Det här är Tooka.
Den äldre, och avsevärt mindre, av de två. Cirka 100% mindre än Tant, och ungefär lika mycket mer svårmodig än sin något mer bastanta syster. (Det är inte det att Tant är världens enda tjocka saluki, hon har bara, ehm, kraftig benstomme. Som en labrador ungefär).
Tooka kom först till mig av de två, lika svårmodig och egensinnig som valp som hon nu är som vuxen.
Ni förstår,
det regnar alltid på Tooka. På ett eller annat sätt. Hon är en mycket svårmodig, mycket poetisk saluki som sitter med Norénblick på trädgårdsbordet och blickar ut över fälten. Hon är glad när man kommer hem efter att ha varit borta, men det är nog allt. Resten av tiden är hon en suckande, introvert flicka som tycker att alla andra varelser än sin syster, jag och mannen är äckliga.
Ja. Äckliga är nog rätt ord.
Busen är inte heläcklig, enligt Tooka, men det får inte blir för mycket. Det där kramandet och klappandet av barnhänder får Tant helst ta; Tooka ligger mycket hellre i sängen eller i soffan
utfläkt
och tar igen sig efter dagens misärer. Det behövs när man är saluki, förstår ni. Cirka 20 timmar av dygnets 24 går åt att ta igen sig, ordentligt, på de mjukaste platser hemmet har att erbjuda.
Det duger liksom inte med en liten filt på golvet, om man nu tror det.
Nej, högt ska det va och mjukt ska det va – och varmt. Har man inget underhudsfett (jag talar för Tooka nu, inte Tant) så är det såklart inte trivsamt med varken kyla eller hårda underlag. Vinterhalvåret går alltså helt bort enligt Tooka. Och hösten. Våren med, om man nu tänker efter, då kan det ju komma lite kyliga vindar. Sommaren går bra; iallafall de varma dagarna när man kan ligga och ta igen sig ute istället där solen gassar som starkast. Gärna på min solbädd som jag ställt i ordning med mjuka kuddar och gjort redo för mig själv, den får snabbt bli Tookas solbädd istället. Försöker man fösa bort henne får man den där Norénblicken, den svårmodigaste av de svårmodiga, och den där sucken som gör att man vet att nu begär man minsann på tok alldeles för mycket. Hur kan jag ta ifrån denna söta lilla varelse rätten att ta igen sig på en kuddfylld solbädd?!
Ja. Det kan man ju fråga sig.
Så då får hon ligga kvar där. Primadonnan.
Så ja, det där var Tooka. Min beniga, älskade lilla fotomodell med de mjukaste öron man kan tänka sig och det bästa temperamentet för konstant saluki-skedning som går att finna.
En av fem i familjen i det Lutande Huset.
Alltså, på tal om familjen i det lutande huset! Jag fick ett mail av en tjej häromdagen som gjort en saga om Busen, Tant och Tooka och grannens katt. Jag smäller av så sött! Sagan, med fantastiska illustrationer, kan ni läsa här.
Tack Annika, så fantastiskt fint gjort.
Underbart vackra bilder. & så jag hade fnissat och ooooat mig över att ha en sån fin liten primadonna hemma. Jag får ist nöja mig med en tjock katt. Men han är ganska primadonnalik han också 🙂
Ha en härlig torsdag!
Heléne
http://helenesjul.blogspot.se
Åh vilka mysiga bilder. Vovvar är ju så fantastiskt härliga med sina personligheter.
Hahhahha, guuud vilken härlig beskrivning 😀
Skrattade okontrollerat här på jobbet, tack!!
Å kram
Alltså jag kan förstå henne den där Tookan. Jag är väl lite likadan själv. Men hur gamla är dina hundar egentligen? Kram!
Hm de måste vara 6 år nu 🙂 Kram
Hahaha, en filosofisk hund med spleen/Weltschmertz. Härligt!
Hahaha, vad underbart du beskriver henne – jag förstår verkligen hur hon är! Som en avmätt, lite finare dam i Socitén på det glada 20 talet! Underbar hund!
Jag gillar den där svårmodiga Tooka, hon balanserar liksom upp yviga Tant på något sätt 🙂
<3 och min saluki-längtan växer i hjärtat
haha…helt underbar Primadonna! Låter precis som en väns två afghanherrar…själv har jag en modell bastant dam..bull mastiff..en riktig dam med ett stort tålamod mot oss i familjen, men som suckar djupt över de små tvåbentas strapatser. Andra hundar funkar också jättebra..så länge talar korrekt hundspråk och har vett att uppföra sig mot en dam av rang.
Vad roligt att läsa om Tooka!
Har själv en liten egensinnig flicka hör hemma, snart året, dvärgpincher med en gnutta chihauhua, hon är inte så förtjust i andra människor än familjen, barn är sådär, tom våra. Hade aldrig hört talas om Salukis innan jag började följa dig och dom verkar ju bara för härliga!
Kram
Helt fantastiskt fint gjort, vilken saga!!;)
Kram
Adela
Åh vad roligt att läsa! 🙂
Ljuvliga bilder. Ljuvlig beskrivning. Är så löjligt svag för hundar och deras personligheter. Min suckar först djupt en lång stund innan han slutligen börjar yla när jag suttit för länge vid jobbdatorn. Tydlighet är bra. Ha en fin torsdag.
kram
Nedersta bilden – wow så bra!
Kul beskrivning av en egensinnig madame.
Kram jannike
En absolut helt fantastisk saga!!! Älskar´n!!! 🙂
Vi på Sagokällan tackar och bockar och ler stort!!!
Alltså åh! Är själv nybliven hundägare och slås utav hur starka personligheter de utvecklar. Som en riktig familjemedlem. Love it!
Åh, vilken underbar primadonna! Och alltså sagan -gud vad fin och helt fantastiska illustrationer 🙂
Kram,
Line – http://themanylivesofline.blogspot.se/
Jag som inte har hund och inte kan något precis om hundar- salukisar verkar vara som riktiga personer. Eller så är det du som beskriver dem extra bra 🙂
Och sagan är ju helt ljuvlig!!! Kram
Mycket av det där känns igen i Alvin, som förvisso inte alls är lika svårmodig utan fasligt glad, men ändå gärna placerar sig på husets mest bekväma plats.
Så otroligt fina hundar ni har!! Förresten, angående tävlingen ovan..har du någon rabattkod om man varken har intagram samt otur i spel?
Nej tyvärr :/ Men jag kollar med Annelie!
Åh så härligt skrivit om henne, så mycket kärlek det andas. Du kanske har skrivit om det förut men hur kom det sig att du valde just denna ras?
Underbar text och underbara bilder, som vanligt såklart! 🙂 Tant och Tooka. HAha. Underbara namn, hur kom ni på dem? Kram
De var liksom bara en Tant och en Tooka på nåt sätt. De får ju ganska knepiga kennelnamn med sig så de var tvungna att få ett ”hemmanamn” också, så då blev det bara så 🙂 Kram
Så så fina ord om en familjemedlem som ser helt underbar ut! Hur uttalas hennes namn?
Som Toka 🙂 Hon fick två o bara.
…åh jag fick allt lite ont i både hjärta och mage när jag läste sagan för en morgon nu i år vaknade jag till en hemsk tystnad och när jag steg upp kände jag ett drag om fötterna. Ytterdörren stod öppen och borta var min lille 2-åring. Det var det värsta jag varit med om! Min lille pojke hade tagit på sig sina vinterkänger och kavat stegat ut i stora världen för att hitta pappa som gick morgonrundan med hunden. Tur var att två personer plockade upp pojken innan han tagit sig till den stora vägen och i rättan tid såg de en mamma i panik som sprang runt och letade. Jag skulle just hämta telefonen och ringa 112 när jag såg de tre komma i vår gata.
En fin saga….med en liten detalj att vara uppmärksam på.
Underbara bilder och jag blir rörd över hur kärleksfullt du beskriver dina älskade hundar. De är fantastiskt vackra!
Helt,helt underbart,jag kan höra sucken <3