Att ha en piggare Haggis.

Ja någon är mycket piggare här hemma.

Redan efter ett dygn med antibiotika såg jag stor skillnad, och nu är hon nästan precis som innan. Det har varit väldigt lugnt när hon varit sjuk, men nu börjar jag återigen se spår av att ha en valp/unghund hemma i form av trädgårdspinnar i soffan, Noahs nallar på golvet och andra påhitt som tydligt visar på att en viss madam har fått upp ångan igen. Och nu är hon pigg i blicken också och kommer som ett skott när man kallar, istället för att ligga kvar och vila på husets mjukaste plats.

Så skönt.

Hon är en så himla, himla snäll hund Haggis men hon är en sån stor baby –

i huvudet är hon verkligen bara tio månader och det är lätt att glömma bort när man ser henne eftersom hon är så stor, men det får man påminna sig om dagligen när hon lufsar runt och hittar på hyss. Hon har inte riktigt koll på kroppen ännu och kan välta både det ena och det andra – aldrig med mening utan bara för att hon inte kan styra sig själv hundra ännu, och Noah har lärt sig att ta två fasta tag päls med nävarna när hon kommer för att inte hamna sittande på golvet. För hon är så glad för barn att hon mer än gärna vill fram, ibland tar det lite längre tid att stanna än hon beräknat bara (eller så är svängradien större) och då får man hålla i sig helt enkelt. Annars sitter man där på rumpan på golvet med en glad, skäggig nos i ansiktet som säger hallå.

Men hon kommer att bli ljuvlig Haggis; en stor, vänlig jätte som bara har en enda sak i världen hon vill ha –

kärlek.

Och det ska vi ge henne, såklart.