Att komma hem till grönska.

Och så kom vi hem.

Inatt, eller snarare i morse, bar vi sovande barn och resväskor och trots att det var mörkt kastade utomhusbelysningen tillräckligt med ljus för att man skulle se att trädgården fullkomligt exploderat den här veckan. Gräset, som var relativt nyklippt, har förvandlats till en äng. Träden har börjat blomma eller har slagit ut sina löv, rosorna har skjutit långa armar av grönska och häcken har snart fällt de gamla bruna löven till förmån för nya, snart fullt utvecklade.

Så i morse drog jag med mig kameran ut –

fotade körsbärsträdet, det enorma, som börjat blomma; njöt av doften av regnblöt trädgård och fick nästan en hjärtattack när grannen plötsligt sa något på sin sida häcken, jag var inte beredd på att någon annan var vaken och ute vid den tiden på morgonen. Han pekade på sina späda sparrisar som var på väg upp, svepte mot himlen med armen och sa något om att det varit för kallt i år för att de skulle ha växt sig starka.

Och så stod vi där och småpratade lite, jag i pyjamas och han vid sina sparrisar.

Nog det finaste som finns.

Särskilt när hela trädet är såhär, som en stor dunboll av blommor. Får mig att känna mig som i en Astrid Lindgren-miljö, som om det här är dalen och någon annanstans väntar ondskan på att bli besegrad.

Den sista häcken håller krampaktigt kvar i sina gamla löv, den har aldrig bråttom att grönska, men om man bara ger det en två tre veckor till har den kommit ifatt.

Och jag fick en obeskrivlig lust att åka till plantskolorna, leta små späda plantor att sätta i jorden, bära utomhuskrukor och jord – men det är bättre att stilla sig och göra nån form av pallkragar i Drömmen i år så att Buse kan odla på två stycken ställen.

Och badrummet, som under veckan har förvarat vår inomhusgrönska i badkaret för att husvakten skulle slippa vattna, har tydligen fungerat som en förstaklassens inkubator – Buses tomatplantor har nästan dubblat sig på höjden och de största är nu snudd på lika långa som han själv om man ställer ner krukan på golvet. Och det ena myrtenträdet som varit lite egensinnigt redan från början och skjutit ut grenar jag inte haft hjärta att klippa bort i nån slags önskan att de ska vara runda, har fått frispel och (i vad jag anar är växtlycka) låtit den bångstyriga armen sträcka sig ännu längre och bära alldeles ljusgröna blad.

Och nu är vi alltså hemma igen.

Jag har några inlägg kvar åt er från Rhodos (outfits från kväll och dag som inspo, samt badmode som jag fått önskningar om) men inte just nu. Nu blev det en trädgårdsexplosion istället, jag ska försöka få klart allting inför bokslutet åt revisorn och där ute hänger regnet tungt och tre stycken resväskor väntar på att packas upp och tvättas.

Men semestern, den sitter kvar i kroppen.