Att ha hälsat på Finn.

Häromdagen hälsade jag på Finn!

Ja, och Nelly såklart. Men Finn var stjärnan, det är ju svårt att inte vara det när man är alldeles liten och njut och doftar cheesecake och har hår som står rakt upp från huvudet som om man fått en elchock. Tänkt att det blev en liten människa i Nelly?! Att min piratprinsessa med det stora håret och det höga skrattet faktiskt fick en liten människa; att kvinnan som vet a l l t om mig blev mamma bara sådär.

Trots att inte hon heller kan förstå det. Ingen av oss kan förstå det; att vi är mammor. Som jag redan skrivit; vi är ju fortfarande bara vi och alldeles samma som innan.

För typ 15 år sedan skrämde jag tydligen livet ur Nelly i ett konferensrum, och sen dess var det vi.

Vi har startat kontor tillsammans, hängt upp gummiguldfiskar i taket med sytråd, dansat pizzadansen, gått och spått oss, gjort ”dokusåpa” på Gran Canaria, åkt taxibilar, gått på konserter, dansat till Beyonce i Paris, stannat män i tredelad kostym och tvinnad mustasch på gatan, sjungit karaoke i en källare i Amsterdam, åkt till Norge, plåstrat om skärskador efter en olycka med ett glasbord, gråtit över män, varit tärnor på varandras bröllop, funnits där vid förlossningar och delat så många skratt att jag nog tror att hon varit med vid merparten av mina. Skulle jag samla mitt livs alla gapskratt skulle nog Nelly själv vara en del av ungefär 60% av dom, och det på 15 år.

Det är bara så det är.

Och nu finns det en liten medlem till i familjen; en Finn som jag ska lära allt jag kan och som kommer vara så älskad från så många håll.

Säg hej till världen, Puggis. Det kommer bli en fantastisk åktur.