I lördags åkte vi hem, till min mamma pansarvagnen som har lärt mig allt om jävlar anamma, till hennes Göran som är mjuk som sockervadd och till den där lägenheten som skvallrar om en kvinna som levt större delen av sitt liv i hus fulla av lantlighet, vapenskåp och hundar och som nu tagit med sig hela det där livet fast i en form som mer passar några som börjat bli äldre och vill ha bekvämlighet.
Och så Lisa & Tage, såklart, russlarna som just nu är två men som man aldrig vet kommer utökas med en brun labrador någon dag när mamma får för sig att det är dags och att det ska ske på momangen.
Även det har jag fått av henne.
Det var ett dygn för Buse, barnbarnet, han som säger mommo titta! och älskar henne med ett barns förtjusning trots att de inte bor så nära varann att de kan ses särskilt ofta; han som nog känner igen mig i henne precis som han känner igen mig i sin morfar och tar sig till henne med en självklarhet jag inte annars kan förklara. Som sitter i hennes knä och lägger en rutig tygservett över hennes huvud och säger buuuuu med kiknande skratt, som jagar en överdimensionerad pilatesboll genom rummen och får en nalle lika stor som honom själv att ta med sig hem tillbaka.
Vi tar med Buse i bilen ut på vingliga grusvägar till ponnyridning och fiske – sånt som mommo och Göran planerat med en sån omtanke att jag blir rörd (ni får se bilder sen) och hemma igen lagas det mat med vin i glasen medan Buse njuter av uppmärksamheten och jag står i köket lutad mot köksön och pratar med Göran om NDU (nära-döden-upplevelser) från en bok jag hittade i deras bokhylla och som konstaterar hur lika dessa upplevelser är från patienter över hela världen; oavsett ålder, världsdel, religiös tillhörighet eller medicinering. Vad tror du? frågar jag och han sockervadds-svarar på det där sättet bara han kan, medan han fyller kyckling med godsaker och rör ihop såser färgad med gurkmeja, och jag nickar och håller med. Någon gång kommer vi ju få veta konstaterar vi. Det är det enda i livet som är säkert.
Ja. I lördags åkte vi hem, till lägenheten som är ett hus men fortfarande en lägenhet, och till mommo och Göran och de två tufsiga hundarna som nog snart blir tre.
Låter som ett mysigt dygn i Småland! Varma och härliga bilder!
En brun labbe är väl aldrig fel 😉
Kramar
Kändes som en varm och omkramande vistelse när jag läste <3
Alltså. Jag tror fasen jag hade kunnat se allting framför mig även om du inte hade några bilder alls, ditt sätt att beskriva och berätta är så målande och så bra. Skriv en bok Emma, om vad som helst. Du skulle kunna få vad som helst att låta intressant.
Kram.
Ibland är just mammas ställe det man behöver. Så varmt och mysigt hon har det. Ha en fin dag!
Härligt! Så beskrivande mysig du skriver. Det känns som om jag är där på plats. Å jag kan intyga att en brun labbe aldrig är fel. Vår Tosca är nu över 10 år och mer grå om nosen än brun. Men hon är vår lilla brunbjörn. Vår bulldozer. Vår bäver (ja hon simmar som en sådan med sin bruna tjocka svans och simhud mellan tårna).
Ibland behöver man verkligen få komma till mamma, den där mamman som så många gånger oavsett vad man vill präglar ens synsätt. Gott som ont. Men just när det ibland värker som mest så behövs de.
Dina ord om er vistelse är fantastiska, lika fantastiska som dina bilder, jag vill krypa in i bildskärmen flytta in och bo sådär, just så där i bilden.
Åh så där har jag alltid föreställt mig en riktig mormors-lya. Kärleksvackert.
Kram Jess
http://www.annorlundaunderbara.com
Lazy Saturday spended with the monkey
Underbar Buse-helg och himla husmysigt!
Kraam
Petronella
Det är fint det där med att komma hem och få umgås.
Att åka till mormor i Småland är något som jag har gjort hela mitt liv och jag är så glad för att jag har de där minnena från Småland.
Kram på dig
Vilken härlig hösthelg!
kram
Underbart! Minns du vad boken om NDU hette?
Nej tyvärr, det var en semimedicinsk bok. Jag ska fråga mamma!
Det ser ut som en riktigt härlig helg. Den där sista bilden på mannen som läser i soffan är bara helt magisk. Man vill nästan krypa upp där själv i soffan.
Kram
Rebecca
Va mysigt det ser ut som! Finns det nån orsak till att Busen så ofta går omkring utan blöja? Eller. Råkar det sej bara på fotona? Och kan varmt rekommendera en brun labrador åt din mamma, har själv en sån åttaårig herreman hemma <3
Går han utan blöja? 🙂 Du menar byxor va? Det är oftast för att många bilder nog är tagna när han är nyvaken, han sover i blöja o t-shirt.
Vilken underbar helg ni verkat ha, såå mysigt! Kramizz Laila
Åh men vilken mysig helg 🙂
Ser så varmt och ombonat ut hos din mamma. Kunde lätt ha sjunkit me ner där i soffan med hundarna och bara njuta en stund… 🙂
Förstår att ni har njutit och det behövs ibland det med.
Kram till er!
Vad härligt för er att få åka till din mamma och Göran. Tanka energi låter det som ni gjorde. Som vanligt fantastiska bilder och din texter, jag gillar dom så…..Hoppas du får en fin dag!
Kram Kina
Låter som en härlig helg!
Och vad mysigt din mamma verkar ha det!
Alltid skönt att komma hem till mamma, känner igen den känslan.
Ha det bäst!
/Katarina
Vilket underbart hem! Det värmer att du/ni har ett sånt att komma till :).
Meeen, finns det kanske någon chans att man kan få se lite fler interiörbilder? Det där skåpet på första bilden, jösses vilket jäkla HA-begär!!
All the best!
Men åh porslinet med stjärnor på, är det något som finns att få tag på nu eller har de köpt det för länge sedan? Kärlek vid första ögonkastet här!
Det hittade hon på rea på Nille fjol 🙂 10 kr stycket
Vilket vackert skåp hon har!!! Otroligt fint!! Och vad härligt att ni har ett sånt där mysigt ställe att åka till. Ha en jättebra dag! Kram
Å vilken underbar lampa över soffbordet! Är den gammal eller tror du att det går att få tag på en likadan nu? Det låter som om ni har haft en mycket fin helg!
Jag tror tyvärr den blir svår att få tag på, vet att hon köpte den av en butik som skulle lägga ner 🙁 Men visst är den ljuvlig!
Mitt hjärta föll ner på golvet när jag läste ditt inlägg om det som precis har hänt. Det träffade mig på ett sätt som det inte kan göra om man inte själv varit med om det. Förra sommaren blev jag mot alla odds och efter år av försök till att bli det gravid och lyckan var total. Självklart var jag orolig var dag att något skulle hända och jag skulle forlora detta då jag tänkte att det nog var min enda chans. Men så kom vecka 12 och inget hade ännu hänt, jag tänkte att jag var i hamn. Det mest kritiska var över och jag kunde äntligen slappna av lite grann, njuta en stund. I vecka 13 berättar dem via ett ul för oss att vi inte längre var gravid, det fanns inget foster, bara en tom livmoder.. ofrostig graviditet kallade dom det.
Den tomhet jag kände när jag lämnade sjukhuset är nog det absolut värsta jag känt och inte något jag önskar någon annan ..
Emma, jag vet att det inte finns några ord som tröstar, man hittar sitt egna sätt att göra det men jag känner med dig och din familj.
STORA varma kramar
Så skönt att ha ett sådant ställe att åka till. Kram.
Alltså! Det blå skåpet! Jag har suktat efter det i dina tidigare inlägg… och jag fortsätter göra det. Obeskrivbart.
Hälsa till mor att hon har ett underbart grönt skåp. Underbart! 🙂