Att agna med bröd.

Igår vaknade vi till sol, igen, och vandrade ner till frukosten – packade och klara för stranden. Och ni ser hur sned jag är? Ja. Det är så jag ser ut ungefär tio dagar i sträck varannan månad eller så. Går liksom inte att räta upp sig.

(Den lilla byxdressen är en av sommarens absolut skönaste plagg – finns här).

Vi var förväntansfulla igår, hade bokat en sak till eftermiddagen som gjorde buse alldeles upprymd och som han hade pratat om hela kvällen innan.

Men först stranden.

Denna lilla oas av sand och träd och där man får lunchen levererad i små vackra, flätade lådor så att man kan sitta kvar i sin solstol och se på havet när man äter – perfekt med en otålig liten som mest vill gå med sand långt upp på ryggen och ha en spade i näven, och sitta på kanten av solstolen och se på folk som försöker åka vattenskidor och ropa

Auuuk! Auk då! Nääääj! Han trilla! Han få inte vara med.

med stor inlevelse.

Och sen var det dags.

Vi hade hyrt en liten båt i två timmar, så att vi kunde köra ut på havet och cirkulera runt öarna och se Spinalonga på lite närmare håll. Och fiska. Ni som varit med ett tag vet ju att jag älskar att fiska, och med Buse i handen är det en fantastiskt ursäkt att be om fiskespön att ta med sig.

Fishing? Ehm… sa båtuthyraren och såg förvirrad ut. There is no fish here?

Men klart det finns fisk, sånt trams tänkte jag inte lyssna på. Jag tänkte inte landa en haj eller så, men nån fisk måste det väl ändå gå att dra upp och visa Buse att mamma minsann inte bara kan fånga krabbor på västkusten utan även fiskar i Elounda.

Så båtuthyraren lovade att fixa oss två stycken spön, och mycket riktigt – när vi kom för att hämta båten räckte han oss inte bara flytvästar utan även två små spön och en påse bröd.

Bröd.

Vem tusan fiskar med bröd?! Bröd löses ju upp i vatten och är ett helvete att agna med, men visst. Jag är inte så knusslig.

Så gav vi oss ut.

Buse var exalterad i ungefär fem minuter sen somnade han som en stock av gungandet, brummandet och kluckandet. Jag förstår honom; att sitta i skydd från solen av det lilla taket de spänt upp på båten och bli mjukt gungad sådär på eftermiddagen kan ju göra vem som helst sömnig.

Så han fick sova. Liggande på båtgolvet på handdukar och med sin lilla kudde som vi varit förutseende nog att ta med snarkade han lyckligt nä vi la till i lä bakom en ö och njöt av livet.

Så fiskade vi.

Jag svor över brödet och försökte den ena patenterade lösningen efter den andra innan jag kom på ett sätt som faktiskt höll det kvar på kroken, och sen satt vi där på vår lilla båt och drack vatten och åt persikor och pratade med mjuka röster om hur vackert det var och hur skönt det är att slappna av i kroppen.

Och vattnet, som var så klart att man kunde se till botten trots djupet, och som skiftade i starkaste turkost de ställen där sand var det enda som fanns under eller där havet mötte klippor som stack ut från ön.

Och jo.

Jag fick fisk.

En liten, fladdrig sak som jag triumferande halade upp och la i en spann så att Buse skulle kunna se den när han vaknade – och sen hade våra timmar gått och vi styrde tillbaka mot stranden, jag väckte Buse nånstans mellan Spinalonga och hotellet och pekade på hinken Titta! En fisk! och sen satt han trollbunden med den lilla hinken och tittade på fisken som simmade runt och pratade fort, fort med den lilla krabaten över motorljudet.

Fisken släppte vi tillbaka såklart, efter att båtuthyraren sett lite imponerad ut och jag försökte verka nonchalant åh den lilla, det var ju inget och Buse sagt hejdå till den och önskat den lycka till i havet.

Och så var vår dag.

En strand, en lunch, sol och en båt. Och en påse bröd att agna med.

∞

lång kimono | kyssjohanna
hatt | åhlens