Igår var himlen öppen när jag körde hem;
regnet vräkte ner mot rutan och vindrutetorkarna arbetade sig trötta och själv var jag så slut som artist att jag fick ha temperaturen i bilen inställt på iskallt och fläkten på fullt blås för att inte somna – klockan var bara fyra men i mig var den midnatt och kylan gav mig knottror på armarna i vinddraget och jag sjöng högt med radion bara för att hålla mig vaken. Och jag tog mig hem, körde i 80 i det hällande regnet, svängde förbi dagis och hämtade en sprudlande glad buse som doftade lax efter lunchen, svängde in på gårdsplanen där eken stod ledsen med hängande grenar och gick in;
sparkade av mig skorna i hallen, kysste min man och sa
jag går och lägger mig och vilar en stund
och la mig sen raklång på sängen i stickad tröja, byxor, inneskor, sjal alltihop bara för att sluta ögonen en liten stund.
I morse vaknade jag av klockan.
Sen klockan fem igår har jag sovit under duntäcket som en klubbad, min man har nån gång under kvällen dragit av mig den stickade tröja och sjalen, lirkat av mig inneskorna, strykt luggen ur pannan, men jag vaknade i jeans och linne och gårdagens smink och med känslan av att ha förlorat drygt ett dygn.
Ni vet. Förvirringen. När man kommit ur rutinerna och inte riktigt vet vad man ska göra härnäst och då hjärnan lite bakis försöker tänka ut vad det var igår man borde gjort som man nu missat.
Men det var skönt att sova, så evinnerligt skönt, och idag är det tisdag och jag har en ny ring som jag fått utav en av mina annonsörer (Mila Silver); ett litet frö som i sin symbolik är så vidunderligt vacker, och regnet har slutat att falla och jag vet att på jobbet någon mil bort väntar nybakade lussekatter från Preem och det där gula ljuset som så välkomnande bara i sig själv.
Så jag har tappat snudd på ett dygn, men det gör inget.
Det mesta av tröttheten har lagt sig.
∞
bord | reunionhome glasbehållare | day (gammal)
ring | mila silver
Oj då, du behövde onekligen sova! Hoppas ”tuppluren” gjorde gott!
Kram
Kroppens förmåga att ta hand om sig är inte att underskatta. Tänk vilken finurlig maskin vi lever igenom. Hoppas att du känner dig lite piggare idag.
Kram
Rebecca
http://pilotfrun.se
Du behövde den där sömnen. Så fint att du fick sova. Kram.
Ett helt dygn? Näää. Men kanske….12 ? timmar.
Ett dygn hade de blivit om du sovit till kl fem på kvällen dan därpå.
13 h – ett DRYGT dygn för mig 🙂 Upplevelsen att ha missat en hel eftermiddag/kväll mer än bokstavligt just 24 h, kanske 🙂
Åh,det där brickbordet!!har kollat på det sååå länge.Men…vitt eller svart?Ingen rabattkod på g till reunionhome? 😉 Tack för en underbar blogg!!
Visst är de vackert? Oavset vad du köper går det ju att måla när du vill ha förnyelse 😉
Vet att hon hade 25% på allt typ förra veckan när det var höstlov – synd att du missade det!
Alltid nyttigt med sömn ♥
Kroppens sätt att ladda upp, djuren går i ide om vintern medan vi kör på i samma tempo. Vi behöver också stanna uppp och vila. Hopppas du känner dig piggare idag!
Låter som att din kropp behövde gå i kortare ide. Själv känns det som att jag också skulle behöva lägga mig vid fem någon kväll. Känns som att jag är ständigt trött men det hör ju lite årstiden till.
Kram Linda
Skönt att du tog dig tiden att sova, du och din kropp behövde det nog. En paus i vardagen. Förstår dock känslan av att ha tappat tiden.
Kram jess
http://www.annorlundaunderbara.com
leveransen av inredning har kommit
Var rädd om dig. Tuppluren behövde du säkert väl.
Kram, kram
Bra med sömn där, så viktigt att lyssna på kroppen. Väldigt vacker ring..
Kram
Det var nog välbehövligt med alla timmars sömn:)
Oj! det var visst välbehövligt! Om tröttheten fortsätter kan det va ett tecken på depression…Hoppas att det inte är det att det räckte med sömnen du fick! kramar från en som vet
Du underbara kvinna! Tack för att du delar med dig av dina bilder och dina ord, du är vardagens största inspirationskälla för mig. Ville bara säga det till dig. Känner ju egentligen inte dig men jag tycker så mycket om dig. Hoppas du mår bättre snart, ibland måste man bara få läka :*
Hejsan.
Först vill jag säga, ledsamt att du fick missfall, men det är naturens sätt att ta bort något som inte var bra till att börja med.
Nu till det jag ville säga dig med djup allvarsam röst och utan att fjäska eller säga stackars dig.för någon behöver faktiskt säga detta till dig och jag tror ingen har gjort det än, för du behöver höra detta, du behöver vakna upp till verkligheten………. RYCK UPP DIG FÖR HELVETE MÄNNISKA……………..Det var ett missfall, sånt händer och det hände för att fostret inte var bra på något sätt. Du går runt och deppar och skriver deppiga inlägg så man får eksem, men vad du inte gör är att rycka upp dig och förstå att det som hänt hur ledsamt den än må varit, med betoning på varit, så KAN du bli gravid igen, och kommer förmodligen och bli det också snart, samt att du redan har en gullig liten pojke redan, ägna dig åt att ha kul med honom istället för att gå runt i en tycka synd om dig själv dvala. Var glad att du har ett barn och kan få fler, tänk på dom som aldrig kan få ett barn, tänk på dom som dagligen försökt i flera flera år, men aldrig kommer att få ett barn, ska dom gå runt i all evighet och gräva ner sig för det, näää dom tar sig upp på benen och försöker gå vidare med livet, du försöker inte ens, du vill bara tycka synd om dig själv och älta, älta, älta………….skärp dig, gå vidare………..det är inte jordens undergång, det var bara ett missfall, sånt händer………..väx upp, ta dig i kragen, sluta älta och var glad för det du har och gå vidare.
Ärligt talat vet jag inte vad jag ska svara på det här? Utan att fläka ut mitt liv helt? Jag tror att det är viktigt att komma ihåg ALLTING som sker i det som är min vardag aldrig får ta sig plats här inne. Du VET inte. Du har ingen aning om vad som mer sker utanför den här bloggens ramar; du vet inte om något annat förutom min missed abortion har inträffat, du vet inte om någon gått bort, om någon nära mår dåligt, om JAG mår dåligt av anledningar du inte kan läsa dig till. Du vet ingenting om eventuella komplikationer, om infektioner, om bemötandet, om provsvar, om jag kanske fått reda på att jag aldrig mer kan bli gravid. Om jag är ”nere” på grund av min MA eller om jag bara skriver poetiskt för att de är de enda orden jag just nu har eller för att jag vill testa att vara lite Norén ett tag, eller om jag är kliniskt deprimerad och äter medicin eller om min absolut bästa vän just förlorat sin mamma.
Du. Vet. Inte.
Men oavsett, och det är lika viktigt för mig att säga som det var för dig att skriva ovanstående, tycker jag (om vi koncentrerar oss på det faktum att du tycker att jag skriver deppiga texter för länge för din smak om något du bestämt är ett ”enkelt” missfall) jag att man ska vara extremt försiktig med att tala om för folk man faktiskt inte känner hur de ska hantera sin sorg. Vad varje person känner är deras och inte ditt, och hur varje person reagerar är och måste få vara deras reaktion. Säg såna här saker till dina närmaste istället, de du känner och vet allt om och älskar, så undviker du kanske att trampa i hålor du inte vet djupet av. Vem är du eller jag att avgöra hur länge någon har tillåtelse att sörja förlusten av ett barn? En del gör det kanske på en dag, en på två veckor, en på två år. En del sörjer hela livet, en del får aldrig ens chansen att sörja. Som du själv vet.
Jag kommer överleva, allt är okej med mig, var inte orolig för det – jag har inte grävt ner mig, mitt liv fortsätter, jag arbetar och älskar min Buse och min man, jag har en vardag som fungerar och ett liv jag tycker väldigt mycket om, men det finns kanske andra som inte gör det och där din kommentar skulle varit farlig. Och fram tills jag skriver på ett sätt mer textmässigt i din smak finns det så många ”glada” bloggar att luta huvudet mot. Och om du själv lever med en sorg, i en sorg, efter en sorg, så hoppas jag att du tar dig precis det utrymmet du vill att vara ledsen. Oavsett vad som sker i världen runtomkring som är värre. För den sorgen är din, och inte världens och jag hoppas att ingen talar om för dig när du ska vara färdig med den och ta det för vad det är. Du är färdig när du är färdig. Det kommer ALLTID finnas de som har det värre än vad du har – men det innebär inte att sorgen hos dig är mindre viktig eller inte får ta sin plats. Jag önskar att jag låtit sorgen i mitt liv när jag var yngre få ta all den plats den behövde, istället för att stoppas i lådor och försökts glömmas bort. Det skulle besparat mig så mycket annat.
Att sörja är inte fult, inte konstigt, och sorgen har inget bäst-före-datum.
Ta hand om dig.
Ps. Skulle helst skrivit detta direkt till dig, i ett mail och kanske ge dig en större bild av vad som sker, men då jag har två mailadresser på ditt IP (en från kommentaren under när jag gick ut med min MA och en till det du skrev nu, ganska vitt skilda från varann) var det svårt att avgöra vilket, så det fick bli såhär. Hoppas du förstår.
Word!!!!
Kramar
<3 Kloka, starka kvinna!
Kram
Alla har rätt att sörja – det finns inga rätt eller fel! Jag tycker det är helt fantastiskt att Emma orkar att blogga och dela med sig mitt i allt detta. Gillar du inte vad hon skriver så kan du ju faktiskt låta bli att läsa!
Så skönt att du fick en rejäl vila, måste varit skönt! Och min första tanke var: stackarn fick hon inte i sig kvällsmat då 🙂 🙂 Är det något jag är pjoskig med mina barn med så är det få i sig mat, nu fick du en släng av den oron 🙂
Sköt om dig, kram!