Att hålla sig i lugnet.

Lugnet är så påtagligt här.

Vi ger oss ut på promenader när höstsolen ligger lågt och gatorna är blöta av regn -det gula ljuset gör dom nästan gyllene och bländande där vi vandrar småvägarna fram längs vattnet och slås över hur stora kontrasterna är här mellan säsonger.

Den här tiden på året är badgästerna borta, gatorna stilla och buorna har stängt sina dörrar med tvärslå och inväntar sommar igen.

Och när solen går ner är det över stilla vatten;

vi ser en säl som klyver ytan med sin skäggiga nos och vi hör måsarna cirkla över fiskebåtar som kommit i hamn men annars är det just

stilla

på det där sättet jag verkligen behöver just nu och som får tiden att kännas som sirap, fast den behagliga sorten. Samma typ av sirap som pappas skaldjurssoppa ger någon timme senare i magen; jag äter lugnet med sked på middagarna och sitter sen med benen i knäet på mannen i soffan och ser på så mycket bättre med tunga ögonlock och gäspningar i handflatan.

Det här stället; alla dessa små hus som är som kastade ut bland klipporna och fått växa där de hamnat, alla dessa nu tomma gator och små trädgårdar; all denna vita panel blandat med blåa detaljer och dessa äldre som står utanför den lokala ICA-butiken med krokiga ryggar och pratar med varann över en väntande tax –

är det bästa stället jag kan tänka mig för att bara hålla sig i lugnet.

∞