Att ta dagarna som de kommer.

Och så går dagarna, i sakta mak.

Den ena efter den andra, som ett pärlband, och vi följer bara med. Somnar tidigt i mörkret som är sammetssvart, vaknar sömntunga intrasslade i varann som grenar, går upp, äter en frukostbuffé som inkluderar färsk frukt på pinne och en chokladfontän, går sedan ner till havet eller poolen med Buse på höften som en varm liten koala i hatt som doftar Bamse-sololja och har ena armen kring min nacke.

Vi lever, helt enkelt. Livet.

Dagarna är långa och utan avbrott;

jag har sand precis överallt när vi kommer upp till rummet, håret är trassligt av salt och mannen får små lockar i pannan jag inte kan låta bli att röra vid med handen. Och Buse har inte badat klart, pekar uppfordrande på badkaret och säger bauda! så vi tappar upp ett varmt bad också, sitter alla tre nerklämda i badkaret med Buse i mitten – omkring oss guppar badankor, tvättsvampar formade som björnar och skum.

Boubblor! säger Buse förtjust och försöker fånga dom i handen.

Ja, bubblor säger vi, ler mot varann.

Lyckan över det lilla, ni vet.

Jag försöker anamma det där, jag också.

Vi äter yoghurt i små pauser, dricker juice med fötterna i poolen, går i samma kläder flera dagar i rad – Buse har en morgonrock med öron från H&M som håller honom varm och jag trampar runt i den skönaste klänningen jag ägt (härifrån) och ett par mjuka Ldir, håret i bångstyrig tofs och med en hud som sakta, sakta börjar ta färg.

Och vi har dagar kvar, flera dagar, många pärlor på vårt band.

Vi gjorde helt rätt i att åka hit.

∞

klänning | nantucket

∞

Dagens lucka står fantastiska Davida för! Den hittar ni här.