Att ha lite ovisat från Västkusten.

Satt och gick igenom bilder och såg att där fanns några kvar jag ännu inte visat, och genast fick jag Västkustlängtan igen! Även om vädret knappast var på vår sida så är ju Västkusten alltid Västkusten, och det är något med doften och ljuden och känslan av mjukt rundade klippor under fötterna som gör det stället magiskt. Och nu för tiden är det strösslat med ännu lite mer kärlek, när jag får uppleva det via Buse också –

hans snabba steg i morfars trappa, hans nyfikenhet över krabbhinken, hans lycka över att vara på äventyr.

Allting blir större så på något vis.

Älskade unge.

Om han bara visste hur fint han gör allt.

Även mannen har ju blivit en del av Västkusten nu;

han hittar lika bra när han kör bilen och kan dom små gatorna och vet vart man svänger för att komma upp för berget, han kan navigera bland fiskebodarna och i hamnen, vet namnet på alla båtar jag själv aldrig varit intresserad nog att bry mig om. När jag var på ridläger som liten och hade håret i långa flätor och fingertoppar bruna av stöv så gick han på seglarskola och hade skor med gummisulor, och vi hade inte en aning om då att vi många år senare skulle vara två som älskade varann nog för två söner och lite till.

Ja, fina, fina Västkusten.

Det är en himla tur att den finns kvar där, bara några timmar bort, för stunder då man fått nog av att längta.