När jag städade fönstret idag passade min febertomte på att ta sig lite plats.
Han, Koi-Koi och den där tomtedräkten som fortfarande är nummer ett och som han drar på sig med allvarlig min och säger jau är toumten.
Lilla vän.
Han som just nu sover på min axel med ena handen runt den febertermometer han stoppat innanför min tröja för att tau temp minuterna innan han somnade.
Så det blev ett sent inlägg idag.
Ett ”jag-bloggar-när-han-somnat”-inlägg, eftersom all tid går åt en liten skruttig vars temp stiger högt på kvällarna och som har tomtedräkt och hosta i bröstet.
Här ligger vi alla, i sängen, med Lorax spelandes på datorn. Min ena arm bortdomnad av Busetyngd och den andra försöker jag skriva med, Tant som en tung kloss över fötterna och Tooka som en kringla under täcket. Och mannen, i glasögon på nästippen och med söndagsrufsigt hår, bara en handlängd bort.
En liten familj, kanske –
men det vackraste jag har.
Åh, stackarn, det är sååå jobbigt det där, kommer precis ihåg hur det var, det går runt , runt, till alla familjemedlemmar i evigheter känns det som. Men det går över, så håll ut <3
en bamsekram till er alla,
Monica i Rom
Dessa underbara barn som hjärtat ömmar så för…
Sicken fin familj. Alla de där små familjerna som vi alla har är fantastiska. Och just känslan av att vara vi och vara tillsammans är det enda som behövs på något vis.
Kram och god natt.
Vackraste lilla familj… <3
Krya lille tomten! Kram!
Läckra bilder och vackert formulerade ord!! Rörande. Hoppas tomten mår bättre snart. 🙂
Stackars liten! Inte kul med feber igen! Hoppas han snart blir bra.
Kram Lena
Världens sötaste lilla toumte och hoppas att världens sötaste kryar på sig snart!!
Kram
Petronella