Jag har sagt det innan;
jag älskar verkligen att bo utanför stan.
Dels för bekvämligheten, såklart, när man har hundar och barn, för friheten som en trädgård faktiskt innebär och att man inte är låst till långa trappor och koppelpromenader, men främst för stillheten tror jag.
Att få komma hem och på riktigt få vara ensam.
Inte omringad av människor så som jag är hela dagarna på jobbet i vilket fall; utan omringad av stillhet istället och avlägsna ljud och doften av fuktig jord som välts för att förbereda vintern.
Jag kanske uppfattas som social, men det är jag egentligen inte.
Eller jo. Det är jag väl. Men jag är social på mina villkor. Det vill säga när jag vill och känner för det, när energin efter en arbetsdag finns där och jag inte har det där annars omättliga behovet av att få gå in i mig själv lite istället för att vara utåtagerande och närhetssökande. På allting som är arbetsrelaterat är det inga som helst problem, men när jag är ledig…
Det är värre.
Jag har så himla svårt för påtvingade sociala situationer på min lediga tid, så svårt. Ni vet; när man förväntas vara social eller leka fint. Som på mammagrupper, föräldraträffar, grannfester – alla typer av miljöer där jag själv inte aktivt gjort ett val att möta just de människorna, utan där jag förväntas vilja vara delaktig bara för att. För att alla är mammor eller för att man bor på samma gata eller för att man kör en röd bil. Vad som helst. Jag har supersvårt för det, blir lätt fröken tvärtemot. Och jag jobbar på det, det gör jag verkligen, men är samtidigt så gammal nu att jag nånstans gett mig själv okej på att det är en del av vem jag är. Att jag, när jag har min lilla korta tid ledigt, vill välja vem jag vill bjuda in att dela den tiden och att jag helt enkelt inte frodas av att sitta och nicka medhållande i grupp med människor jag kanske inte skulle valt i vanliga fall – bara för att jag också brölande råkat ha fött barn ur vajajnan på Lunds Sjukhus eller för att jag spelar klarinett (nä det gör jag inte, men ni fattar) eller för att jag bor i ett hyreshus med 20 andra familjer som jag då automatiskt borde vilja hänga med.
Jag vet. Inget fint personlighetsdrag, kanske.
Men jag har bara plats för ett fåtal personer i mitt liv; bara en handfull. Så har det alltid varit. Förmodligen för att jag ger så mycket av mig själv i varje enskilt möte; att jag lägger så mycket intensitet och öppenhet och nyfikenhet att jag helt enkelt inte har motor för fler. Det är därför jag har få, nära vänner istället för hundratals bekanta. Jag kan inte bre mig så tunt på den mackan som det krävs för att upprätthålla en relation med hundratals, eller ens ett tjugotal. Och jag har så svårt för att ”umgås” med andra bara för att jag ”borde” eftersom vi har något gemensamt. Så väljer inte jag mina vänner; för att vi alla råkar ha samma kön eller köra samma typ av bil. Jag väljer vänner som jag väljer partners; jag blir förälskad i personen. Sen kan vi vara olika eller lika, samma ålder eller långt isär, samma kön eller inte (även om jag hittills inte blivit romantiskt förälskad i en kvinna så har jag bannemig blivit vänskapligt förälskad i många). Och det är så jag vill ha det på något sätt. En vänskap sprungen ur förälskelse, beundran, iver. Inte ur tvång.
Ja. Det blev lite svamligt nu.
Vad jag ville komma fram till var väl egentligen det där;
att det är så himla skönt att bo på landet.
Längtar också efter att bo på landet, sådär så jag knappt står ut vissa dar. Bor i det där hyreskomplexet du beskriver där ”alla umgås med alla” ( å gjort i decennier utan att söka nya bekantskaper) och hela sommaren har det varit små uttröttande konflikter på konflikter, där man känt att man är udda som drar sig undan och inte vill umgås bara för att vi råkar bo på samma adress/har barn i samma åldrar. Känslan av att inte kunna värja sig mot det sociala eftersom man inte kan slänga soporna eller öppna balkongdörren utan att man konfronteras med grannarna där alla sitter ute och röker på gården. Varje dag längtar jag bort, vet att det blir en lycklig dag framöver då jag hittar det där huset på landet där jag vill bo med mina barn och min hund. Självvald ensamhet, det är det bästa. 🙂
Äkta tycker jag att det är! Det där med att dra sig undan och ta hand om sig själv ibland. Finns inget som kväver en själ så mycket som tvång. Tack för att du skrev om det!
Längtar efter att bli ”förälskad” i en vän också… Men var tusan träffar man nya vänner nuförtiden? ALLA jag träffar är så himla sportiga, frilufsiga, klipper sitt hår själva, saknar kreativa intresse eller så är de j-ligt svårflörtade. Allt jag inte är! 😉
Via bloggar 🙂 Eller via jobbet/skolan/blind dates av andra vänner. Ps. Klipper sitt eget hår?!
Har funderat på detsamma och kommit fram till just som Emma skriver, bloggar! 🙂
Japp. Det är kvinnornas match.com 🙂
Instämmer! Så bra beskrivet 🙂
Åh vad jag känner igen mig. Du säger det så bra: ”Men jag har bara plats för ett fåtal personer i mitt liv; bara en handfull. Så har det alltid varit. Förmodligen för att jag ger så mycket av mig själv i varje enskilt möte; att jag lägger så mycket intensitet och öppenhet och nyfikenhet att jag helt enkelt inte har motor för fler. Det är därför jag har få, nära vänner istället för hundratals bekanta”. Precis så är det!
Åh, jag är precis likadan! Måste bara bo på landet….
Kram
Åhåhåh….vad jag känner igen mig! Alla – många ser mig som en jättesocialing… I arbetslivet är jag en ENTP personlighet…..ibland ENFP….men privat….låt mig va 😉 orkar bara att ägna mig helhjärtat åt några få viktiga (är lika kärberoende som du beskriver det tidigare i min man) bor inte på landet, men samlar kraften till havs o skogs iallafall!! Kram söta du!
Exakt så här är det för mig också! Helt klockrent skrivet. Ha en fin kväll!
Vad roligt detta var att läsa. Helt plötslig inser jag att jag kanske inte är så udda i alla fall 🙂 Just den där biten att man ska känna sig påtvingad att hänga med och hålla med är inget för mig.
känner igen mig så väl i dina ord. Och när man har barn har man ju begränsad tid att umgås med andra och då vill man spendera den väl. Och med personer man känner, och har förtroende för och som man kan vara sig själv med.
Kram på dej
Åh så där träffande, sammalika för mig. Så nu sitter jag här hos min extra familj långt ut på landet. Njuter. Laddar batterierna. I väntan på att det ska bli rätt tid för mig att bo på landet för jämnan. Men tills dess lånar jag. Njuter. Fastän det är 15 mil imorgonbitti till jobbet. Det får gå. För att själen ska andas, orka och kunna ge.
precis så…<3 livet levs bara en gång, lika bra att leva på sina egna vilkor.
Åh vad skönt att läsa att fler känner som jag. Ibland kan jag känna mig som en elefant i en porslinsaffär i sociala sammanhang. Tråkig och ointressant för att jag inte är den som tar plats och är så ”där rolig” som alla andra ter sig. Jag kan skämta och vara social bland vänner men ny på fester är jag inte den som känner mig bekväm. Jag har alltid varit så och även om även jag kan kallprata så känns det inte bekvämt och jag har insett att det är sån jag är. Och jag njuter även jag av att bo på vischan. kram
Jag känner så väl igen mig Emma! Jag anses nog vara väldigt social men känner mig som en eremit. Men det är nog som du säger. Det funkar på mina villkor. Och med dem jag vill. Och jag tycker också om att bo på landet 🙂 Särskilt sådana här underbara augustidagar!
http://queenofkammebornia.se/2013/august/vad-blir-det-for-mat.html
Kram!
Jag läser hela tiden om hur bloggare lär känna andra bloggare via sina sidor. Hur funkar det där egentligen? Är det så att ni kommenterar andras sidor då, eller mailar ni andra bloggare? Jag fattar liksom inte hur man blir vän den vägen…
Hm, först läser man väl varann och förstår av texten att det där är nån man tycker om (vilket inte alltid innebär att det klickar ”live”). Sen kommenterar man hos varann och tillslut brukar man stöta ihop på nån bloggtillställning tillslut. Eller så mailar man efter att man har byggt upp en gemensam kontakt och så efter ett par mail brukar man träffas. Men det är ju samma sak här; bara för att alla bloggar innebär det ju inte att man automatiskt blir vänner – det är ju personkemin som spelar in där också 🙂 Som nätdejting ungefär! Man träffas genom kommentarer och text länge, om båda är intresserade av det dom läser, och sen blir det en ”dejt” som kan gå bra eller mindre bra 🙂 Man har ju en bra isbrytare, någon gemensam punkt att prata kring.
Ååå jag känner igen mig. Härligt att få ord på det Kram H
Skönt att höra att fler är likadana! Jag hatar påtvingade tillställningar och sånt man ”borde bara för att”. Jag vill umgås med de jag VILL. Och det gör jag ju oftast 🙂
Håller helt med ditt inlägg…förutom att bo på landet då 😉 Iofs kallas där jag bor ”på landet mitt i stan”, hehe. Passar mig.
Stor igenkänningsfaktor! Jag arbetar mitt i stan och har massor av folk omkring mig hela dagarna- men- jag bor 30 min från stan, i skogen där fåglarna kvittrar och det blir mörkt när kvällen kommer. Har 5 bästa vänner, samma som jag haft sen barndomen. Trygghet!
Det är många som känner så (med det där sociala alltså) när man skrapar lite på ytan.
Men det är så det är, vi människor är mer lika än olika, bara så skönt när någon (du) sätter ord på det och lyfter det!
Ja bloggar alltså. Och dessa underbara kvinnor som finns bakom texterna. Jag är så jäkla glad över alla fina människor jag snubblat över genom bloggen och på ditt event! Just viljan att vara ensam känner jag igen mig väldigt mycket i. Sen är jag inte alls så bra på att sätta gränser och ge mig själv tillåtelse att säga nej till de jag inte vill vara med. Jag tänker att jag få jobba lite mer på det. Kram
Känner också igen mig. Du har satt ord på mina tankar, som jag inte trodde var normala… Har ett supersocialt jobb där jag ska vara värdinna och få alla att trivas med smalltalk. Jag älskar mitt jobb, och att få folk att trivas genom att man engagerar sig i dem gör jag mer än gärna. Men det är inte jag dem får träffa egentligen. Dem få vänner jag har älskar jag. Jag skulle gå genom eld och vatten med dem. Det finns inget mittemellan vänskap för mig. Tack för dina fina ord. Känner mig mer ”normal” nu, och inte bara onödig svår och kräsen. Kram ❤
Så sant. Bor själv på landet med skogen i ryggen med två hundar, så skönt. Efter en dags arbete på förskola så uppskattar man tystnaden. Kan t.om. tycka att rensa ogräs är en lisa för själen, att göra precis vad man vill utan att grannarna har full koll på en. De få vänner man har är de som ger en possitiv energi istället för energislukare.
Tack för en underbar blogg.
Tack för att du satte orden i munnen på mig 🙂 Tror att det är vanligare än man anar det där. Dagens samhälle kräver så mycket av en att man verkligen behöver få tid att tanka sig själv mellan turerna. Men fint skrivet, känner igen mig själv. Tack för det 🙂
Beundrar dig för din förmåga att uttrycka dig med ord! Och för din ärlighet. Hur du lever ditt liv precis så som det passar dig. Jag känner mig ganska ofta ”udda” när jag går min väg och måste fortfarande lära mig att man inte ska bry sig vad de andra tänker. Är inte alltid så lätt men ju äldre jag blir bryr jag mig faktiskt mindre. Förälskad i en person, en vän… jo precis så ska det ju vara. Kram Sarah
det där var exakt mig du beskrev på samma gång …:) dey där med att vara social på mina villkor även om jag då inte bor på landet ( men älskar att dra dit till lugnet och tystnaden så fort jag kan )
Du är långt ifrån ensam , vi är tydligen många som känner likadant. Den ena dagen kan jag ha baluns för 20 personer, för jag vill, den andra dagen orkar jag inte ens träffa någon gammal vän på en kopp kaffe…Allt har sina stunder 🙂 Och så skönt det är att vara vuxen och själv kunna få välja:-)
kram jess
http://annorlundaunderbara.wordpress.com
Äntligen, äntligen
Mhmmm, jovisst är det så, igenkänningsfaktorn är total, skönt att läsa att vi är flera med det behovet.
Underbart skrivet. Känner verkligen med dig, fast här i Italien, där jag bor, kan det vara lite svårt ibland för bara man går till kvarters baren för en espresso så ska det socialiseras. Vissa dagar när man inte känner för att vara social, får man helt enkelt ta sin kaffe och göra sina matinköp i grannkvarteret.
Är ganska så ny läsare men är helt fast =) Måste bara få säga att dina texter är som bomull (läs bumull, som de ska låta =P ) Tycker verkligen att sättet du skriver på är så fint o de känns som man bäddas in och vill bara läsa mer =) Haha, kanske en udda komplimang men.
En helt underbar blogg iaf =)
Jösses vad jag känner igen mig. Men det är först nu de senaste åren som jag har accepterat att det är så. Jag väljer mina vänner och jag säger nej till sådana träffar som jag inte vill vara med om. Betraktare och lite introvert men absolut inte asocial.
Klockrent skrivet av dig
Jag kan bara hålla med – både om livet på landet & det övriga. Du är så duktig på att sätta ord på tankar, Emma.
Förstår precis och är samma-lika. Men det är nog där det ligger, i acceptansen att ”man är som man är” i det vackra med att ge mkt av sig själv och i risken med att ganska ofta bli missförstådd eftersom man plötsligt inte var ”sådär social” som man utgett sig (?) för att vara. Skönt att du sätter ord på det, mitt i prick!
Så himla skönt att du hittat din plats. Låter vettigt.
Åh va skönt att höra att det är flera som känner så! Det är som om du beskriver mig! Min sambo brukar säga att jag är osocial, men jag tycker inte att jag är det! Jag är, som du säger, social på mina villkor 🙂
Mycket kloka ord! Vi ska vara ärliga mot oss själva och umgås med de som ger energi. Bor också på landet och älskar stillheten, men ibland önskar jag att det var lättare att kunna spontangöra saker som att gå på bio utan att det blir ett helt företag.
Kram Helén
Stort tack för beskrivningen av MIG och stort tack för att jag nog inte är ensam om att vara som MIG 🙂
/Cecilia
När jag gick i lågstadiet fick alla i klassen skriva om sig själva och vad man skulle bli när man blev stor. Så här skrev jag: ”Jag ska bo på landet och ha många djur” Nu bor jag inte riktigt på landet (kommer kanske 😉 ), men man ser iallafall åkrarna från ett av våra fönster 🙂 Och just nu har vi ”bara” två djur (men ett tag hade vi fyra). Så på sätt och vis tycker jag ändå att det stämmer, det där som jag skrev som liten. Att jag, trots allt, är mig ganska lik 😀
Och nej, påtvingad samvaro känns inte bra! Och precis som du har jag börjat acceptera att jag faktiskt är sån och att det är OK 😀 Och hellre några få nära vänner än flera ytliga!
Kram
Hahaha, så igenkännbart, jag blir rentav ’asocial’ av att tvingas vara ’social’ bara for ’socialhetens’ skull. Om jag har ledigt vill jag dela in min dag som jag vill och göra som jag vill och inte tvingas vara ’entertaining’; jag håller med dig!
Kram, Marèse
Du är så klok. Och så varm. Jag fullkomligt längtar varje dag till dina ord, dina funderingar och fantastiska bilder. Och så sätter du i detta inlägg ord på den jag är. TACK!
Det tog precis slut mellan mig och min kille, enormt jobbigt såklart men det innebär att jag snart snart kommer flytta från lägenhet i Malmö till ett litet hus på en gård på landet (Arrie). Skräckblandad förtjusning, jag är glad över att jag fick tag i nytt boende så fort och jag har verkligen längtat efter att flytta ut på landet senaste tiden. Samtidigt är jag rädd att jag ska sitta där själv i mitt lilla hus och känna mig ensam i höstmörkret. Men jag tror det kommer bli bra.
Förresten, alla dina fantastiska skåp som du har, har du några tips på bra loppisar där man kan fynda i Malmö-trakten? Flyttar ju från delade 56 kvadrat till 117 egna, så plötsligt finns plats för massor av loppismöbler. Nästan så det kommer finnas material för mig att börja blogga igen 🙂
Åh, vad jag känner igen mig. Trodde jag var ”konstig” 🙂 men tydligen finns det fler som jag. Du skriver så bra.
Kockrent om att bo på landet! Precis så har jag alltid känt! Synd bara att min kärlek är en riktig citykille. Vi har lite problem med det där i våran familj. Jag gillar stan men vill bo på landet. Han gillar landet men vill bo i stan. Hur göööör man?
Förstår den där känslan precis!
Kram,
Line
Kan du inte Emma berätta om hur ni hamnade där ute på landet? hur hittade ni huset? Hur såg det ut när ni köpte det? 🙂
Det finns 🙂 välj kategori ”huset” så går allt att läsa.
Kan du inte berätta om hur ni hamnade där ute på landet? Hur hittade ni huset osv?? 🙂
Du säger min tystnad.
så mycket bättre.
jag tycker att Du verkar
vara förbi fantastisk.
fast det kanske Du
redan visste.
Jag är PRECIS likadan! Exakt!
Ibland tycker jag att jag är en motvalls käring som inte vill ”hänga med” eller att jag är konstig som inte är den del av ”inne-gänget” i vår lilla by och så tänker jag hur det kommer påverka barnen sen, att inte deras föräldrar är som många andra föräldrar, som hittar på en massa jippon med de andra föräldrarna på deras grillfester och cykelturer. Men vi trivs så bra för oss själva, jag och min man. Med våra få vänner, som inte alls bor i samma by och som vi aktivt väljer att träffa när vi känner för det!
Dom vännerna finns där, alltid, även om jag inte alltid har tid att höra av mig. SÅNT är vad jag behöver!
Det du just skrev är så sant
Jag bara halkade in på din sida. Och blev så glad av vad jag läste. Tack! Önskar dig en bra dag!
Oj. Här ramlar jag in på din blogg efter att ha googlat runt i mina ständiga funderingar på att flytta från stan och hem till barndomshemmet på landet (ja, egentligen vet jag ju att det är där jag trivs som bäst). Men jisses vad jag känner igen mig själv i din text. Det känns ju skönt att veta att det finns fler som jag 🙂