Att göra en återpublicering.

Det här inlägget skrev jag för sex år sedan och snubblade nu över av en slump, och tänkte att det kunde vara värt en återpublicering för er som inte läste det då – eftersom jag skulle skrivit p r e c i s samma brev idag som för sex år sedan. Och jag tror att det kan vara nyttigt att skriva till sitt gamla jag som fortfarande är högst levande inuti. Testa ni också kanske?

 Men iallafall, här kommer det;

ATT SKRIVA BREV TILL SITT TONÅRIGA JAG

 

 

 

Kära Emma.

Hur gammal är du när jag önskar att du läser detta? 13, kanske? 14?

Oavsett.

Till att börja med så vill jag säga att jag vet att du är arg. Så arg. Och ledsen. Jag önskar att jag kunde ge dig en förklaring på varför men förutom det uppenbara, det som vi båda vet, så tror jag tyvärr bara att det är sådär. Att vara tonåring. Det är en del av livet, även om du himlar med ögonen när du läser det nu och tycker att det är en klyscha, så är det så. En del av livet. Jag kan trösta dig med att det går över.

Kanske inte direkt. Kanske inte allt. Du kommer få gå i lite KBT också, hos små korta män som du tycker väldigt mycket om och som du senare ger en actionfigur föreställande Freud och inte alls förstår att det kanske inte passar sig att ge presenter till sin KBT:are. Men det gör inget. Du är sån. Du kommer skicka ett träd till din tandläkare också efter en rotfyllning, det borde väl säga det mesta.

Men iallafall. Det går över, det där arga och ledsna, när du bara blivit lite äldre och hormonerna får plats i kroppen igen och det som är kvar bara är sånt som inte lite KBT inte kan fixa.

Men om vi startar från där du är nu så finns det väl lite jag antar att jag skulle vilja säga. Om du har tid att lyssna? Jag vet att du är rastlös, det kommer du alltid vara. Och du har Dr Martens och förmodligen nån konstig färg på håret (som såklart inte alls är konstig utan döfräck) och äter lösgodis ur en såndär liten vit papp-påse med några färgade runda ringar på. Men, iallafall, ge mig någon minut:

Du är kär. Jag vet det. I Fidde med de bruna ögonen, han som är nougatfärgad i skinnet och som doftar ketchup och har en lägenhet ordnad tack vare att han går under LVU. Jag vet att du vet vad LVU betyder just på grund av honom, och det gör ingenting. Vad jag vill säga är; fortsätt att vara kär, på precis samma sätt. Okej? Han kommer såklart lämna dig hundra gånger till för den där blonda exflickvännen och din mamma kommer inte alls tycka om honom och en eftermiddag kommer du gråta i hans trappuppgång eftersom han gjort slut och din mamma kommer att få komma och hämta dig och tycka ännu mindre om honom –

men han är din första kärlek, bara din, och en dag cirka femton år från nu kommer du få höra att han inte längre lever, och då kommer alla de där minnena bara vara dina. Din hyllning till honom. Så fortsätt att älska honom med den där intensiteten som tyvärr inte kommer att någonsin komma tillbaka i samma form igen (förrän fem, sex år senare när du är på ett kryssningsfartyg och kysser en föredetta strippa i fören men det tar vi sen) och han kommer alltid vara speciell. Fortsätt att gå tillbaka till honom och hans luvtröjor och hans hand som alltid är småstads-kall i din och alla de där festerna där polisen kommer vareviga gång för att ni för på tok för mycket oväsen. Och hans tatuering, fortsätt att titta på den. Den, och de där bruna ögonen, glömmer du aldrig.

Sen; alla festerna som kommer? Gå på dom. Gå på dom och lev och skratta och lek sanning-eller-konsekvens och kyss alla de där pojkarna och var ute de där nätterna när din mamma tror att du sover hos en kompis (vilket du i och för sig gör) och vandra de där grusvägarna ner till sjön och var förälskad i flera samtidigt och håll någon i hand som doftar diesel och öppen eld. Du vet, och jag vet, att du är skötsam. Med tonårsmått mätt, vill säga.

En kväll kommer du bli bjuden nånstans jag inte minns nu, av han den där killen vars namn jag också tappat men som körde och kvaddade sin pappas bil på grund av att solen bländade honom du vet, på en fest du måste gå på. Du kommer att smaka grekisk sprit och bada badkar med kläderna på och se på en stjärnhimmel och sen gå på dans nånstans dit det också bara är grusvägar som leder; och du kommer att vara lycklig. Alla de där kvällarna är dina och jag vill att du tar tillvara på dom, och jag vill att du skriver ner dom detaljerat i den där dagboken du har – för en dag, femton, sexton, sjutton år från nu kommer du att sitta i en soffa i ett helt annat liv och läsa alla de där berättelserna och vara så förbenat tacksam över att du faktiskt har levt. Över att du inte bara har funnits till, utan att du har levt. Att du har skrattat och gråtit och förälskat dig och haft bästa vänner vars rum du sovit i nästan mer än hemma, att du har sett så många stjärnhimlar mellan grantopparna och fått känna så många fjärilar i magen på grund av att du faktiskt kysste alla de där pojkarna jag tjatar om – och jag vet att det pratas lite, men låt dom prata. Det är en småstad och du sticker ut, du kommer alltid sticka ut – du är för guds skull en kvinna som skickar träd till tandläkare! Så, folk kommer att prata om dig hela ditt liv, men det är bara du som måste komma överens med dig själv, och det lovar jag att du kommer att göra. Så kyss någon till. Det skadar inte. Kasta dig handlöst.

Du kommer att träffa en smal anarkist med slips och han är ingenting att ha, det vet du redan, men det går över. Du kommer att åka på kulturläger i Kalmar och bli lite sjuk i huvudet av för lite sömn och du kommer att förälska dig i en spirande graffiti-konstnär och färga håret grönt med vattenfärg och tro att du aldrig någonsin igen kommer att få uppleva känslor på det sättet som du gör under den veckan. Och på sätt och vis stämmer det, men det beror mer på att du sovit kanske tre timmar på sju dagar och går i en teatergrupp på dagarna med ledare som i ärlighetens namn nog borde medicineras, men den där sista natten när ni alla bestämmer er för att rymma så undrar jag om ni kanske inte borde genomfört det ändå. Ett litet tag bara. Det kunde varit kul. Men du kommer inte att rymma, du kommer att bli hämtad dagen efter som ett vrak av din mamma och sen kommer du att sova i veckor och gråta över din graffiti-konstnär (och nej han är inte från Iran som du först tror, han är från Norrköping – de är svåra att förstå där uppe) men försök att även komma ihåg hans rakade vän med ögonfransarna, Simon, för honom kommer du av en slump att springa på tretton år senare i Malmö och han kommer att se precis likadan ut, och du kommer att få veta att han var hemligt förälskad i dig på den tiden och det kommer att göra dig glad.

Det är mycket som du gör nu som kommer att göra dig glad när du är dubbelt så gammal.

Ska vi ta dina vänner igen? Emma & Marre. Håll så hårt i dom som jag vet att du gör, för en dag, även om det känns otänkbart nu, kommer du att flytta ifrån och växa bort och du kommer inte ha mer än en skugga av deras liv kvar i ditt tack vare Marre som du hittat på Facebook. Du vet inte vad Facebook är, men det är något som kommer påminna dig om, när du blir äldre, hur viktigt det är att älska i stunden när du är yngre. För tiden delar människor, och de som varit allra närmast kan någon gång bli någon som du bara ser på bilder och läser korta meningar om och slås över att du inte lägre känner. Och Emma? Henne kommer du inte hitta. Ryktet säger att hon hittade sig en norrman och flyttade dit och gifte sig rikt. Jag vet, svårt att tro med tanke på att hon har folie på huvudet och dejtar män som rånar postbilen, men så blir det alltså. Ni tre kommer inte alltid vara ni tre, så ta hand om varann lite extra och skriv några rader till i dagboken som snart kommer vara en roman.

Och du;

längta inte bort så förbaskat.

Det är det enda jag skulle kunna råda dig om att ändra på.

Längta inte bort.

Jag vet att just nu vill du bo i storstaden och vara någon och du kan aldrig någonsin tänka dig att stanna kvar bland tallar och rashöns och udda raser av hundar. Och jag vet, det värsta du kan tänka dig är att bli som din mamma. Men vet du vad?

Även det kommer att gå över.

Du kommer att flytta, snart, och du kommer att få din storstad och din puls och dina ambitioner – men en dag kommer du vakna upp och det kommer att slå dig att du längtar efter precis de sakerna du nu så förtvivlat försöker komma ifrån. Du kommer vilja ha lugn och stillhet och ro, du kommer längta efter tallar och grusvägar och även om det är det minst troliga du kan tänka dig just nu så kommer du sakta men säkert förvandlas till din mamma. En lite mjukare version, lite rörligare, lite yvigare på handen och lite lättare till jag älskar dig – javisst – men du kommer att ha oljerock och Busnel och hundar och du skulle mycket väl kunna tänka dig ett par rashöns i trädgården om det inte vore för det faktum att hundarna med största sannolikhet skulle äta upp dom. Ja, så som mammas hundar gör med hönsen ni har där hemma nu.

(Men nej, de stickade tröjorna med ankorna på kommer du inte vilja ha. Du kan vara lugn. Allt går inte i arv).

Så.

Vi får ta en liten paus här. Jag vet att du är otålig.

Jag ville mest bara skriva till dig och säga att

ja

att det blir okej. Det blir bra.

Och tack; för att du lever så mycket att du idag gör mig lycklig.

Rekommenderade inlägg

13 thoughts on “Att göra en återpublicering.

  1. Tack! Tack för att skriver precis det här precis nu. Nu, när min egen tonårsrebell är så jävla svår för mig att förstå. Fast jag minns precis hur det var, hur det kändes, hur kaxig jag var. Men jag är inte hon. Hon, min yngsta dotter, min bäbis som plötsligt blivit så tonårig, på ett sätt som jag inte var. Tack! <3

  2. Åhh så fint och så himla sant när man tänker tillbaka på sin egna tonårstid och alla känslor som for huller om buller!
    Har haft det lite turbulent fast ändå på ett bra sett även om många vänner idag undrar hur i helsike jag klarade av vissa grejer i livet utan att spåra helt…..🤔

    Nåja, allt som låter knäppt behöver ju nödvändigtvis inte alltid vara det.

    Tack för dina härliga och kloka ord.
    De for rätt in i ❤️-at

    //Jaana

  3. Kommer ihåg hur jag grät när jag läste det här då! <3 WOW att jag följt dig så länge?! Hittade hit under förlossningsberättelsen med Leo och satt och grät medan jag läste för jag tyckte du skrev så fint. Tack så himla mycket för så många vackra år med fina texter <3

  4. Jag älskar verkligen ditt sätt att skriva. Dina ord träffar rakt i hjärtat! Hoppas aldrig du slutar att dela dina ord med oss okända läsare.

  5. Du skriver som en stjärna! Som jag gråter när jag läser, känner igen mig så mycket. Detta kunde jag har skrivit till mig själv. Jag skulle aldrig bränt de där dagböckerna den där dagen jag skämdes så mycket och inte ville att min nyfödda dotter skulle hitta dom 15 år senare….

  6. Kommer ihåg det här vackra sist du skrev det.
    Snälla, skriv (minst) en bok. En till oss mammor och en till våra tonåringar.
    ❤️

  7. Bästa du skrivit. Håller med, det här kunde bli en self help bok till unga som försöker hitta sina platser i livet.

  8. Blir alldeles tårögd av att läsa detta, tänk om man som tonåring bara visste hur bra saker kan bli..

  9. Jag älskar när du skriver på det här sättet du är verkligen magisk med dina ord. Dom fick mig att minnas min egen tonårstid, s o m jag älskade till höger och vänster, fram och tillbaka och upp och ner. Jag älskade att vara kär 🥰 Jag minns hur härligt livet var men samtidigt så fruktansvärt svårt. Vi kunde bråka mamma och jag så flisorna flög – men hon fanns alltid där utan förmaningar och med en tillit jag beundrar henne för så här i efterhand som mamma till tre egna. Jag försöker verkligen komma ihåg hur jag kände, vad jag tänkte och vad jag ville med livet tänker att det kan göra det lite lättare att förstå mina egna barn. Det var lite så hon gjorde min mamma och det älskar jag henne för- så ledsen att jag inte hann säga det till henne bara min förstfödda var bara två när hon gick bort 💔
    Jag brukar påminna mina vänner hur lyckligt lottade dom är som har sina mammor i livet för hur ens relation än sett ut under tonårstiden (ja det finns naturligtvis relationer som varit hemska och förgörande och där kan det vara en helt annan sak) så är det skönt att ha dom där när man blir vuxen själv, någon att vända sig till, någon som vet vad man gått igenom och som faktiskt kan förstå.
    Krama era mammor hårt och tala om hur mycket dom betyder för när dom väl är borta har en bit av er själva försvunnit ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *