Att ha haft grillkväll.

Igår väntade vi ju vänner över för grillning och prat och skratt.

Det var Helle och hennes Tobias som skulle komma, och vi såg fram emot det så vi blev lite nippriga. Det är så kul att ha tiden att gå och fixa innan gästerna kommer; marinera och baka och pynta och hälla upp och titta på klockan och undra kommer de inte snart? och tända grillen i tid så att glöden hinner bli silvervit till köttet.

(Jag hade på mig ett par gamla custommade-byxor jag hittade på rea i vintras, t-shirt från IsaCouture som nu har sommarrea och armband härifrån. Halsbandet fick jag på posten av en läsare – det är fantastiskt och har texten ”Buse” på amuletten).

Så hade jag börjat duka upp där ute med sommarblommor, enjoy candles, textilier från Nyblom Kolléns och tallrikar från Mateus. På bänken la jag två stycken av de där underbara plädarna från Numero 74 som ni sett hundra gånger vid det här laget (finns här) och som dämpar träsmaken en aning när man ska sitta länge.

Och vädret var verkligen vänligt igår; solen stod högt trots att det var kväll och värmde mig i nacken.

Servetterna knöt jag ihop med hushållssnöre och pyntade upp med vete som spridit sig från åkern tvärs över vägen och nu växer frodigt här och där på vår uppfart. Och den får växa där, jag har inte hjärta att slita upp dom. De är så vackra på något sätt i sin vildvuxenhet, och lite vete här och där har jag bestämt mig för bara tillför charm till Lutande Huset och dess spretiga trädgård.

Dessutom är den ju tacksam att dekorera med.

Planteringsbordet ställde vi bort vid bordet och så fick det agera avlastning.

Där stod burkarna och väntade på att fyllas med välkomstdrink (de hittade jag här för typ 35 kr stycket, tror dock att de är slut nu) och den vackra HAY-handen fick hålla i pappsugrör. Varför inte, liksom. Lite knasighet skadar aldrig.

(Handen finns här).

Och så maten!

Sallad från egen odling med tomat, gurka, rosmarin och örtdressing. Habanero-marinerad entrecote, majskolvar, focaccia såklart – den här gången med rosmarin, basilika och mängder av vitlök. Kall chilibearnaise, pinnar fulla med jordgubbar, blåbär och druvor, och sen ett fat med revbensspjäll och olika sorters korv.

Så gott!

Och sen inväntade vi gästerna.

Och de kom.

Med två flaskor vin och mängder av kramar och sina två eminenta herrar som skulle få träffa Tant och Tooka för första gången och som är så söta att man blir alldeles mjuk i bröstet.

Kokos och Kiwi.

Titta bara:

Det är så skönt att kunna bo såhär; att vänner med hund kan ta med sig sina älsklingar och att alla kan vara med ute tillsammans – att ingen behöver lämnas hemma och att det funkar så fint med flickorna bara man introducerar dom på rätt sätt först.

Eller ja, Tooka kommer ju aldrig någonsin vara intresserad av att frottera sig med pöbeln (som hon anser att alla varelser utom möjligtvis vi och Tant är) men hon accepterar det faktum att de är här, även om hon gör det med sedvanligt svårmodigt uttryck och gärna på en plats en bit ifrån.

Och så satt vi där i trädgården och skickade fat mellan varann och åt och skrattade och pratade och enades om att sommaren varit ljuvlig hittills. Vi pratade semesterplaner och gamla bilar och gräsklippare och huruvida det är okej att göra blandband nu för tiden eller inte.

Och medan solen gick ner blev vi långsamt klara med grillningen och redo för efterrätt.

Klassisk gräddtårta med vaniljkräm, hallonsylt och jordgubbar.

En sån som blir ännu bättre dagen efter ni vet och vars rester nu väntar på mig i kylskåpet. M-hm.

Så föll skymningen och myggen surrade runt oss och timmar hade gått trots att det kändes som minuter; och det var dags att säga hejdå och ses snart igen och krama om varann på gårdsplanen och lova att göra om det snart.

Och medan gästerna åkte hem plockade vi undan och lyssnade på sommarnattstystnaden och var varma i magen på det där sättet bara timmar av fint sällskap kan åstadkomma,

och väl i sängen hann jag bara se ett och ett halvt avsnitt av Orange is the new Black innan jag slocknade.

Men en underbar lördagskväll, med sommar i hela trädgården och värme i magen.

Man behöver inte mer för att bli lycklig.