre.

Jag lovar.

Det blir bättre.

Om ni inte är på en så djup plats att ni inte har ork att ta er upp; för då behöver ni sträcka ut handen till någon och säga jag behöver lite hjälp nu. Jag mår inte så bra. Men om ni har fast mark under fötterna, även om den gungar, så ska ni veta att det går över.

Det kommer inte alltid att vara sådär.

Ni kommer inte alltid att ha den där isen, den där rädslan, den där känslan av att vara inbäddade i något ljuddämpande och att inte längre veta vem ni är. En dag; kanske när knytet är sex månader, åtta månader, tio månader, ett år; så kommer ni att drämma rakt in den där väggen av kärlek som det så ofta skrivs om. Kanske när han lägger sin arm om din hals för första gången, kanske när hon ger dig sitt första skratt, kanske när han ligger i din famn febertrött och sträcker upp handen för att klappa dig på kinden med mjuka fingrar som för att säga jag älskar dig för att du tar hand om mig.

En dag sover hon bättre, pratar han mer, kan du sitta där mittemot ditt knyte och kommunicera. En dag förstår du till etthundratio procent varför man skaffar barn, varför man fortsätter. Varför de där första månaderna var nödvändiga för allt som kommer sen. Då kommer du att älska dig in och ut och glädjen – glädjen får inte plats. Inte ens i bröstkorgen.

Så nu säger jag till dig vad jag önskar att någon sagt till mig för snart två år sen och till alla de rädda, trötta mammorna jag pratat med sen jag själv fick barn:

Det blir bättre.

Jag lovar.

Okej?

Det blir bättre.

 

slut

 

Rekommenderade inlägg

41 kommentarer till “Att ta det där med kärleken.

  1. Ljuvligt. Den texten hade jag med behövt innan den där nyårsaftonen han kom.
    Jag behövde lite hjälp i början, jag fick inte fram kärleken på en gång.. Men nu.
    Åh herregud.
    Det blev så bra att jag måste nypa mig i armen. Flera gånger om dagen. Och det tog nästan 1 1/2 år.

  2. Ljuvligt. Det var en sådan text jag behövde efter den där nyårsaftonen då skrutt kom.
    Jag behövde lite lite hjälp i början, eftersom jag inte tyckte att jag hade de känslor som en mamma borde ha för sitt knyte.
    Men det räckte att säga att ”Jag behöver lite hjälp” och sedan var det ur världen och sedan har kärleken växt sig starkare och starkare.
    Som du säger.
    Det kommer. Det är inte alltid nattsvart, jobbiga nätter och skrik.
    Men det är svårt att förstå det när man är mitt uppe i allt.

    kram till alla som behöver.

  3. Du kan du. Skriva. Denna text hade även jag behövt den där dagen i okt 2011. Jobbig o utdragen förlossning med akut snitt som följd. Efter 1 vecka hemma med en skrikande son 24/7 fick jag åka in akut med blödningar. Nåt med livmodern. Låg där 1 dygn o trodde aldrig jag skulle få se hjon igen. Väl hemma. Möttes av samma gråtande son. Sedan väntade en jobbig period med div saker men efter drygt 6 mån kom kärleken. Helt plötsligt fanns den där. Och nu. Leva utan honom finns inte. Jobbiga perioder finns men NU VET man att det går över.
    Kram

  4. Så underbar beskrivning…och så sant. Jag är en av dem som hade turen att känna en obeskrivlig underbar kärlek till båda mina flickor från allra första stund men jag har vänner där det har tagit ett litet tag. Men precis som du beskriver så fint Emma så ja..det kommer. Varje dag mer och mer även för mej som älskade så hårt från första stund. Det känns nästan overkligt hur man ska kunna hantera all kärlek som liksom knappt får plats i hjärtat. Men oj vad tufft det är ibland..små som stora. Mina är 1 och 3 och två väldigt stora viljor!

  5. Det blir bättre och det blir ännu bättre än så. Fint inlägg och så viktigt. Att inte känna skam eller skuld eller ensamhet. Det är fint att du skriver om det. Kram

  6. Så sant!
    Visst blir det bättre. Och bättre. Och bättre. Jag kan ärligt säga att jag mer eller mindre avskydde de första månaderna med barn. Jag avskydde såklart inte barnen i sig. Utan känslan att vara så jäkla otillräcklig. Med storebror i familjen var det jättetungt då han hade kolik i 3 månader och var väldigt jobbig vid bröstet. Det tog flera år innan hans skrik inte längre skar som genom märg och ben så fort jag hörde det. Med barn nummer två var det lättare. Det blev liksom inte samma fokus och prestige. Och visst kan det nu kännas som man är otillräcklig och jag känner att jag tjatar och tjatar men trots detta så är jag bästa mamman för mina barn. Jag vet det och de säger det gärna till mig. Även om jag tjatar. Nu i kväll fick jag det där ” Mamma, jag älskar dig” och det känns bra ända in i märgen. Allt blir verkligen bättre. Man blir bättre på att ”cut myself some slack” helt enkelt. kram

  7. Åhh Emma, så sant, så sant…. Jag önskar också att någon hade sagt detta till mig den första tiden som mamma. Men få vågar nog inte tala om att samma stund som du blir förälder så sprängs man lite itu och det tar olika lång tid att plocka upp alla bitar och hitta sig själv igen (och kanske komma underfull med vem ”jag” är igen eftersom man är så fundamentalt förändrad…) men som sagt det blir bättre. Så trots en mycket skakig början så kan jag ikväll smeka tre mjuka töskinder och känna att jag är en mycket rik kvinna som har fått ge liv till dessa tre underbaringar. Så tack snälla Emma för att du driver en så himla bra blogg, delar med dig av livets höga och låga saker och att du är en sådan fantastiskt duktig skribent
    /Karin

  8. Tack Emma!
    Jag har en tjej på 6 veckor som utvecklat nån sorts kolik. Att knyta an är svårt när man oftast möts av skrik och gråt. Så jag tar åt mig av vartenda ord du skriver och stoppar in dem nära hjärtat. För jag vet ju någonstans långt in att det blir bättre, men det är så lätt att glömma i de jobbiga stunderna.
    Så varmt tack!
    /Hanna

  9. …… och det blir bara bättre och bättre, ljuvlig känsla när man får följa de där små till att bli två vackra omtänksamma ynglingar ….. säger den stolta mamman till en 16- och en 18-åring. Inget är större än detta.

  10. Vackert och väldigt lärorikt och nyttigt skrivit. Så många blir sjukt besvikna när det inte alls blir som man sett på tv…Och absolut, det blir bättre. Det gäller att växa in i en ny roll, hitta tryggheten och den nya kärleken. Helt ljuvlig resa som varar för evigt 🙂 Kram J
    http://annorlundaunderbara.wordpress.com
    Så roligt att klockorna stannar av tristess

  11. Så vackert och bra skrivet Emma!
    Önskar dig en härlig semester med din familj och dom som står dig allra närmast!
    Kram Camilla

  12. Så fantastiskt vackert skrivet, vi är nog många som känner igen oss. Själv har jag tre mirakel i mitt liv. Två vackra pojkar och vår lilla prinsessa som är född med Charge-syndrome. Alla lär de mig om livet varje dag. Det svåra med barn är att det inte finns något facit, vi gör bara alla så gott vi kan. Lycka är dock Men när ens tolvåring säger att han älskar dig inför alla sina vänner har mango lyckats en liten

  13. Tack Emma! Här går jag några veckor över halva tiden och undrar lite över varför det kommer bli så fantastiskt och när? Det är lugnande och skönt att läsa dina ord. TACK!

  14. Så sant, Emma. Som vanligt slår du huvudet på spiken. Fyra barn senare, 15 år efter den förste föddes kan jag bara säga; hon har rätt! De sover nån gång i sin egen säng hela natten! Och så pratar de, smäller i dörren, eller vill inte alls dela med sig av vad som rör sig i deras huvud och svarar inte i mobilen på hela natten. Det är det som är livet!!!! Och oftast blir det bra till slut! Kram

  15. så sant, så sant!! och väldigt vacker skrivet av dig… 🙂
    jag hade en vän som sa sanningen till mig som tur var, för min dotter hade kolik i tre månader och skrek varje natt mellan kl 1 och 5. då är man inte så tuff och stark… och inte så lätt med kärleken till det skrikande barnet… men som sagt det blir bättre… nu är min dotter 5 år och det finns ingen gräns över hur mycket jag älskar henne!! kram!

  16. Så sant som det är skrivet….Kärleken växer på många olika sätt ju äldre barnen blir och tar aldrig slut…..

  17. Gråter lite här hemma. Sitter med en 8 veckors bebis och är så trött att de lägger in mig för dropp på akuten ikväll. Behövde din kommentar, verkligen, den var som menad för mig, just idag! Tack Emma….

  18. Så fantastiskt fint du skriver, jag blir rörd till tårar. Det griper tag i mitt hjärta när du sätter ord på dina känslor. Känslor av lycka som jag känner igen i kärleken till mina barn och barnbarn .Det är en nåd och lycka som bara blir större och större.

  19. Taaaack! Ibland behöver man få höra precis det där. Sömnbristen och noll egen tid gör en lite galen ibland. Även fast kärleken finns där så är det fasen så tungt ibland.
    Kram från en sliten, fortfarande tjock och trött mamma till en 8 månaders
    /Willes mamma

  20. Nu började jag gråta här. Rätt ordentligt. Den texten gick rakt in, den var väldigt viktig för mig känner jag. Min bebis är nästan fyra månader och jag hör till dem som älskat från första början. En stor, omvälvande och ofattbar kärlek från sekunden han kom ut och gnydde som en liten hundvalp. Jag kan inte tänka mig ett liv utan honom.

    Men den senaste tiden har jag börjat känna mig lite vilse i mig själv. Jag är mamma nu. En häftig känsla. Men jag är ju Caroline också. Det är bara det att jag har svårt att hitta Caroline i mammandet. Vem är hon egentligen? Vem var hon? Vem är jag? Hur ska jag få ihop mamman och Carolinen? Det reder antagligen ut sig självt tids nog, men just nu är det väldigt förvirrande och jag mår lite dåligt av det hela.

    Och så kom det här inlägget och bara… Satte fingret på det. Tack Emma, trots gråten känns det en aningens bättre nu.

    Kram!

  21. Jo kanske det, ,men tonårstiden kan vara för jävlig rent ut sagt. Du bara önskar att tiden ska gå och ibland undrar du vad det hela skulle baa vara bra fōr när du möts av ett monster på hemmaplan, det lilla livet du älskat av hela ditt hjärta skiter i dig ett stort stycke….då är det lagom charmigt.

    1. Det kan jag tänka mig. Jag har ju inte upplevt den tiden själv ännu, så jag har svårt att relatera till det. Men jag vet hur jag själv var som tonåring; så himla arg och ledsen och ur fas. Var garanterat inte lätt för mina föräldrar.

  22. Så träffsäkert du skriver! Med min första prins så mådde jag så dåligt av sömnbrist och den plötsliga ofantliga ansvarstyngden att jag höll på att gå itu. Sträckte ut en hand, och fick tack och lov det stöd jag behövde. Aldrig har väl någon njutit så av att ha svärmor sovandes på soffan en natt i veckan… Eller sova och sova, hon var uppe och vaggade på liten kolikbäbis så att jag kunde stoppa i öronproppar och koppla bort. Väcktes ett par gånger för amning, men kunde sen lämna över och sova igen. Och maken tog de andra vardagskvällarna, jag ammade vid 21-22 och sen sov jag tills det var dags igen vid 24-01 då maken la sig… Och plötsligt kom dagen då jag inte längre mådde illa av allt, då jag kunde börja njuta mer!
    När sen lillebror kom så sa alla att ”nr 2 är mkt lättare, då är man van”… Inte direkt, samma trötthet och ångest men nu med en treåring som höll igång på dagen när lillebror äntligen sov. Efter sex veckor strömmade tårarna på BVC, som snabbt fixade läkartid… Jag blev sjukskriven i sex v pga utmattningsdepression, så maken kunde vara föräldraledig. Underbart! Nu har jag två prinsar på 5 och 2, och hjärtat sväller av kärleken, varje dag. Och på ngt sätt så är jag glad över att ha varit med om de jobbiga månaderna, de har lärt mig mkt. Men jag är helt på det klara med att jag inte är en bebismamma, om det ngn gång ska bli en tredje så får det bli tre månaders gemensam fl! Och från mig får blivande föräldrar höra ”sanningen” – bli inte oroliga utan var förberedda på om allt inte är rosenskimrande när ni kommer hem från bb… Det går över och blir bättre!

    Kram, och tack för dina kloka ord <3

  23. TACK EMMA! Den här texten behövde jag verkligen! Vilka kloka och tröstande ord! Är själv nybliven mamma till en 8 månaders beebis och från första början har jag älskat honom så oerhört mycket, ja nästan på gränsen till för mycket i början! Var så försiktig och rädd för allt, var så rädd för att nåt skulle gå fel igen och han skulle tas ifrån mig…så kärlek kände jag nog! Men allt det andra sedan, att plötsligt vara mamma och försöka hitta sig själv mitt i allt det där kaoset…och en gosse som skrek och grät varje kväll 2-4 timmar i sträck de första tre månaderna, mådde lite bättre en månad men sen var helvetet lös igen när lillen fick refluxproblem och vakade en gång i timmen, varje natt, tills han blev 6 månader gammal och jag tog honom till doktorn och vi fick hjälp! Och mannen som inte är hemma mycket utan jobbar typ hela tiden…så att ensam klara sig genom allt det här, det har varit så extremt tungt och kan ärligt säga att jag nog ibland har undrat om det var så klokt att bli förälder…att kanske jag inte borde ha blivit mamma, då jag inte klarar av stressen och tröttheten bättre…alla dessa känslor, det blir lätt för mycket av allt och då är det inte alltid så lätt att känna kärlek i varje stund till sitt barn…eller klart att man älskar sitt barn, oavsett vad, men ibland känns det som att man borde kunna älska honom ännu mer än vad man gör! Och jag bara väntar på att han skall växa lite, bli lite äldre…denna babyfas har varit så himla jobbig…men som sagt, alla säger att det blit bättre och det är den tanken som bär mig genom allt det jobbiga…att det kommer en dag då jag plötsligt känner att livet börjar normaliseras igen! Och kanske känns det lite lättare att leva då igen…så nu kämpar jag bara på och väntar!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *