Min pappa.
Som jag älskar honom.
Denna mullrande, bullrande klippa av trygghet; denna långa man med armar som räcker två varv runt, denna björn av skratt som är så synonymt med god mat och vila och som alltid doftar svagt, svagt av sherry från nån sås som står och puttrar i köket.
Av honom har jag fått min Dumlekärna; det där mjuka, sega i mig som ligger under det jag fått av min mamma –
det tunna lagret av chokladknaprighet och motstånd.
Jag är lika glad för de båda.
Han tog emot oss i fredags kväll, varm som en kamin, när vi var trötta av en lång bilfärd och när jag var trött in i själen även av annat;
han hade lagat födelsedagsmiddag bestående av svampstuvning, skaldjurssoppa, champagne, hummer, räkor och havskräftor, han höll mig nära i köket medan vi väntade på maten och berättade att han älskar mig –
på det där sättet han alltid så otvunget gör och som jag på precis lika sätt försöker göra mot Busen, och just där
i hans kök
känner jag att det är okej att vara liten igen. Att säga jag är så trött, pappa och luta huvudet mot hans bröst och få ge upp ett litet tag. Jag vet ju så väl att han tar över.
Så har egentligen hela helgen varit;
en slags retreat.
Bara mat på mat på mat och timmar av terapiliknande samtal över bordet – vi har en slags tradition i det där; att sitta mittemot varann och dricka vin och äta och gräva i varandras inre tills den gråt som behöver gråtas kommer ut, från någon av oss, och det efteråt känns som att ha gått i regn.
Jag minns hur chockerande det var för min man första gången. Hur han satt med runt det där bordet och såg från den ena till den andra med stora ögon och svalde, och stelnade till när han fick frågan
vad är kärlek för dig?
redan under förrätten.
Nu är han van, nu deltar han lika självklart som om det alltid varit så, och lutar sig tillbaka i tysthet när vi närmar oss områden där bara en pappa kan trösta sin dotter.
Han är min andra klippa, den där. Jag tror aldrig han kommer förstå hur mycket.
Tyvärr var pappas fru borta i Stockholm över helgen, annars är hon med som en mjuk vind mellan rummen och håller min hand som om hon aldrig gjort annat och pratar om bloggen och får Busen att fnittra av lycka. Men det gick bra såhär också; min man, min pappa, Busen och jag. Och Västkusten – den som alltid tar hand om mig. Alltid.
Och Busen kom ihåg sig från i somras, pratade om stooooor klabba! och pekade mot havet, och åt pappas skaldjurssoppa med samma frenesi som om han vore strandsatt – om pappas fru är en mjuk vind mellan rummen är Buse en mindre tornado –
men en snäll, varm, kärleksfull, nyfiken sådan
som mest vill bäras runt av morfar och knacka på klockor och städa golven och tömma skåpen på innehåll. Och morfar låter honom hållas; bär honom som en liten fågelunge i björnfamnen och bullerskrattar så Busen hoppar och berättar sagor som får hans små barnögonfransar att klippa av spänning.
Det var en helg för oss;
för mig och mannen och pappa och Buse och för det som aldrig kunde bli,
det var en helg av sömnighet och promenader och mättnadsvärme inifrån och ut, det var soffstunder och fotograferingar och tårar och skratt, och min mans starka hand i min under ett täcke en trappa ner med Busen snarkande mellan oss som ett godståg man hör på avstånd.
Familjen, oavsett vilken form den än må ta, är det enda som på riktigt får mig stilla.
∞
flerfärgad stickad tröja | sheinside sjal | stylesnob
busens onepiece | levi’s
Kram på dig käraste du… <3
Jag blir alldeles tårögd. Vilken värme du beskriver.
Stor kram
Puh, sitter och läser med en kopp kaffe efter lunchen. Jag undrar hur många tårar du fått mig att fälla med din förmåga att beröra. Nu rullar de igen. Du är fantastisk. Punkt. Kram
Får nog sluta läsa din blogg på jobbet för jag får ofta tårar av dina fina ord. Vilken fantastisk pappa du verkar ha. Måste vara underbart att få ladda själen med en sådan kärlek. kram LindaB
Oh my… Dina ord, dessa ord som tar sig in och låter hjärtat svämma över för en stund. Jag tror inte du fullt ut förstår Emma hur mycket dina ord betyder. Varm björnkram på dig!
Vilken värme och kärlek du förmedlar i detta inlägg. Man vill bara gosa in sig i någons famn och känna värmen.
Kram Helén
Så vackert du skriver om kärleken från ens pappa, känner igen mig i dina ord och tänker på hur jag önskar att jag kommer bli det där trygga ankaret i min sons liv.
Ta hand om dig!
Emma!! Du skriver så fantastiskt! Precis så jag själv skulle skrivit, om jag bara hade kunnat! Inte en chans att jag kan få ihop så vackra texter, det är få förunnat. Tack söta du för att du delar med dig och får oss att skratta gråta och känna.
Vad dina ord berör! Sitter med tårar i ögonen! kram
Skönt att ha en sådan där bullrande björnfamn och låta sånt som aldrig blev, vila i något annat. En stund.
Kraam
Petronella
Så vackert så jag blir rörd! Du kan verkligen konsten att beröra!
Kram Lena
Vad du är bra,Emma! Fantastisk skrivet! Jag gråter när jag läser…
Så fantastiskt fint!!!
Hahahaha, jag förstår att din man blev chockad – hade jag oxå blivit!
Kram
Underbart inlägg! Du har ett oerhört vackert skriftspråk!
Kram
Jag har läst din blogg. Sedan länge. Men aldrig kommenterat. När jag läser om dig och din pappa är det som att något brister inom mig. För jag har ingen pappa på det sättet. Jag har en pappa som befunnit sig i periferin i hela mitt liv och nog aldrig kommer finnas någon annanstans. Jag har försökt, gud ska veta att jag har försökt. Men jag har valt att acceptera läget. Så därför gråter jag en tår för det jag inte har, men mest gråter jag över det vackra du beskriver och över att du så fullt ut uppskattar det du har. Tar till vara på det du har. För det är så många som inte har någon som ens är i närheten. Tack för att du skriver detta.
*KLUMP I HALSEN NU*
Vad fint du skriver Emma <3
….Ahh nu saknar jag pappa så förbenat…. varför läste jag detta nurå 😛
Kram Emma hjärtat
Och det är så det ska vara 🙂 Blir alldeles varm innombords, när jag läser dina vackra ord. Saknar min pappa (som emigrerade till Sverige för några år sedan)!
Ha det så bra, Emma, kram, Marèse
Ojoj, sitter på jobbet och skulle BARA kika in på din blogg en sväng, nu sitter jag här och nästan fulgråter. Du skriver så vackert med värme och kärlek om dem du har omkring dig. Du är fantastisk på att sätta ord på känslor, helt unik. Du borde göra något ”större” av det. Kram i massor från en som också älskar Västkusten året om
Åh Emma .. vet inte vad jag ska skriva.
Jag sitter här helt mosig efter ett besök kvinnokliniken där jag och min sambo fick veta att ’nej, nej tyvärr fungerar alla hormonstimulerande tabletter, alla blodprov och alla ultraljudsundersökningar. för nej, det det blir inga barn och nästa steg, nästa steg är IVF’. IVF? Vi? Jag och han? Nej inte vi .. men jo. Vill vi ha barn, vilket vi så förejordat in i bängen vill, så blir det nästa anhalt. En anhalt nere i Malmö som jag aldrig ens tänkt tanken på och som fanns ljusår ifrån den verklighet som jag legat inlindad i likt bomull. Att ’barn, skaffar man på stört och när man vill. inga problem inte’. Tji fick vi och just nu är allt sådär hopplöst jobbigt, trevande och alldeles jättegråtigt.
Så vi är liksom någonstans nära varandra i det jobbiga kanske. Men ändå inte. På två helt olika sätt har vi liksom blivit ifråntagna något. Förstår du?
Jag ville bara kommentera och låta dig veta att jag är så, så ledsen för att det inte gick vägen. Och att vi är fler som kämpar. Med det enda än det andra. Och framförallt att inga problem i världen är så små att dom inte förtjänar att ordas om och att bry sig om. Jag måste bli bättre på det där. Som du .. att tillåta mig själv att visa mig liten och söka tröst hos mamma och pappa.
Skickar stora värmande novemberkramar ifrån ett gråtigt, regnblött och mörkt Blekinge.
Kram, Johanna.
Jag älskar min pappa så oerhört mycket. Han är inte alls sådär bullrande, mer lågmält kontemplerande. Med ett snett halv leende och lite sorgsen blick. Fast han är så ung känns han så skör nu förtiden, och jag tycker alltid att det känns som att jag kramar honom för hårt. När han väl skrattar är det så plötsligt och högljutt att det är som om det sitter fast bakom hans revben och liksom sliter sig loss när man minst anar det.
Men han släpade med sig böcker från biblioteket tills hans ryggsäck sprack i sömmarna, tog med till Operan och Nationalmuseum, gick på alla föräldramöten och hjälpte till med alla läxor. Han såg mig, när jag var liten och trasig från allt det andra, och han lät mig lära känna det vackra i livet.
Och nu väntar jag mitt första barn och jag är så glad att just han kommer vara morfar till min lilla kille. Mitt första barn som jag får med en man som också är lugn och stadig och har lätt för att säga ”jag älskar dig” och som min son kommer kunna få vara liten hos. Världen från hans pappas axlar kommer vara en så väldigt trygg, spännande och underbar plats, och jag är så så tacksam för det.
Jag kommer fortsätta krama min egen pappa för hårt, allt för det där sneda leendet och det plötsliga skrattet, och så att han ska veta att jag ser honom också. Precis som han såg mig.
Så fint. Blir varm i hjärtat när du skriver om dig och din pappa. Jag har ingen sådan pappa. Trodde bara de fanns i fantasin, men så finns de i verkligenheten. Har alltid önskat en stor fadersfamn att landa i när livet blir motigt och tungt. Har önskat en lugn röst som förklarar livets alla mysterier. Men min pappa är inte sån. Han kan inte, har nog med sig själv. Däremot har jag en man som är min trygghet i livet. Med honom har jag just de där samtalen över bordet om kärlek, tro och oförståenliga saker. Den stora famnen som omsluter mig när det blåser hårt. Tack för ditt målande skrivande så att vi kan få en glimt av hur det känns. <3
Jag har läst din blogg ett tag nu. Den är som balsam för själen. Dina bilder, ditt språk, ditt sätt att dela med dig beundrar. Jag har aldrig förr kommenterat, fast jag känt med dig, inspirerats av dig och bakat (gudomligt) goda bullar från dig. Men nu är det dags, ditt inlägg om din helg hos din pappa berörde något djupt inom mig. Och jag vill säga just det till dig, du berör. På ett alldeles mjukt och varmt sätt, som honung. Tack.
Det finns inget så helande som tårar. Gråt och låt Dig falla in i famnar och omhändertagande och underbara ord av alla omtänksamma. Du har gett så många gott, få tillbaka nu! Skickar gotankar i massor. Kram Milott
Ja, och så står jag här och gråter igen, av den där varma rördheten du lyckas förmedla och så väl beskriva.
Och den där bilden på dig och din far hade räckt för att täcka upp alla ord som finns om kärlek.
Jag önskar dig en helt fantastisk dag och ja, man får vara trött. Jättetrött.
Kram Maja
http://rundvandring.blogspot.se/2013/11/friluftsframjandet-att-vara-en-av-alla.html
Åh herre gud…jag bröt ihop av den starka bilden på dig och din fina pappa – jag kunde knappt läsa ditt fina fina inlägg för tårarna bara strömmade och jag ångrar att jag sminkade mig idag! Jag gråter än för att du är omringad av kärlek, underbara män och en liten tändstickspojke… Du fortsätter beröra mig oerhört! Tack!
/Mari
Så underbart du skriver… grät häromdan av ditt inlägg och nu kommer tårarna igen. Läser härinne varje dag, kommenterar sällan. Men du berör och det känns som om jag ”känner” dig när du berättar sådär målande. Du finns i mina tankar! Kram
Han ser så snäll ut din pappa =)
Stora kramar till dig!
<3
Jag läste ditt inlägg på bussen, tårarna kom och de ville liksom inte sluta, så vackert, om det där jag aldrig haft eller kommer få, en pappa med kärlek. Men jag har andra ankare. Andra som låter mig vara liten. Och jag tänker vi är lyckligt lottade mitt upp i allt det tråkiga så är vi lyckligt lottade. Som får vara små hos någon som finns där för oss.
Emma! Tårarna bränner bakom ögonlocken när jag läser din text. Jag känner såväl till den där känslan…pappa.
Så fint så jag tappar orden…men blir alldeles varm av att läsa…
Du gör så rätt som tar vara på honom och han på er;)
Skönt att ha den famnen att krypa upp i.
Kramar
Adela
Mållös.. Du skriver på ett sätt som inte går att beskriva. Du når det absolut innerst hos mig. Stor kram från maja som numera vill sno både busen och pappan din
Du beskriver så vakkert som vanlig dina känslor og jeg blir helt rørt!
Er så glad for at du har en så fin pappa og at ni kan ”släppa loss” alle era feelings er underbart!
Jeg var pappas prinsessa (er vel fortfarande), men när vi flyttade til Norge og han bodde igjen i USA når man er 13 år så glider man från varandra även om man inte vil. Har alltid varit lite avundsjuk på mina venninner som har så godt forhold til sin pappa. Saknar det så mycket! :/ men jeg har en pappa, en som er uendelig glad i mig og jeg uendelig glad i han, bara at man inte får vist det så ofta, eller møts så ofta.
Tårorna trillar og en trøtt mama er klar for sengen. 🙂
Massa kramar til fina dig!
Älskar koftan i turkos! Åh! Den skulle passa mig, men var slutsåld.. 🙁 Låter som ni haft en bra helg!
Fantastiskt! <3
Hej Emma! Jag läser din blogg varje dag, men det är sällan jag kommenterar. Det måste bli ändring på detta nu. Så fantastiskt fint du skriver om din älskade pappa, jag blir tårögd. Tack för en underbar blogg! Du skriver på ett sånt härligt sätt, så man bara vill läsa mer och mer. Och alla dessa fina bilder ger sånt liv till bloggen 🙂 Massa kramar till dig!
Det känns så ända in i själen, orden som du format för att beskriva känslan. Det berör. Mer nu än tidigare. Tack, du får mig att le för det är så äkta.
Fina fina du dina texter berör mig så, jag sitter och läser din blogg och känner något varmt rinna nerför kinden och kommer på mig själv med att sitta och gråta. Gråta över dina fina ord, din fin varma beskrivning om dina nära och kära, gråta över mkn egna sorg som jag bär med mig alltid.
För 9år sedan igår förlorade jag min bullriga björn, min trygghet min hjälte, min älskade pappa lämnade oss hastigt i förtvivlande sorg. Jag endast 21 skulle nu försöka hjälpa min mamma, mina syskon och mig själv i denna bottenlösa tomhet, tomheten efter pappa som lämnade alldeles för tidigt (47år). När jag läser din beskrivning av din pappa så blundar jag och hör och ser min bullriga björn, tryggheten, pappa och jag tackar dig för denna känslan denna påminnelsen. Trots att jag tänker på pappa varje dag så skänkte du mig en stunds levande minne av pappa, så tack.
All kärlek till dig
Kram
Anna.P
Du skriver så vackert och jag ryser. Så varmt och fint om platser och människor som betyder mycket. Jag bara läser, och läser. Jag blir glad av att höra att du fick en fin helg hos din pappa, med mannen och er Buse, med god mat, ord och varma kramar. Min pappa gick bort för snart fem år sedan, alldeles för tidigt, men jag kommer på mig själv med att le när du beskriver din härliga pappa.
Åh, jag önskar dig allt gott i världen och många hjärtliga kramar
ÅÅÅ – du som gjør sånn et utrolig inntrykk på meg, som beskriver så utrolig vakkert mine følelser også. I slutten av oktober mistet jeg min kjære gode pappa, han var og har vært alvorlig sjuk så lenge, så det var en lettelse når det var over. Å se en voksen mann ha så mye smerte er ikke til å holde ut, men jeg lengter…. Jeg lengter etter tiden før sjukdom da også vi hadde det så fint sammen, jeg så hans kjærlighet til meg og barnebarna og det var så trygt og godt. Heldige du som har din pappa, og hvilken koselig type det ser ut til å være, ta godt vare på hverandre. Mange gode klemmer <3
Fantastiskt vackert Emma! DU är fantastisk!
Du är fantastisk, bara så att du vet…. Skriver så vackert så tårarna rinner här hemma, om allt som man själv tänker men inte förmår uttrycka när man själv haft det jobbigt. Tack för att du har förmågan att sätta ord på det jobbiga!
KRAM
Vilket fantastiskt inlägg kära du! Du är otrolig på att få fram känslor när du skriver. All kärlek till dig! Kram
Åhh, du är för fin!
Vilken fantastiskt fin bild på dig och din pappa! 🙂