Att kika lite på mina Facebook-album.

Sen jag började blogga ser ni ju bilder på det mesta, men det fanns ju ett liv i n n a n bloggen också som ni inte sett så himla mycket av. Tyvärr var jag inte lika aktiv med fotograferandet på den tiden och det finns mest halvkassa mobilbilder, men jag tänkte att vi ändå kunde kika lite på några av de fotoalbum jag har på Facebook? Från sånt som var innan bloggen startade.

Första albumet jag skapat heter Världens Bästa Människor och innehåller bland annat de här bilderna:

Dessa la jag upp för 8-9 år sen, jag var alltså 27-28 år gammal och om ni undrar vad jag gör på vänstra bilden så öppnar jag paket. Det är från en kväll i Malmö precis innan jag ska flytta till Falun och mina anställda har en hejdå-fest för mig  på kontoret. Jag minns att det var så himla känslosamt eftersom jag verkligen älskade den där gruppen jag hade satt ihop och arbetat med så länge, och de hade fyllt hela whiteboardtavlan på väggen med små budskap. Fint.

Nästa album heter Gran Canaria och är ungefär ett år senare skulle jag tro? Ett och ett halvt kanske.

Det är från när jag, Micke, Nelly och Carl-Otto var en vecka på Gran Canaria och hade så roligt att det inte var klokt. Jag har skrivit om den här resan tidigare, både under Livräddare och något annat, och det VAR verkligen en form av livräddare – eller själsräddare kanske. När vi reste var jag så trött, frusen och trasig i andra änden av Sverige och hade slagits i månader för att komma fram till vad jag ville göra, och när vi kom hem så var jag lugn och varm och visste precis vad jag skulle göra. Då började processen med att flytta hem igen och för första gången i mitt liv hade jag en definition på ”hem”.

”Saker som är bedårande” är ett roligt album med bilder tagna precis i början av mitt och mannens förhållande, så runt sju år sen. Jag var så otroligt fascinerad av hur olika vi var; hur han var ordnad och så himla märklig i sina ramar där jag var fladdrig och sorglös. Jag gick runt och fotograferade saker i hans hem som jag tyckte var hysteriska och skrev tack och lov captions, för nu för tiden kan jag inte minnas riktigt varför vissa saker var så fascinerande för mig (nu har jag ju levt med honom så länge att det är en del av mig också). Men såhär såg det iallafall ut:

Bedårande? När någon sätter upp en lapp på sitt badrumsskåp med texten ”Tandtråd”. Och ett utropstecken.

Bedårande? Att döpa en pärm till ”Pärmen” som om dess innehåll på så sätt är en självklarhet. Och att vara, förmodligen, väldigt nöjd med sin egen insats.

Bedårande? Att ha en såndär pretentiös brandvarnare, en sån som man fäster på lampsladden och som bara går att få tag i via kultur- och designfrämjande butiker där alla som arbetar måste bära Marimekko och ha kulturlugg.

Jag: ”Ah. En bok om segelbåtar. 500 stycken till och med. Ojdå.”
M: ”Mhm.”
Jag: ”Vem vann?”
M: ”Vadå vann?”
Jag: ”Testet. Vilken båt vann testet?”
M: ”Testet?…Det är inte…Men nej… Ingen!”
Jag: ”Ingen?”
M: ”Nej.”
Jag: ”…?”
M: ”Men… Nej… Sluta nu. Det är ingen sån bok.”
Jag:”Vadå sån? Klart någon måste vinna! Du kan ju inte göra en bok med 500 tester och inte berätta vem som är bäst liksom.”
M: ”Jo. Jo, det kan man.”
Jag: ”Nej! Man måste ju rangordna dom! 500 båtar och tester på alla – någon måste ju vinna!”
M (märkbart irriterad): ”Jaha? Ja ja. Det är väl den största och snabbaste som vann då.”
Jag: ”Men…”
M: ” Nu pratar vi om något annat.”

Bedårande? Att köpa en bok och ha den i sin bokhylla och försvara den och tycka att den är fin precis som den är. En bok med 500 tester. Där ingen vinner.
 
 

Bedårande? Att rulla upp änden på sina kaviar-, räkost- eller tomatpurétuber. Och att, när jag i färd med att fotografera konstverket, hejda mig, vända på tuben, peka på den och säga:
”Ser du? Ekologisk. Dessutom.”
och knacka lite bestämt med fingret på diskbänken och nicka för sig själv och se… ja… bedårande ut.

Bedårande? Att ha en blå bok (förhoppningsvis utan tester där någon vinner) fylld med bara sånt som kliar. I sin bokhylla. Bredvid storsäljaren ”KOL”.

En underbar påminnelse att ha om hur vi i grunden är så olika, och därför fann varann.

Nästa album heter ”Sånt som räddar livet på en” och där har jag samlat bilder på människor och händelser som betydde väldigt mycket. Ungefär sju år gammalt skulle jag tro:

Där finns Svåra Lena på stranden en väldigt rolig kväll, min äskade älskade mormor som jag saknar utan botten än idag, bilder från en kväll då jag bodde på Limhamn och vi hade samling i den lilla lägenhetens största möbel: sängen, samt två bilder från en kväll då vi var ute på Båten och var alldeles sorglösa och hade sommar i håret.

Och ja, det var en liten titt på gamla bilder det. Vi kan kika lite i de andra en annan gång, men nu väntar tisdag i studion! Tre dagar kvar till Paris och en hel del att hinna innan dess.