Att se hur man sett ut sen 2011.

Det bästa med att ha blogg måste ju ändå vara arkivet man bygger på sig. Sånt som gör att man kan gå tillbaka och se hur man har sett ut i januari varje år sen 2011 till exempel.

Vi gör det, vetja.

2011 hade jag inte så många bilder på mig själv i januari, men de här två hittade jag!

Om man ska vara rättvis så är den första bilden från vår smekmånad så tekniskt sett 2010 och inte januari, men den andra är januari 2011. Jag hade mycket hår och alldeles nyblekta tänder och ännu inga barn alls. Leo skulle komma att födas i oktober samma år; alltså 10 månader efter att den här bilden togs. Svindlande ändå.

Januari 2012 var alltså Leo en pyttebebis som låg i mushögen på IKEA och jag hade jätte-jättestora bröst och var inne i min episka Walla-period, mest för att jag ännu inte kunde ha ”vanliga” kläder så mycket. Minns att jag ä l s k a d e den där kappan från Chill Norway för övrigt; den var alldeles perfekt klockad och hade luva och jag struntade blankt i att prick alla hår från Tant & Tooka satte sig på den som om de var ditklistrade.

Januari 2013 vet jag inte riktigt vad som hände på den sista bilden, men jag gillade tydligen den lite artsy looken? Lite galleriägare över den tycker jag, ändå schysst. Jag hade lite lugg och en mycket snygg svart kostym på mig (Valerie?) under nån form av modegala i Umeå. Gud vad mycket hår man har tappat efter barnen ser jag nu. Jag har fortfarande mycket hår men sådär tjockt blir det nog aldrig igen.

Januari 2014 såg jag ut såhär!

Det var då de högmidjade byxorna började smyga sin in på marknaden och jag var hooked. De där svarta var från Vintage by Fé minns jag och så, så älskade. De var för långa såklart, jag borde lagt upp dom, men gjorde tyvärr aldrig det så de användes bara när jag kunde ha mycket klack. Och sånt babyface jag har på sista bilden?! Ser så himla ung ut, och detta är alltså bara 4 år sedan.

Januari 2015 såg jag ut såhär och var jättegravid!

Och här känner jag igen mig själv på nåt vis? Som om fejset hamnat på plats under det året. Där låg alltså Noah och marinerade sig och väntade på att få komma ut, och jag var stor som tusan.

Januari 2016!

På först avbilden lite uppsnofsad för att fira Banditens födelsedag med dekadent dagsbubbel i Köpenhamn, och på andra bilden inte alls uppsnofsad för att fika på Olof Viktor. Tänk att Noah var en sån liten bebis för 2 år sedan? Obegripligt.

Januari 2017 var jag i Paris (buhuuu att jag missar det i år pga arm man vill hugga av) och det var svinkallt men vackert som vanligt. Jag hade kapat håret och har nog inte haft längre sen dess? Det har blivit min nya grej tror jag; att ha det kortare. Känns jag just nu.

Ja, och i januari 2018 vet ni ju hur jag ser ut. Såhär.

Sju år (åtta om man räknar första bilden) från alldeles nygift och utan barn med två hundar och nyköpt hus, till två barn och fyra hundar och ett fritidshus och en himla massa annat liv som ryms i åtta år. Bra gjort ändå, tänker jag, och får inte alls ångest av att ha blivit äldre. Tvärtom. Man blir 2.0-versionen av sig själv efter 30 nånstans kan jag känna – iallafall kändes det så för mig. Starkare, mer självsäker, mycket mindre brydd om vad andra tänker och tycker, mer öppen för att testa nya knasiga saker och mer grundad i vem jag är.

Men där var det alltså – ett helt liv i åtta år!

Galet.