Att ha fått inse sina begränsningar.

* P R E S S R E S A *

 

Men hallå! Vem har vi här?

Jo, detta är Inka och hon mötte oss på pressresans tredje dag – varm och svansviftande och lycklig kom hon oss till mötes när vi svängde in på uppfarten till Blessingbourne Mountain Bike Trail.

Japp. Ni läste rätt. Mountainbike Trail.

Jag skrattade rakt ut i alldeles för många minuter när jag förstod att vi förväntades cykla mountainbike. Ni måste förstå att senast jag satt på en cykel var 2001 på en konferens på Ven och då var jag a) salongis och b) på asfalterade vägar, så bara tanken på att jag skulle ut och flänga i skogen på en mountainbike var hysteriskt roande. Banditen skrattade också högt via DM på Instagram när hon förstod vad som var i görningen och bad mig ödmjukast att inte dö innan hennes fest hade ägt rum. Jag lovade att försöka.

 

 

Överallt fanns det hundar dock, och det är alltid ett gott tecken.

Visade sig snart att Blessingbourne inte bara var en mountainbike-bana utan ett hotell dit man fick ta med sig sina husdjur om man ville, en stor festlokal där man kunde hyra in sig och helt fantastiska promenadstråk, en vacker grindstuga man kunde hyra och omgivningar om man nu hellre ville göra sånt än att cykla. Och det ville jag, men jag är inte den som är den – om någon kör mig till ett ställe och säger att jag ska cykla, då kommer jag cykla.

Oh dear! utbrast Colleen (den underbara kvinnan som tillsammans med sin man ägde stället) när hon förstod att det var 18 år sedan jag senast cyklade. Maybe you should walk instead honey?

Och sen tittade hon vädjande på sin man, som hade hand om cyklingen, i ett försök att få mig av kroken. Men jag var bestämd. Nu ska vi tydligen cykla och då tänker jag iallafall försöka. Ingen minns en fegis.

 

 

 

Inka tycktes känna en katastrof komma, men det hindrade dock inte henne från att tigga scones med fuktiga ögon.

 

 

Sagt och gjort – vi gav oss iväg!

Ja. För att göra en lång historia kort kände jag väldigt fort att jag väldigt lätt kunde dö i den där skogen. Jag hade noll balans och vid varje passage mellan två träd kände jag hur jag var en hårsmån från att stryka med, dessutom var allt lite för fort och jag hängde fast vid bromsen som en ängslig gammal tant samtidigt som jag tjöt åh herregud! blandat med det här kommer gå åt helvete!

Tillslut klev jag av cykeln, suckade, och sa till den svenska bloggkollegan som var med:

Nä, nu har vi cyklat va? Har vi inte det?

Och hon höll med. Så ungefär sex minuter på cykel, sen klev vi av och ledde åbäkena tillbaka i hopp om att kunna hitta på något annat i väntan på att de andra kom tillbaka.

 

 

Och nog blev det annat, alltid!

Colleen, som verkade lättad över att se mig vid liv, tog med oss för att titta på boningshuset – alldeles bubblande och glad ledde hon oss upp mot huset. Och vilket jäkla hus?! Återigen stod jag bara och gapade och kunde inte tro att så vackra platser på riktigt fanns.

 

 

 

Utsikten var svidande vacker, Angus-kor betade mellan huset och sjön, trädgården var perfekt skött och allt var nästan overkligt. Man skulle ju kunna bo där, utan problem, om så bara för en vecka.

För att vandra, ta med sig hundarna, andas.

Och på nåt sätt kom vi in på hästar och när Colleen förstod att jag red slog hon sig för pannan och sa att åh det skulle jag ju vetat om! vill du rida? vi har lite tid

och mig behöver man verkligen inte fråga två gånger.

Rida? Kunde jag ha sån flax?

 

 

Och ja; det kunde jag!

För i stallet stod Toyboy och väntade, och sen följde en kvart av ren extas när jag fick byta en vinglig mountainbike mot det jag känner mig allra mest trygg med; en hästrygg. Lyckan alltså. Ville inte lämna.

 

 

Och det visade sig att Colleen även hade ett sto som just nu var på träning, men som skulle behöva lite dressyr. Och eftersom dressyr var min grej föreslog hon att jag kanske borde komma tillbaka och rida stoet lite? Eh, ja. Ja tack. Tänk att få åka tillbaka till Irland och bo på det där fantastiska stället i några dagar och till på köpet få lov att rida i de där miljöerna? Man får ju nypa sig för mindre.

Och så kom det sig att jag insåg mina begränsningar gällande mountainbike, träffade Irlands mest bubbliga kvinna och fick en potentiell dejt med ett sto som behöver träning.

Som det kan bli ibland, alltså.

 

Rekommenderade inlägg

3 thoughts on “Att ha fått inse sina begränsningar.

  1. Wow du rida ett häst, underbara snygga bilder. Vi har tinkar i familjen, du är alltid välkommen att rida på den.. 👍🙂🙌

  2. Verkligen den gröna ön.Fina bilder roligt att se när man inte kan åka dit själv.
    Ha det så gott Yvonne

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *