Att vara gravid i vecka 27.

 
 

AT2B6870

 
 
 

Vecka 27.

Och nu är jag där när jag glömmer bort vilken vecka det är, på det viset jag aldrig gjorde med första. Då visste jag precis vilken vecka och ibland även vilken dag. Nu är det annorlunda, jag läser inte om varje vecka slaviskt för att följa utvecklingen.

Nu är jag gravid, helt enkelt, och växer. Det är liksom allt jag behöver veta.

(Nu var jag ju tvungen att läsa vad som händer bara för det, och han är runt 37 cm lång där inne och väger knappa kilot. ”Du kan börja känna dig tung” står det. No shit. Ni skulle se mig när jag ligger innerst i vår säng, mot väggen, med hundar och Buse och man och ska försöka kravla mig upp. Herregud vilken parodi).

Magen kliar lite ibland, kroppen orkar inte med något högre tempo, att böja sig och plocka upp saker är spännande och när han boxar på blåsan ber jag till gud att allt ska hålla. Hittills har gud lyssnat, för övrigt. Jag mår med andra ord fortfarande fint.

 

(på bilden; sjal från malens birger, preggojeans h&m, gamla uggs, klocka jag fått från triwa och som finns här, kofta här och en fantastiskt mjuk tröja som jag skulle kunna bo i om det inte vore snuskigt, den finns här).

 
 
 

v27

 
 
 

Det är mycket som är annorlunda med andra barnet, tycker jag. Inställningen framför allt. Den större känslan av trygghet och kontroll, nu när man vet vad som kommer att hända, hur livet kommer att bli. Med första spelar det ju liksom ingen roll vad folk säger – man kan i vilket fall inte förbereda sig på sånt man själv aldrig förr upplevt. Jag minns hur illa jag tyckte om alla passa på att njuta nu, för sen när du får barn så kommer det minsann inte gå som man fick gällande i princip allt –  sömn, tid, duschar, datenights, middagar, resor, you name it. Jag ville aldrig ”passa på att njuta” – jag ville träffa mitt barn.

Och visst, sådär i efterhand – livet blev annorlunda. Och visst kan vi skratta åt då man liksom hade all tid i världen, den tiden som jag inte för mitt liv kan begripa idag ens har funnits. Men samtidigt så har ju inte tiden fullkomligt berövats mig vad det gäller sömn, duschar, datenights, middagar, resor, you name it. Den lånades bara bort en stund, framförallt i början, tills man fick nya rutiner och lärde sig hur livet såg ut. Ju äldre Buse blir, desto mer tid ges tillbaka. Och framförallt så har tiden som försvunnit ersatts med något annat, inte bara gått upp i rök.

Jag får ränta på min belånade tid, kan man väl säga. Och utdelningen blir större för varje år.

Men nej, jag är ingen spädbarnsmamma. Den tiden är inte min favorit, inte den jag längtar efter och njuter mest av. Men den här gången är den största skillnaden att jag vet att det går över. Det är inte sådär för all framtid. Och då kan jag nog njuta av det på ett helt annat sätt, nu när man vet hur fort tiden går och hur vansinnigt roligt jag tycker att det blir sen. Och nu när jag vet att jag behöver inte passa på att njuta nu för det går visst sen också. Bara på ett annat sätt än innan, kanske, och bara i en annan utsträckning. Och det är ju ingen idé att jämföra med hur det var innan man fick barn, för den tiden är ju förbi och inte längre relevant och därför totalt ointressant för mig att ha som måttstock.

Har tåget gått så har det gått, och då tar jag nästa. Istället för att bedrövat stå och se på tomma perronger och gräma mig över min missade plats och dessa oändliga hav av tid som följde med den och var i livet den skulle tagit mig. Nej, jag kommer absolut inte till samma plats, men om jag inte kliver på nästa tåg och gör det bästa av den resan så kommer jag ju ingenstans. Då är jag ju bara kvar där, bland bitterhet och frustration och en massa ”om jag bara hunnit med” som inte leder till någonting mer än slöseri med just tid på en perrong jag ändå inte vill hänga resten av mitt liv och vara arg över.

Jag har inte berövats på någonting. Jag har bara lånat ut. Och fortfarande finns det sömn, duschar, datenights, middag, resor, you name it. Livet.

Bara version 2.0 istället för första modellen.

De går inte att jämföra, nej. Men det är kanske inte meningen heller, tänker jag.

 
 

flingan2

Rekommenderade inlägg

33 kommentarer till “Att vara gravid i vecka 27.

  1. Kloka tankar. Så viktigt att man lär känna och accepterar sig själv, t ex att man kanske inte älskar spädbarnstiden. Den som väl gör att vissa skaffar 7-8 barn – jag tror i alla fall att det beror på att man längtar efter det lilla, lilla knytet.
    För oss som funderat på fler barn eller ej, är det också många tankar och känslor och jag tror inte, som vissa säger, att har man börjat fundera på fler barn så är det dags annars ångrar man sig. Man kan faktiskt komma fram till att det eller de man har räcker fint. Av olika anledningar.

  2. Men TACK för en av få positiva kommentarer till gravida. Jag är så innerligt trött på alla ”Hoho, du vet inte hur bra du har det”. Ingen annan gång i livet får folk för sig att lite nedlåtande skoja om hur ”dåligt” ditt liv kommer att bli framöver. Om någon köper en ny bil är det ju ingen som säger ”Hah, jaha, passa på att köra nu innan den går sönder. Ojojoj, ni kommer att få bosätta er på verkstaden”… Suck! Men din inställning – helt rätt!

  3. Det vilar en sådan ro över dig, gjorde det med när du väntade första lilla parveln med iof. Och det här med att passa på att ”njuta” ja men det gör man väl precis som du skriver, som en hel familj efter fast på annat sätt bara.

  4. Så sant. Så sant. Ditt inlägg träffar mig rakt i hjärtat. ”Har tåget gått så har det gått, och då tar jag nästa.” Livet blir så mycket enklare, om vi tänker så. Mina barn är 20 och 22 år gamla och jag har numera all tid i världen. Att acceptera och finna ro i det som är, just nu, det är en del av livet och vad jag strävar efter. Må så gott och njut! Kram Eva

  5. Så sant! Har en fantastisk 2-årig flicka där hemma som gör mig lycklig varje dag. Det är klart det finns jobbiga perioder att ha barn men man får ju så mycket tillbaka! Aldrig förr har jag tex stått och dansat som en tok på köksgolvet klockan sju om mornarna för att bara nämna något. Och ordet ”egentid”… Suck säger jag. Man får hitta sina stunder! Våra potentiella barnvakter finns 30 mil bort, men på helgerna när lillskruttan har somnat dukar vi fram god mat, vin och annat mumsigt och sätter oss vid köksbordet och njuter av lugnet och varandra. Det slår vilket restaurangbesök som helst. Vårt liv har de senaste två åren förändrats, ja. Men också förbättrats, för aldrig förr har jag varit så lycklig!

  6. Håller med föregående talare. Du är så klok Emma! Och det du skriver att man inte har samma koll vilken vecka man är i med andra barnet stämmer så bra. Med mitt första så visste jag på dagen, men andra var det lite sämre med det och med tredje så var det ”Oj, är det redan dags att åka till BB?!” Ha en fin dag Kram

  7. Hej! Så klokt!
    Jag älskade min studenttid och hade fantastiskt roligt då! Men skulle jag vilja dit nu om jag kunde? Nej! Livet går vidare och jag hoppas att när vi föräldrar sitter där själva med utflyttade barn… att vi trivs med det livet med…. och sen kanske det börjar om igen med barnbarn… minnas varje fas med glädje och en smula nostalgi och njuta av nuet är mitt motto!

  8. Så bra skrivet. Man får se fram emot när tiden kommer tillbaka istället gör att drömma tillbaka till hur det var innan. Största skillnaden är ju den där varelsen som ger då mycket kärlek, som inte fanns tidigare!
    Kramar

  9. Alltså. Om du bara visste vilken lättnadens suck jag just drog för mig själv. Är mammaledig med två små tjejer och har flera gånger tänkt. Det måste allvarligt talat vara något fel med mig som inte njuter av den här tiden. Det är så inpräntat och djupt rotat att det ska vara det mysigaste i världen att vara hemma med bebis. Missförstå mig inte, mina tjejer är det bästa jag har, men min vardag just nu är inte alls vad jag föreställt mig. Så tack för att du beskriver något som jag själv knappt kunnat eller vågat sätta ord på, varken för mig själv eller till någon annan.TACK.

  10. Känner precis som du. Är i vecka 29 (tror jag) med tvåa. Jag är inte heller precis någon spädismamma men det kan ju vara att det är lättare den här gången när man har perspektiv i frågan.

    Kram

  11. Såååå bra skrivet 🙂
    Och tillbaka, vem farao vill tillbaka,där har man ju redan varit liksom, upplevt gjort,haft………njuta av vad som är nu och invänta vad som komma skall är väl egentligen SÅ mycket mer spännande 😉
    Kram på dig <3
    Monica i Rom

  12. Vilket fantastiskt skrivet inlägg.
    Det är just den där skrämselhysterin som gjort att min barnlängtan inte fanns förut. Men jag har tänkt om där och visst finns den kvar än, men inte lika starkt som förut. ME visst undrar jag hur man orkar ibland hahha.
    Sover jag 3-4 h på en natt e jag heeelt färdig, inget bra humör, allt känns motigt. Då tänker jag alltid på våra grannar som har två barn, jobbar som poliser (med 3-skiftsveckor) och roddar det.
    Då blir min trötthet rätt fånig 😉
    Jag tror det blir vad man gör det till och hur man pratar med sin partner. Hur man löser situationer och att båda finns och hjälps åt. Att våga be om hjälp också, våga ta emot.

    Kram på dig!

  13. SÅ himla bra skrivet!! Och lite skönt att höra att nån annan tycker de är ok att känna så. Ang spädbarnstiden. Jag får hela tiden höra NJuUUUt nu av att va ledig & hemma för dom växer ju så fort. Och vist är de så, men jag känner nästan mig stressad över att jobba så mkt på att njuta & fånga dagar att de blir svårt, att just njuta (jäkla rörigt de blev nu då)

  14. Vet du du ger sån energi på ett lugnt och glatt sätt.
    Jag älskar att sitta ner och läsa din blogg.
    Det bästa är dock att du får en att läsa texterna och plus att du har enormt vackra inspirerande varma bilder också.
    Tack för att du delar med dig.
    Och för att du har värdens bästa humor!

    Ha en fin dag!

  15. Emma, du underbara människa! Jag älskar dig, din inställning och din förmåga att sätta allt på pränt och få mig in på nya banorna när jag minst väntar det. Har följt dig sen dag ett och det är jag så glad över, brukar referera till min man om dina inlägg och han är med på banan

  16. Men tack för de orden! Är gravid i vecka 40 (och snälla, snälla inte en dag till…) och funderar givetvis mycket på hur det ska bli. Har fått oändliga ”tips” som mest känts som hån i klassen ”du vet inte vad du har gett dig in på och ni kommer att ångra er många gånger”. Varför säger man så??

    Icke relaterat men ändå, läste även ditt inlägg om att inte vilja föda barn och vet precis vad du pratar om. Har ju inte gjort det tidigare så jag har ingen tidigare förlossning att relatera till, däremot grova sexuella övergrepp i en tidigare relation som gjort att jag inte vill försätta mig i en så pass utsatt situation som det ju faktiskt är. Fick panik halvvägs in i graviditeten när jag insåg att han ju på ett eller annat sätt måste komma ut… Låter ju naivt och idiotiskt men så var det. Vad jag vill komma fram till är i alla fall att jag gått i de samtal som du nu får, och jag har blivit hjälpt. Exakt hur, vilken plan vi har lagt upp etc. Har jag valt att inte dela med mig av i min egen blogg då det känns så privat. Men hjälp har jag fått, av bästa sort och jag hyllar den barnmorska som tagit mig igenom detta fram tills nu. Jag känner mig tack vare henne redo. De har gjort en massa justeringar för min skull utan att för den skull försöka säkerheten för varken mig eller pyret. De har lyssnat och förstått. Lycka till!!

  17. Men! Så Himla Fint Beskrivet ❤️ Att ingen sagt så förut, lånat ut, det var det bästa jag läst på länge!! Stor kram till dig, fina!

  18. Kära Emma 🙂 Att läsa dina texter är bara så sjukt lärorika, du får mig och många andra att vända perspektiv och det gör du med värme och humor och ilska och en klok gammal gummas hjärna 🙂 Jag är så glad att jag hittade dig och din blogg, själv är jag 45+ och har allt det där med föda barn långt bakom mig men nu kan jag se tillbaka och tänka – ja just det ja o le lite. Lika väl som jag tar åt mig av tågresan … Har följt dig länge och kommenterar inte ofta men du berör och jag hoppas du finner glädje med bloggen lång tid framöver. kram

  19. Så bra skrivet! Jag är heller ingen spädbarnsmamma men oj vad mkt mer jag njuter av lillebror som nu är tbå och en halv månad. Jag hatade spädbarnstiden med min första för att han skrek så mycket och allt fokus låg på sömn. Det är jobbigt nu med, men upplevelsen är en annan. Jag kan ginna ro i kaoset och njuta av mitt ljuvliga barn. Så saker blir verkligen inte alltid som man tänkt sig. Det är bara att ta dagen som den kommer och njuta av det man har här och nu.
    Kram och tack för en så himla fin blogg.

  20. Tack så mycket Emma!
    Här sitter jag och längtar, längtar efter det där plusset..
    Och vad säger folk som ”pepp”!?
    Passa på att njuta av livet, gör sånt du ALDRIG kommer kunna göra sen: resa, äta ute, vara med vänner,sova, ha på dig sidenkänning eller ta en långt bad.

    Herregud, låter ju som man ska in i fängelse.
    Nä, som sagt TACK!

  21. Emma! Jag gråter av lycka, lättnad och tröst när jag läser ditt inlägg. Det är ju mina tankar du satt ord på. Så tack!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *