Huset är tyst.
Efter en vecka med tillsammanstid, gäster, badhusbesök, bakningar, kojbyggande, film vid datorn, middagslurar och nyårsfirande ska alltså V A R D A G E N börja idag igen. Det är så det är tänkt säger man.
Det är jag inte alls med på, inte ännu.
Huset är så tomt att man kan ta på tomheten med fingertopparna, jag spelar musik för att täcka tystnaden, sätter i min nya kalender med 2018 i kalenderhållaren (ja jag kör fortfarande oldschool med fysisk kalender) och försöker skriva i min adress på första bladet men har ju inget pincettgrepp så det det blir oläsligt i vilket fall, svarar på två mail som var lite brådskande och sätter mig sen här, med er, för att skriva. Och hade väl egentligen skriva om något helt annat kanske, men tystnaden tog över så idag får det bli om den. För jag tänker att ni är fler som känner den, på olika håll. På jobbet, på väg till jobbet i bilen, hos barnen som trötta drar fötterna efter sig på väg mot skola och förskola, hos kollegorna som döljer gäspningar bakom handflatan. En del är såklart fyllda av energi och överlyckliga över att gå tillbaka till jobbet och allt kul som väntar – så har jag också känt. Men en del av er var kanske inte riktigt klara med ledigheten och familjetiden riktigt ännu.
Så jag tänker tjuva lite. För att jag är en av de lyckliga som kan. Har ju inte kunnat ta några större uppdrag i vilket fall, så idag gör jag det här sen åker jag och hämtar hem från förskola och så är det med det. Jag förlänger jullovskänslan så länge det behövs för att kännas mer okej. Har sjukgymnasten idag men där får väl barn helt enkelt hänga på – i det här läget kan vi ju i vilket fall inte göra så mycket mer än att prata och röra på armen och böja lite hit och dit, och det går lika bra med sällskap.
Detta var just en an anledningarna att jag blev egen. För att de tillfällen kroppen och själen skriker NEJ kunna möblera om lite så att livet blir mer vadderat. Med egenföretagande kommer ju en massa annat som hänger över som ett stort moln av oro, men just det här – att kunna bestämma själv, att det jag bestämmer bara drabbar mig, är det bästa. Ibland kan inte jag heller utan att konsekvenserna blir för stora såklart, och då har jag som mantra att det tar lika lång tid att vänja av som att vänja in. Alltså att har man varit ledig en vecka så tar det en vecka att skaka av sig tystnaden, ensamheten, saknaden efter annat som ligger som en blöt filt över axlarna.
Så har ni det jobbigt idag; försök tänka så.
Lika lång tid in som ut.
Så går vi vidare tills det känns bättre igen.
Dagens låt får bli den här:
Kloka ord, tack 🙏🏻
Tack. Behövde läsa detta idag. Är inte alls särskilt förtjust i nyårsfirande och i år har jag fått en lätt existentiell kris, känner jag… Är inte alls nöjd med att mannen gått och jobbat medan jag sitter hemma med liten bebis. Blöt filt var ordet. Men, det går ju över, det brukar ju det.
Tror det är mer den lilla bebisen som gett en kris – det brukar bli så <3 Nu vet jag inte hur liten den är – men jag brukar gradera det såhär: 3 månader – man börjar känna sig mer ok för det är någon som har flyttat in i den där varelsen och som äntligen tittar tillbaka, 6 månader – man börjar leva litegrann igen och komma ur det värsta zombiestadiet, 9 månader – hej livet du finns, 12 månader – nu är det ROLIGT (och där kan man få ännu en kris när man helt plötsligt har en himla massa mer frihet och vill permanenta håret, tatuera sig och göra andra crazy saker). Det är ärligt talat ÖKEN för många med spädbarn, en del av oss är helt enkelt bättre på lite större barn. Du gör så gott du kan, och det är gott nog. Glöm aldrig det. (9 månader in, 9 månader ut – stämmer ganska bra).
Mmm…lite samma läge här. En sorts lättnad att återgå till rutinerna idag och samtidigt en tomhet och ångest över att det är så.
Mådde, för första gången, riktigt dåligt när julfirandet på julafton var över i år. När vi haft en mysig kväll och alla gått hem kände jag mig bara tom och ledsen och en klump av ångest ångade i magen. Kunde inte och sätta ord på det eller varför. Sen läste jag något ”ångest är en splittring mellan dåtid och framtid när man bör vara i nuet”. Kanske var det helt enkelt bara så.
Nu fick jag tårar i ögonen när jag läste det du skrev..så himla fint när vi är lite ärliga om hur det kan kännas, å inte bara tokmys hela vägen, för det är det ju inte alltid.
Hoppas det har lättat redan. Stor kram
// Åsa
Det här var ett av dina bästa inlägg någonsin. Jag har några dagars tillsammanstid kvar, men njuter just nu av en stund ensamhet innan jag ska åka hem till familjen igen. För ensamhet kan man njuta av när den är självvald, men jag tror att många kan känna igen sig i hur det känns när kalasen är slut och vardagen tar vid. Det skånska gråvädret gör ingen saken bättre precis…
Emma, hur mår du i din arm å hand? Vad är det som händer? Å när får du veta vad som händer?
Hjälper medicinen du fick?
Din blogg är en av få jag läser, dagligen å jag lider med dig så mycket sen du skrev om det där. Tycker du är både tuff och modig som håller modet så uppe trots sån hemsk värk som det verkar vara. Finns få saker som slår ut en så och kan göra en så låg som smärta 🙁
Stor kram Åsa
Trappat upp medicinen sen tre dar tillbaka, så går på dubblad dos nu. Funkar faktiskt hyfsat; gått från 8 smärtstillande per dag till 2-3. Hemska biverkningar dock, främst kognitivt; typ snubblar runt här hemma 😂 Snurrig, klumpig, yr och glömmer bort ord. Därför mina inlägg kanske känns flummiga ibland, eller lite distanserade. Ingen förbättring på motoriken, tumme o pekfinger är lika döda ännu och kan inte greppa tunga saker med högerhanden som typ mjölkpaket etc, samma sak med kameran så den kan jag aldrig lyfta eller hålla med en hand. Tyvärr tar ju diskbråck en jävla tid, runt 4-5 månader, innan det går tillbaka 🙄 Väntar på tid till EMG OCH EFTER DEN TAR ORTOPEDEN ATÄLLNING TILL EV OP ELLER BLOCKAD (oj caps) men halsryggen är ju lite knepig att pilla i. Så det är bara att anpassa sig och lära om kroppen lite, blir bättre varje dag på att lära mig saker som att trycka på sprayflaskor eller dra upp en dragkedja på nya sätt.
Åh va skönt att höra att höra att ngt funkar iaf 🙂
Sen är du fantastisk på att ha en dialog med dina läsare, tack fina du för att du alltid svarar om man undrar något. Det är helt unikt. Va rädd om dig och hoppas du slipper OP och att det löser sig snart..
Å att du inte snubblar över ngt och faller eländigt nu..hahha
Kram på dig
Självklart svarar jag – jag VILL ju ha en dialog med er, inte en monolog <3 Kram
Känner en lättnad att jul och nyår är över. Men melankolin dessa dagar har ännu inte suddats ut helt.
Har dock ett nytt jobb som börjar på måndag! Efter ett halvt års självvald arbetslöshet så har jag förhoppningsvis hittat rätt! Gav mig själv en deadline till hösten-18. Nytt jobb eller utbildning. Nytt jobb som är en ettårig projektanställning men hoppas på förlängt såklart! Annars vet jag att jorden går inte under. Man överlever, och hittar sitt värde trots allt!
Så pepp är jag med nyinköpta ballograf i pasteller och härlig anteckningsbok.
Stor kram, och hoppas handen läker och ensamheten löses upp i takt med att vardagen sakta återvänder!
Heja dig! Stort grattis!
Jag har läst din blogg länge. Förr var jag en trogen kommenterare. Sen så gick jag in i någon livskris och är där ännu och så idag kom detta inlägg. Där dina ord träffade mig mitt i hjärtat. Mitt i all ångest. Allt mörker. Höggravid med en graviditet som är som en mardröm. Likadant med första barnet. Kanske är de svaret till allt mörker. Men idag gav dina ord mig så mycket hopp att kanske blir 2018 året då livet vänder till en blandning av ljus o mörker så som livet är.
Jag önskar med hela mitt hjärta att livet får fäste i dig igen snart ❤️
Som vanligt så imponerad av dig och ditt sätt att blogga och svara alla. Krya på dig!
❤️
Så tänkvärt inlägg och även ärliga och fina kommentarer. Så bra att få motpolen till allt annat man matas med dagligen. Har städat ut julen idag, tillbaka med den stil jag vill ha egentligen, känns bra, stålsätter mig gör jan-feb månad, månader jag inte alls är förtjust i… får lätt ångest av alla i utomlandsbilder som jag matas av på Insta mm.
Du har en vacker själ Emma. Dina ord kommer alltid ut med värme . Fint!
Hoppas din kropp snart är stark igen. Kram ❤️
Så kloka ord och verklig igenkänning. Julen är alltid jobbig känslomässigt för mig, tar liksom ett djupt andetag innan. Börjar inte jobba förrän på måndag men det var så mkt jag hade tänkt hinna under ledigheten, mentalt, en massa saker jag hade tänkt skulle ”landa” (bla omorganisation på jobbet som påverkar min roll massor) å så känner jag nu att jag inte alls hunnit landa. Hoppas några dagar till gör susen. Mannen peppade mig att åka å hälsa på min mamma ett par dagar, utan honom och barnen, å även om separationsångesten gnager i mig hoppas jag det kan få saker att komma på plats. Så skönt att läsa att andra också kan känna ångest och melankoli och faktiskt ensamhet under denhär tiden på året. Känns alltid lättare när man förstår att man inte är själv. Tack för fin blogg!
Jag har en veckas ledighet kvar, ordentligt bortskämd med sparade föräldradagar. För redo för jobb? Inte alls! Vi har pinsamt långa sovmorgnar och mu har vi kommit fram till vår stuga för ett par dagar. Det var bara jag som ville åka egentligen, platsen är viktigast för mig, och vi möttes av snö! Inte mycket men lite vitt – lycka.
Hoppas ni får en ok vecka.