Att vara halvvägs in i en vecka.

Onsdag.

Och det här är en vecka då dagarna går segt som kola; sträcker ut sig i oändliga remsor av timmar och tycks aldrig ta slut. Är det inte märkligt det där? Vissa veckor hinner man knappt blinka innan de dragit förbi, andra är en evighet och lite till.

Den här är en av den senare sorten.

Inte för att det händer något särskilt tråkigt eller utdraget, tvärtom. Men jag väntar besked på något roligt som kanske sker i nästa vecka, och att vänta har aldrig legat mig nära som ni vet.

Men jag håller mig sysselsatt. Arbetena avlöser varandra och jag lyckas jobba effektivt, bilder från plåtningen i Stockholm tar emot mig på skärmen och låter mig förloras och på kontoret är tempot högt och intensivt och gruppen arbetar som ett par mästare. Men tiden. Den står nästan stilla.

Det får vara så.

Tills den varvar upp och sätter fart igen så fortsätter jag med bilderna och jobbet och att komma hem och lyssna på när Buse plinkar jau e en gjommibjorn på pianot på vardagsrumsgolvet.

Och idag är vi ju faktiskt halvvägs in i en vecka.