Att ha sista hela dagen i vårt paradis.

Det är sista hela dagen vi har här.

Veckor är ju sådär; de börjar och tar slut och där emellan gäller att det att försöka hinna leva så mycket som möjligt.

Och vi har lyckats med det.

Så att det är sista hela dagen här gör egentligen inte så mycket, för det är en hel dag och den ska fyllas med hav och sand och sol och Buseskratt och ett besök hos Robin i källarvåningen.

Men vi kommer att sakna det vackra, såklart, det där guldskimrande som ligger på precis varje dag här och gör den speciell.

Men det är inte hejdå för alltid, vi kommer tillbaka. Det gör vi alltid.

Och lite av skimret tar vi med oss hem till det där andra livet vi har och som vi älskar, det också. Lutande Huset och ljudet från flickornas tassar på golvet och vännerna som på Facebook skrivit Määääh kom hem nu va? och på så sätt berättat att vi är saknade.

Och som sagt; en hel dag kvar.

Och en natt och en liten sekvens morgon.

Man behöver ju inte så mycket mer. Sju dagar i ett paradis ger liv till sju månader, inte sant? Minst. Och nu startar ju sommaren hemma, på riktigt, och i vår trädgård står ett litet växthus och värmer plantor jag vårdat för hand och som förhoppningsvis kommer ge oss gurkor och chili och sparris och gud vet vad när sommarmånaderna tagit fart.

Och jordgubbar. Buses jordgubbar som fyller två odlingspallar och otaliga krukor.

Han kommer kunna äta sig fördärvad.

Så vi tar tag i den här dagen också, slukar den, njuter av minuterna som ligger som ett pärlband framför oss, och av solen som har gått upp rakt framför mig där jag sitter och skriver och nu är i en höjd där den bländar mig om jag försöker se havet.

Resan är inte slut, inte än, den är fortfarande kvar.

En hel dag och ett natt och en liten sekvens av en morgon.

Det räcker gott och väl.

∞

klänning | yellowferry (provkollektions-ex)
hårband med blommor | nordljus
ankeltingeltangel | gold ordon