Jag tror att det finns lika många sätt att hantera sorg som det finns människor.
Själv är jag fullkomligt värdelös på sorg och har alltid varit, det är som om min kropp inte är byggd för just sorg och intensivt arbetar för att hålla den ifrån sig. Jag avundas de som kan vila i sorgen, ta den i famn, de som kan bjuda in den med öppen dörr och låta den stanna tills den själv väljer att gå – jag har det inte i mig. Jag kan inte vila i den eller ta den i famn, jag måste glänta på dörren och släppa in den i små, små portioner och ta varje liten del i hand; som om jag hade kafferep varje dag med sorgen snarare än att hålla en enda stor fest. Även om resten står där ute och bankar och kastar sig mot dörren så det knakar så får de snällt vänta tills lokalen i mig är utrymd och nästa får släppas in. En efter en.
Så jag försöker. På mitt sätt.
Jag åkte till Barca och höll ihop, omringad av kärlek. Jag kom hem och släppte ut, eller släppte in, och visste att jag på vanligt vis måste rusta mig och göra det här på mitt sätt om det ens skulle kunna gå, om jag inte skulle svepas med fullständigt och förlora all makt. Så jag har målat.
Jag har åkt till den lokala lilla byggaffären med de snälla männen och sen stått med gråtsvullnad ögonlock och blandat fram kombination efter kombination med färg ihop med deras tålmodighet; dova, djupa, sorgdoftande, vackra färger. Jag har åkt hem och målat allt jag kommit över i en rasande, manisk fart – jag har målat ytterdörren och köksluckorna och köksbänken och ett skåp och en stol och allt annat jag med irrande blick fått syn på och kunnat blanda färg till, mannen har sagt måla du, jag tar barnen och sen ibland bara stuckit in huvudet och sagt vad fint det blir och låtit mig få vara just sådär med min sorg och mitt snörvlande och mina penslar och inte en enda gång ens andats att det kanske är onödigt att måla just det där. Jag målade trappan i ett enda svep på eftermiddagen så vi inte kunde gå upp och lägga oss på timmar, jag har fått anstränga mig å det yttersta för att inte ge mig på väggarna i vardagsrummet eftersom det är det enda jag vet att jag kan komma att ånga. Jag har målat och målat och målat och hållit mig sysselsatt på alla vis jag kan komma på.
Och det är så vi kommer att komma vidare, sorgen och jag, en och en får den långa kön komma in i mig och ta sig plats medan jag andas färg och vänder på stolar och fotograferar och gör utflykter med barnen och ignorerar blåsor på fingrarna som hållit i penslar alldeles för mycket och alldeles för länge.
Jag är värdelös på sorg, men nu är den här och den kommer inte att gå förrän den är färdig. Och på det här viset sitter den iallafall på någon yta och är vacker när den väl sagt adjö.
>
Åh Emma 💔😥
❤️
❤️
Att vara dålig på sorg tycker jag låter sunt…. och det låter som att du sörjer på ett för dig optimalt sätt…. alla har nog sitt. Tack för att du delar med dig och sänder lite kärlek. ❤️
Bonjour Emma,
I lost Swanee, my beautiful 15 year old cat last October. She was my friend. She had a tumor and I was forced to make the same decision as Tooka. It was very painful. I said goodbye and I answered his last breath. I let the pain down and let the tears drop. There is not a single day when I do not think of her and every night before I fall asleep, I spend a moment with her mentally. I recover the softness of his coat and it does me good. Meanwhile, a new, sacred companion of Burma, who has the same manias, the same attitudes, has come to believe that she has invested. There is no solution to the absence and pain. Leave you a little time … They take with them a small piece of your heart, but yours is very big and there are still many places … Maybe one day …
Meanwhile, there is a small star lit up in the sky …
I send you full of courage and friendship from France.
Bisous
Åh Emma! ❤ jag beklagar verkligen 😢 men jag måste säga mitt i eländet att din text är väldigt berörande. Jag sitter här o gråter för dig. Stor kram!
Sen… en annan dag framöver…. då önskar jag ett Tooka inlägg…. underbara bilder och berättelse om henne…. en liten hyllning till att hon funnits och hur mycket ni har älskat… men tar vi sen…..
Det finns inte en chans att jag skulle fixa det inom det närmsta, leta bilder och dyka i minnen. Sånt tar nog minst ett år iallafall, för mig. Jag måste få ha henne själv först, innan jag delar det.
❤️😢
❤️❤️❤️❤️
Styrkekramar!❤️❤️❤️
Ta hand om dig!
💔
Sorgen är kärlekens pris…. o måste få ta tid. Kram till dig, Emma ❤
Stooor kram <3 till dig
🐾❤️
Du sätter så otroligt vackra ord på det vi alla som förlorat ett älskat djur känner … jag gråter med dig och minns mina egna hästar och hundar genom åren . Du hade ett inlägg med helt magiska bilder på dig och Tooka vid en strand där du hade en lång tyllkjol … Färgerna och stämningen i dessa bilder gjorde att jag då tänkte att det är så jag kommer att möta mina hästar en dag … i det ljuset vide en strand någon stans bortom detta …de bilderna gav mig sådan tröst . Titta på dem igen när du orkar och tänk att ni kommer att ses igen. Mina allra varmaste tankar till dig och familjen. Karin
Sorg är vackert, det finaste avtrycket efter dem vi älskat, men så in i helvetes tugnt. ❤️
Du är så fantastisk på att sätta ord på känslor♥♥♥
Kära Emma…efter att jag läst om hur Du upplever och hur Du kan hantera Din sorg…vill jag dela en mening jag fick av en mycket klok person i en svår tid i mitt liv, det gällde hur jag skulle klara att leva med det som stod i klar dager för mig för många år sedan. Han sa till mig ”Ge tiden tid” och den tiden är personlig. Det är så personligt vilken tid vi behöver för olika situationer i Livet, det är personligt hur vi hanterar det. Den meningen lever jag med i livet som ett mantra och återkommer till vid flera upplevda livssituationer. Var i Din sorg på det sätt Du klarar och känner är bäst för Dig. Vad fint och kärleksfullt av Din man att han förstår Ditt sätt att hantera situationen, så att Du kan vila i det.
Varma Omfamnande ❤️Kramar från Ninni.
Det är så otroligt svårt. Alla ställen man varit med ett älskat djur, alla saker man gjort, det man inte hann med. Alla minnen.
Men tack o lov ändå för alla minnen. Det är de som just nu gör så ont och får tårarna att rinna, men det är de som i framtiden, nån gång, kommer att få fram leenden igen.
Kram 💕
Jag tycker ditt sätt verkar mycket sunt. Dina texter får mig att beta av den där kön lite till. Den är fortfarande för lång, vilket nog beror på att jag dök ner i en ny valp två veckor efter den första smällen. Men jag antar att det var mitt sätt. För utan hund det går ju bara inte. Sköt om dig och måla av bara f-n!
Fast det där med ny valp förstår jag till 100%. Det är ju ingen ersättning tror jag, bara ett sätt att påminna sig själv om att saker inte bara dör – de föds också.
❤️
Så otroligt fint och vackert skrivet om sorg. <3
Monica i Rom
Åh jag fattar precis, har förlorat 2 hundar,tycker du hanterar sorgen på bästa sätt, ditt sätt, känner med dig, stor kram ❤
Dina ord och tankar berör en djupt. Du skriver fantastiskt fint. Sänder dig en stor kram
❤️
Fick säga förväl till en av mina hundar för några månader sedan, ett tungt beslut men jag kunde inte låta henne ha ont längre. Hon var väldigt speciell och betyde så mycket för mig, det är otroligt tufft och det gör så ont.
Jag öppnar oxå dörren och släpper in lite i taget för att kunna hantera det!
Din beskrivning smällde upp dörren rejält och jag fick ta emot sorgen och saknaden.
Det tar tid och det gör ont men det måste det få göra!
Beklagar verkligen! Det viktigaste är att låta sorgen få finnas där
Du är verkligen en skribent av rang!
Stor kram
Åhhhh underbara Emma…. Jag fullkomligt älskar din blogg där du verkligen delar med dig av så mkt fint i ditt liv, ja även sorgen. Kan säga att din blogg är den som har bestått igenom de 6-7 år som jag har läst och följt olika bloggar. Just för att du delar med dig av dig själv och allt livet innehåller. Igår efter att jag läst ditt så sorgliga inlägg som fick tårarna att rinna ner för mina kinder var jag tvungen att fixa till mig för vi skulle ut och äta. I duschen började jag åter tänka på dig och Tooka och tårarna började rinna igen av medlidande och även självupplevda minnen som kommer tillbaks. Känner så väl igen den sorgen och smärtan. Sen tänkte jag på på dig och hur du och dina inlägg, en kvinna jag aldrig träffat, kan påverkar mig så mkt. Och hur fint jag faktiskt tycker att det är. Det ger mitt liv extra bonuskrydda i min känslovärld. Du får mig att le och gapskratta. Du får mig att gråta. Du får mig att häpnas av din skönhet och skönheten i dina foton. Du ger mig idéer och energi i alla dina projekt. Du låter mig få ta del av dina underbara familj, era resor och dina/era underbara hundar som det känns som att jag känner. Du delar med dig av dina känslor och tankar som jag inser inte alltid är det lättaste att göra. Dina små filmsnuttar är bara så underbara. Ja…. du är ju helt enkelt en fantastisk människa inifrån och ut… på alla sätt. Att vara bra på att sörja…. Vem är det?!?! Jag tror att ditt sätt är minst lika bra som alla andras sätt. Ta den tid du behöver bara. Måla allt du ser!!! Omge dig av positiv energi, vältra dig i den kärlek som finns omkring dig (din familj, dina hundar alla dina underbara vänner), och låt dig falla när du faller och öppna dörren bara när du känner. Du är en stark fantastisk kvinna och det smärtar mig att du mår så här men jag vet att du fixar det. Babysteps Emma! Babysteps! Stor KRAAAAM ifrån mig din cybervän…. och ursäkta detta något långa inlägg! ❤️❤️❤️
Alltså … du <3 Miljoner tack.
Tack själv! ❤️
Herregud vad vackert du skriver! Tappar andan o tårarna rinner. Känner igen sorgen efter en älskad vän…den är tung.
Styrkekram till dig!
❤
Dina ord är så vackra, hur du beskriver. Så tråkigt att höra om Tooka, beklagar!
Varm kram
<3 <3 <3
Har läst din blogg från första början o förvånas fortfarande hur du liksom kan trolla o få allt att gå ihop i barn djur inredning o dina underbara bilder o texter.Verkar aldrig som där finns stress,utan alla får sin tid,barn o djur.Tooka har
haft ett underbart liv hos er <3
Åhh va fint skrivet…Tårarna rinner ner för mina kinder ..Du beskriver sorgen precis som jag känner…Sorgen går aldrig över men man lär sig att leva med den…man har inget val. Så är det för mig.
Styrkekramar från Helén
Jag tycker du hanterar det sunt, vi har alla vårt sätt!! Gör vad du måste för att hantera dina känslor!
❤❤
<3
Åh så himla sorgligt. Jag skälv bearbetar sorg mycket genom musik, om du känner för det så rekommenderar jag dig att lyssna på Jens Hult – precis som du vill. En låt som också handlar om en älskad fyrbent som får springa någon annanstans ❤️