Att vara tio.

Det här är jag, tio år gammal.

Varje år från det jag var kanske fem tills jag var tolv åkte jag och min mormor till Mallorca tillsammans, bara hon och jag. Jag älskade de där resorna. Hon gick alltid till mataffären varje morgon och handlade frallor åt oss, saltköttsrulle hade hon med sig hemifrån och hade packat in i tidningspapper, plastpåse och folie som hon sen vecklade upp så att jag kunde få mitt favoritpålägg även om vi inte var hemma. Hon gjorde allt för mig, alltid, oavsett vad det gällde. Det starkaste minnet jag har är hur hon ett år följde med mig till en lekplats och själv klättrade i klätterställningarna trots att hon var på tok för gammal; jag har bilden av henne hängande upp och ner i nån slags träbro fastbränd på näthinnan – hennes krampaktiga kramande om kedjorna, skrattet, hennes ooooh! oh herregud! där hon gled runt.

Hon åkte vattenrutschbana med mig, tog mig till kanalen för att fiska med en liten krok och en påse bröd, tog bussturer ut till rancher där jag kunde rida i hettan, tog mig på grisfest och gav mig saltrullefrukost.

Detta året, när jag var tio, satt det en man i lobbyn och ritade porträtt. Hon beställde ett av mig och där satt jag, trumpen, och blev avbildad och sen ramade hon in den där bilden och hade den hemma hos sig från den dagen tills –

ja, tills hon inte fanns längre. Tills hon gick vidare en liten stund.

Jag fick den när hon gick bort, på baksidan står det ett litet meddelande till mig med hennes snirkliga handstil – ett som hon visste inte skulle läsas förrän hon inte längre fanns och därför var tvunget att skrivas. Inget filosofisk eller omtumlande, men hennes hand med bläck mot papper och därmed också kärlek, och det räcker för mig.

Tavlan har stått nerpackad sen jag fick den, har inte varit mogen att ha den framme förrän nu. Men nu ska den upp! I vår hall kommer den hänga, den och andra saker som jag vill minnas, sånt som glömskan inte får ta.

Jag, tio år och trumpen, nånstans på Mallorca med min klippas snirkliga handstil utsträckt på baksidans ena hörn.

Hon är med mig, alltid, och nu även såhär.